Hermelinen är en fantastisk graciös liten varelse.I förmiddags då vi satt i köket och fikade blev det ett väldans liv på farstukvisten. Väl ute på bron tyckte jag att jag hörde något som var där men hittade inget. Väl inne igen började det stöka. Denna gång syntes det riktigt hur grejorna rörde på sig. Efter ett tag fick Stina syn på den, hermelinen. En smäcker, slimmad kritvit nyfiken liten varelse satt där och åt av en färsk laxbit som låg i frysen ’Kung Bore’.
Det förklarade varför nästan alla möss har varit borta från vår tomt. Annars brukar de härja med hundmaten och Stina far som värsta trappern med fällorna och dräper dem på löpande band. Nu, med denna lilla kritvita, för mössen, dödsmaskinen så slipper vi dem. Hermeliner är nämligen otroliga små rovdjur och mössen chanslösa. Vi önskar Hermelinen smaklig måltid och låter en bit av laxen ligga kvar. Hermelinen ska inte förväxlas med den betydligt mindre Vesslan.
För övrigt så ser vi ljuset i tunneln. Stina har legat några dagar med feber och förkylning. Nu är hon på bättringsvägen och hon studsar omkring som en speedad kanin, beställer prylar till Femundlöpet, snackar med folk om rutiner, skriver körscheman, beställer täcken och mycket mer. Det är en märkbar skillnad då man är själv eller om man får hjälp med att rodda detta skeppet som är vårt liv. De är otroligt söta men det tycker garanterat inte mössen…
För er som inte känner till Lars Monsen så är det på tiden att ni gör det! Han är en norsk äventyrare som skriver böcker, blivit programledare och TV kändis. Nu producerar han friluftsprogram på löpande band.
Lars Monsen och hundarna är en satsning som han gör tillsammans med NRK (Norska SVT). Under den kommande 6 årsperioden skall han försöka att bli världens bästa hundförare inom långdistans. Nu har de två första avsnitten kommit på NRK. Detta avsnitt som jag klippt in här visas inte på TV utan hittas endast på nätet.
Stina och jag har noggrant kollat igenom filmen från Femundlöpet och våra tävlingsnerver börjar komma i gungning. Starten närmar sig med stormsteg och det oundvikliga kommer. Snart står vi där med utselade spann klara för start. Fjärilar i magen finnes redan nu!
Vi fryser in i matskålarna. Oftast får vi täcka allt med en plast så inte kråkor och skator kommer och stjäl maten.Periodvis får hundarna dålig aptit eller behöver äta mer än de riktigt känner för. Löpperiod eller tuffare träningsperioder kan vara exempel på sådana tillfällen. Kanske de dessutom som för oss råkar sammanfalla och man ser riktigt hur vikten rasar av hundarna.
Kvarbliven hundmat eller ibland extra tillblandad hundmat fryser vi in i skålarna. Dessa huggs sedan upp i bitar och används som snacking under och efter körning. Igenom att det är fruset kan man även enkelt lite när som helst ge tunna hundar ett par hekto lite då och då utöver de vanliga fodringarna.
Våra hundar skolas in på frusen mat redan som valpar sommartid. När vi därefter får en period då de inte äter bra brukar de formligen kasta sig över dessa frysta bitar. Vi får i dem vätska, torrfoder och köttfoder.
Under slädhundstävlingarna i Nordic Open i Åsarna 2012 ville våra hundar inte riktigt äta som de skulle. Vi frös in maten och de tog den på detta sättet. Det är inte optimalt för hunden men betydligt bättre än att få för lite vätska och mat. Samma sak under många turkörningar då vi har löpperioder eller då hundarna helt enkelt blir för trötta för att äta. Häll lite varmt vatten på botten av skålen och den frysta kakan brukar släppa. Orsaken till att våra skålar är knöliga är att vi förut knackade och slog ut maten. Man kan variera innehållet i kakorna beroende på vad man ska använda dem till. Ofta ser de ut som läckra tårtor… Förvaras de utomhus länge måste man försäkra sig om låga temperaturer. Fettet härsknar även vid minusgrader om än långsammare. Härsket fett är inget bra för hundarna! Pelle knaprar i sig kycklingfärs, torrfoder och en hel del vatten mellan två körningar. De får i sig betydligt mer vätska än vid en vanlig snacking.
Rulla inte sovsäcken!Varje år, varje månad, varje vecka och tom nästan varje tur så är det samma sak. När man packar ihop med en grupp från ett tält eller från en stuga efter första natten så är det alltid någon som inte får ner sin sovsäck i påsen. Påsen som för övrigt är väl tilltagen.
Där sitter den förtvivlade mannen eller kvinnan och förtvivlat rullar och klämmer på den lånade vintersovsäcken. De trycker i ena änden och det bullar ut i den andra. Hela kroppstyngden används. Hur hårt de än tycks rulla så måste de ändå jobba 30 minuter för att sedan få sovsäckspaketet ner i påsen.
Oftast börjar jag skratta. Ibland avbryter jag direkt och visar hur man lättast gör. Ibland iakttar jag ett litet tag eller tills mitt kaffe är färdigdrucket. Jag måste ju också få ha lite roligt och ingen kan ju bli skadad. När jag är i stan så kollar säkert folk roat på mig då jag gör bort mig.
Kära vänner. En sovsäck eller ett tält skall icke rullas. Man strular ner allt i packpåsen! En sovsäck så tar du fotänden och trycker den längst ned i botten på packsäcken. Sedan matar du bara vidare med resten av säcken. Pressa, vålda och tryck bara ner den. Den blir dessutom lättare att få ur säcken då den ska ut igen.
När det gäller tält så är fördelen med att strula ner dels att det är snabbare. Den kanske största vinningen är kanske att du inte får veck på samma ställe av duken varje gång. Militärtält och tältkåtor måste man dock rulla för att få ihop. Lycka till nästa gång du ska packa!
Skönt att sitta ner och ta en fika.Slutet av förra året blev så att säga väldigt intressant. Med en fransk familj skulle jag köra ut till en koja där vi skulle ligga två nätter. Värme och blötsnö gav oss tunga spår men Stina tog all hundmat, matlåder och annat tungt på en skoterkälke. Hon skulle spåra de 35km ut till kojan så att vi och hundarna skulle få lite lättare.
När mörkret sänker sig och vi stannar till för en sen lunch ringer min mobil. Det är Stina som står mitt i skogen med en skoter som inte vill gå. Växellådan var ur funktion. Nu måste hon också komma hem på nått vis och vi saknar spår sista milen till kojan. Nilas, som är född med motorolja istället för blod åker ut och bärgar Stina med skotern. Sånt blir man tacksamt glad över!
När vi kommer fram till den kvarlämnade skoterkälken upphör spåret och vi måste lasta slädarna. Lilla Chicks, en av våra hundar, har redan kastat in handuken och sitter i en av slädarna. Vi lastar det vi behöver i slädarna och sedan börjar eländet. Mitt 6-spann orkar inte rubba släden så den sista milen får vi springa och knuffa allt framåt. Det isar under slädarna, snö packas i bromsarna och ingenting går lätt. Ett tag trodde jag att vi skulle få stanna i skogen.
Vi kommer fram till kojan och familjen är muntra och glada om än trötta. Pappan som sa att han var trött redan efter 9 kilometer! Såna här upplevelser vill jag vanligtvis skona mina gäster ifrån men det blir ibland äventyr på riktigt. De var glada och förflyttade sina egna gränser avsevärt mycket framåt. Nu vet de hur det är att vara trött på riktigt! Själv så ser jag fram emot Femundlöpet för då har jag bara ansvar för mig själv.
Chicks kom igång och gick resten av turen utan större problem. Resten av turen förflöt riktigt bra förutom att en av gästerna trillade igenom isen i ett gamalt vattenhål, jag höll knappt på att få eld under en lunch då det bara fanns surgran att elda och lite annat smått och gott. Snökristallerna var som små nålar. Kommer inte ihåg att jag sett det förut. Flippa ockuperar gärna min sovsäck. Under denna tur körde hon iväg en älg från spåret. Spannen görs startklara.
