Browsed by
Författare: Matti

Skonk hundslädar hårdtestade

Skonk hundslädar hårdtestade

Skonk Voyager 160WB/135 + 200cm tillhengare. Detta ger en ungefärlig
total lastvolym på 600 liter vilket bör räcka för de flesta turkörare.

Skonkslädarna kan man nog nu säga att de är hårdtestade av oss. Under fyra säsonger har jag använt Skonk som guidesläde på våra längre turer där vi kör med en del last. Dessutom så görs stor del av all vår träning med dessa slädar, även då med last. Jag är övervägande nöjd och det har för det mesta gått problemfritt. Några grejer har Snorre som bygger slädarna fått justera och förstärka. Att det finns en vilja att hela tiden utveckla produkten ser jag bara som positivt och jag är medveten om att det användningssättet som vi har är lite extremare än många av de normala slädköparna.

Skonk Sledwork Family.

Skonk Sledworks Family som vi har består av tre slädar av olika storlek. Vi började med den mindre och har sedan sakta stegat oss uppåt. I grunden är denna slädtypen en teknisk farkost med aktiv styrning, flexibla aluminiummedar och ett modernt tänk när det gäller sittlåda och trailer som man har bakom sig. Denna typ av släde är främst framtagen för långdistanstävling och används på lopp som Femundlöpet, Finnmarkslöpet, Iditarood och Yukon Quest med bra resultat.

Denna F1-Rider (möjligen 160/60) tillhör Torgy som här bjuder stugvärden Janne på en åktur.

Skonk F1-Racing med avtagbar sittlåda (175/24cm) är den första Skonksläden vi köpte. Lastplanet är 175cm och sittlådan 24cm. Tanken var att använda denna som renodlad tävlingssläde. Nu har vi utrustat den med en liten, 24 cm, sittlåda baktill för att kunna koppla släpsläde bakom. Denna släde anser jag är allt för liten som långdistanssläde där man skall kunna övernatta på spåret. Kör man enbart mellan checkpoints så skulle den möjligtvis kunna fungera. Nu när vi har möjlighet att dra en tillhengare däremot så blir den användbar även på för turkörning och för långdistanstävling.
Denna släde är den av modellerna som vi har kört minst med och egentligen aldrig riktigt tungt lastad. Den har hållit mycket bra. Det enda vi måste göra på denna släden nu i sommar, efter flera års användning, är att sätta ny lock-tight på en del skruvar.

Skonk F1-Rider 190/60 med den kortare tillhengaren.

Skonk F1-Rider 190/60, heter den andra släden. Det är denna släde som jag började använda som tur- och arbetssläde. Den har hållit förvånansvärt bra och håller ännu riktigt bra efter flera års tuff användning. Det enda jag har fått göra på denna släde är att byta/dra åt några bultar i sittdelen samt byta några av repen som helt enkelt slitits ut. Det finns en utförligare summering av denna släde i ett tidigare blogginlägg (Skonk F1-Racing 190cm). För min del som kör hundsläde dagligen hela vintrarna i krävande miljö så blev denna släden ett riktigt lyft för min arbetsmiljö.

Det är storleksskillnad på de olika sittlådorna.
Det är inte svårare att köra en släde med stor låda vilket kan vara bra att tänka på.

Skonk F1 Voyager 160WB/135 heter det senaste tillskottet vintern 2019. Denna har ett något bredare WB (Wide Body) lastplan på 160cm och en sittlåda 135cm. Även den betydligt längre sittlåda är avsevärt mycket bredare än de tidigare modeller. Här snackar vi alltså en lastkapacitet som slår de andra slädarna ganska både på längd, bredd och höjd. Igenom att släden är lite kortare så reagerar den bättre när man styr den. Nackdelen med den korta får man först då man lämnar spåren och beger sig ut i lössnö och i bristande vindpackad snö. Igenom att släden är kortare så får man oundvikligt en mer framtung släde som nyper fast och blir mer trögsvängd. Detta är endast ett problem om man kör mycket i obanad terräng med last. Jag löste detta igenom att fördela om lasten bakåt vid dåliga snöförhållanden.
När det gäller sittlådan till denna stora släde så är den mycket praktisk. Den är stor och rymlig samt att man utan problem kan fästa snöskorna uppepå locket. Släden och boxen tillsammans gör det lätt att organisera packningen. Vid dåligt väder eller när man är trött hittar man snabbt hittar det man behöver och är man lite organiserad kan man lösa det så att man bara behöver öppna boxen för att nå ankare, spade, stake-out, tält och vintertältpinnar. Då kan man ankra hundarna och slå upp tältet och göra allt färdigt innan man måste öppna släde och/eller tillhengaren.

Den större och tyngre tillhengaren är robustare byggd och har ett helt tätt kapell. Detta är utan minsta tvekan den tillhengare du skall satsa på för turkörning.

Skonk tillhengare eller släpslädar som vi kallar dem är ett bra sätt för att kunna använda en tävlingssläde även för turkörning. Den första tillhengaren är på ca 150cm med ett kapell anpassat för hundtransport. Denna lilla korta släpsläde är lätt men har sina klara begränsningar både volymmässigt, köregenskaper men även i tålighet då den är enklare bygd. Inför denna vinter fick vi en ny, 200cm lång tillhengare som är avsevärt mycket bättre för turkörning. Den är några kilo tyngre men går mycket mjukare bakom släden. Den korta vill studsa mycket mer och den blåser omkull redan vid vindstyrkor på 20m/s. Den nya betydligt längre är mycket mjukare att koppla bakom. Dessutom har den ännu aldrig vickat och då har jag haft den på tuff skråkörning samt i vindstyrkor på över 40m/s. När släden blir längre får man lägre last, lägre tyngdpunkt och mindre vindfång. Den långa släpsläden fungerar både som nödbivack och säng. För turkörning och transporter av utrustning är den långa tillhengaren det självklara valet. Pratar vi om tävling kan det finnas en poäng för den kortare och lättare släpsläden.

Skonk-Voyager
Detta underrede till den stora lådan är förstärkt och bättre. Inför vintern 2020 kommer denna underdel även att vidareutvecklas helt för att bli avsevärt mycket starkare då nuvarande konstruktion har haft vissa brister.

Jens på tur

Jens på tur

Nu har jag landat hemma i civilisationen. Givetvis längtar jag tillbaks ut på fjället. Här hemma finns massor av arbete att göra och skärmtiden blir istället ett faktum. Just nu försöker jag uppdatera mig själv i lite programvaror, bildhantering, textskrivning osv. Det är just här Jens kommer in i bilden. När jag behöver en kaffepaus klickar jag mig snabbt in på nätet och ser ett halvtimmesavsnitt med Jensmannen.

Vem är Jens? Faktiskt har jag ingen aning men han verkar vara väldigt trevlig och finns i två TV-serier på NRK (Norsk TV). Den första heter Vinterdröm och handlar om en vinterfärd på flera månader ensam i fjällen. Här delar han med sig öppet och fint hur livet är där ute på vidderna. Inte bara glamoröst och underbart. Det är även ensamt, ledsamt och ibland inte alls komfortabelt. Man får se en mänsklig bild av en äkta äventyrare och inte någon jobbig wana-be som ex Bear Grylls.

Jens i Vildmarken heter serie nummer två. Där startar Jens med ett hundspann uppe i Nordnorge. Målet är att köra helt ner till hemmet i Trondheimstrakten. En resa som verkligen inte är lätt. Allt går inte som planerat men även detta är en fin berättelse om en människas vistelse ute i skog och mark. Har du inte sett dessa så har du några timmar vid skärmen som är riktigt trevliga.

Bruno, en förlorad kamrat (Lunginflammation hos slädhund)

Bruno, en förlorad kamrat (Lunginflammation hos slädhund)

Siberian huskyn Bruno
Bruno, en fantastisk hund som alltid ville vara till lags.

Under min sista veckotur 2019 händer det som inte får hända. En av mina hundar, Siberian Huskien Bruno, avlider. Det gör ont, mycket ont. Hundarna är allt för mig och Stina. Dessutom ger våra slädhundar allt för oss. Nu har en av dessa älskade individer dött för mig. Jag skulle kunna skriva oändligt om känslorna, relationen med Bruno, värmen från hans huvud, när han stoppade in det under min arm, hans lojalitet, de bruna ögonen och så vidare. Istället skall jag försöka beskriva vad som hände och vilka lärdomar jag hoppas dra av detta. Kanske kan det hjälpa någon annan där ute att undgå en liknande upplevelse.

Bruno fick lunginflammation. Denna utvecklades sedan till en blodförgiftning som slog mot hjärtat. Detta kan hända människor också. Det är allvarligt nog även om man ligger uppkopplad på ett sjukhus intensivvårdsavdelning med läkare runt omkring sig. Nu stod vi på fjället vid en fjällstuga med en digital febertermometer som den mest tekniskt avancerade sjukvårdsutrustningen vi hade med oss.

Det fanns signaler som jag missade. Signaler som jag efteråt kunnat lägga ihop och förstå. Redan innan turen hade både Stina och jag en svag känsla av att Bruno skulle vara en av de hundarna som skulle få åka hem denna vecka. Han åt bra, och var pigg men någonting gjorde att vi ändå reagerade. Vi valde ändå att låta honom stanna på fjället med mig och andra hundar fick istället fara hem med Stina. På morgonen, startdagen, när vi skulle sela hundarna reagerade jag på att han var en aningens seg. Flera av de andra hundar som låg på barmark gjorde liknande. Detta är ganska vanligt när det plötsligt finns barfläckar att sova på istället för snö.

Den tredje signalen var att gästen som körde honom påpekade att hennes spann drog dåligt och då särskilt Bruno. Hanhundarna i det spannet tycktes vara mer intresserade av att kissa och lukta. Detta förklarade jag som att det nog kunde bero på att ett spann med löptikar gick framför. Dessutom gick det tungt på barmark brant uppför med lastade slädar. Hade jag lagt ihop alla dessa signaler borde jag förstått att någonting kunde vara fel. Redan här efter 3 kilometer borde jag senast evakuerat Bruno. Nu kopplade jag tyvärr inte ihop dessa tecken utan vår färd fortsatte över fjället.

Vi körde vidare till Sitojaure. Här valde vi att stanna för dagen. Flera hundar var påverkade av värmen och hade kräkts. De äter mycket snö och spyr upp vattnet. Inget som är helt ovanligt för slädhundar när det blir varmt. Bruno var nu märkbart trött. På stugplatsen befann sig redan Maria Olsson med sina hundar. Maria jobbar som veterinär till vardags men har även erfarenhet som tävlingsveterinär på långdistanstävlingar. Hon ställde snabbt de rätta frågorna och snart kunde vi konstatera att pulsen var hög samt att Bruno hade feber. Vi satte in antibiotika och smärtlindring/febernedsättande medicin.

Bruno piggnade till. Tempen gick ned och pulsen la sig sakta mot normala nivåer. Stina och jag hade redan en evakueringsplan. Hon skulle ta hand om hundarna som vi har hemma på morgonen sedan komma med skoter och hämta ut Bruno. Under natten var jag vaken mycket och tempade regelbundet samt fick Bruno att äta snö då han inte vill ta vätska i annan form. Allt kändes som vi hade kontroll och han blev lite piggare i blicken. Inne var han stressad men ute betydligt lugnare så jag valde att sätta ut honom till sina kompisar men jag fortsatte att vara ute hos honom mycket frekvent.

Plötsligt när vi skulle äta frukost såg jag att nått var fel. Väl ute hos honom så kunde vi konstatera att det är över. Från att sitta och vara med i blicken till att ligga livlös på marken tog mindre än 30 minuter. Jag hade varit hos honom alldeles innan och kollat till honom. Dessa snabba vändningar händer vid akut blodförgiftning. Bekanta som jobbar inom sjukvården säger att detta är ganska typiskt även hos människor.

Lunginflammation på slädhundar är en av de sjukdomar man skall ta seriöst och den lurar alltid. Vi har själva haft ett flertal lunginflammationer på några av våra arbetande Siberian Huskies genom åren. Det är en av de saker som tävlingsveterinärerna aktivt söker efter hos hundar som deltar på olika långdistanstävlingar. Lunginflammation kan komma av flera olika anledningar. När en hund blir varm äter den snö. Blir det mycket snö kräks den sedan. Sker detta i farten medans den springer kan den råka inhalera spya in i lungan. Av detta utvecklas det snabbt en allvarlig lunginflammation. En annan orsak som man ser på hundar som arbetar hårt på t ex en långdistanstävling är att vid hård belastning (arbete, kyla, bo ute osv) bryts immunförsvaret ned. Därefter kommer lunginflammation. Detta har vi själva sett tidigare på hundar från blodslinjer som arbetar allt för hårt. Denna orsak ger i regel inte ett lika snabbt insjuknande som den tidigare. Dessutom brukar man ofta kunna upptäcka på hunden i ett tidigare skede att den ser och känns sliten.

Nya rutiner. Hädanefter kommer jag att arbeta mycket mer med termometern. Slemhinnor är också viktiga att kolla. Färg, fuktighet samt återfyllnadstid (man trycker ex på tandköttet för att se hur snabbt den röda färgen kommer tillbaks när man lättar trycket och detta skall ske på under 2 sekunder). Pulsen är också en bra indikator som är lätt att kolla. En vilopuls på över 120 efter en timmes vila är en varningsklocka. (Normal puls 60-100 eller snarare 80-100 när man ser hundar på fjället). Vanligast ser man det på hundar som är uttorkade. Pulsen skall normaliseras när hunden får mat och vila. Gör den inte det så är det ofta någon underliggande sjukdom om inte återhämtningen fungerar.

Dessa nya rutiner skall vi arbeta med vid minsta tvekan om en hund är trött eller seg. Det skall ske även innan man tror att en hund är sjuk. Om jag hade gjort detta skulle jag kanske skickat hem Bruno med Stina för ett veterinärbesök istället för att starta med honom.

Till sist vill jag tacka Maria Olsson som fanns på plats. Semestrande veterinärer borde finnas lite här och där i fjällvärlden. Dels ställde hon rätt frågor tidigare än jag själv skulle gjort. Dessutom så är det ovärderligt med det stöd man känner när någon tittar på ens hund. Man står inte själv med alla bedömningar. Efteråt har det varit mycket lättare för mig att bearbeta det som hänt. Ett stort tack till Maria för att du fanns där på rätt plats när jag behövde dig som mest!

Working Husky Bruno
Bruno tillsammans med sin flock under en tidigare tur.
Siberian Huskyn Bruno med lunginflammation.
Bruno vilar matt i stugan innan febern börjat lägga sig. Själv kände jag mig tämligen maktlös långt där ute på fjället.
Hundtäcke på siberian huskie
Bruno blev alltid så glad när han fick sitt hundtäcke nattetid. Dessa jackor sparar hundarna mycket när man ligger ute på långa färder.

Den sista färden

Den sista färden

Den-sista-färden-3
Flödvatten på Laidaure. Det kan tyckas vara ofarbart men under vattnet ligger stadig och säker is. Det blir blött men vi kommer fram.
Den sista veckan blev nog på ett sätt årets värsta vecka denna säsong. Ni som följer mig på Facebook och Instagram kan inte missat att vi förlorade en hund under denna resa. Bruno fick lunginflammation troligen med en tillstötande blodförgiftning under första dygnet av vår färd. Detta gjorde att han avled mycket hastigt. En förlorad kamrat. En tomhet och en massa funderingar. Hundarna gör allt för mig och jag vill göra allt för dem. Ibland så räcker man inte till helt enkelt. Det kommer ett speciellt blogginlägg lite senare om detta.

För övrigt så har turen gått bra och faktiskt varit riktigt trevlig. Vi startade från Saltoluokta Fjällstation och målet var inställt på Jokkmokk. Våren kom hastigt och redan efter några kilometer stod vi med hundspannen i en mindre bäck. På högfjället var det full vinter med kallsnö. Nere i skogslandet mötte våren oss med blöta myrar och flödande bäckar. Körförhållandena har ändå varit helt okej och till och med bra.

Varma dagar med torkning av skor och utrustning. Tidiga mornar med grus i ögonen och starkt kokkaffe för att sedan dra iväg på knallhårda spår. Sångsvanar, tranor, några älgar men lite förvånande inga björnspår som jag hade förväntat mig. Denna tur är speciell för vi färdas från vinter på högfjället ned till våren i skogslandet.

Nattetid sov jag i den nya trailern som jag har till min Skonksläde. Dels kan jag lägga släden på sidan och på så vis får jag ett vindskydd där jag kan sova. Är underlaget ojämt sover jag helt enkelt bara på botten av släden men då är jag helt oskyddad för eventuellt regn/snö.

Planen var att köra med hundspannen helt hem till kenneln. 22 kilometer hemifrån, sista dagen,nådde vi en bäck eller mindre å som flödade rejält. Här kändes det plötsligt som att vi skulle nöja oss. Det var min magkänsla som sa nej till en fortsatt färd. Jag tror att man skall lyssna till den känsla man har innan man fattar olika beslut. Helt enkelt lita på sin egen intuition. Vi snodde spannen och letade oss tillbaks ut till en väganslutning vi passerat. Under sena vårfärder som denna måste man alltid tänka på hur man skall kunna evakuera. Små bäckar blir till mindre opasserbara älvar. Situationen kan ändra sig från timme till timme när värmen steker på. Stina hämtade oss sedan vid vägen med bil och släpvagn. Det blir ett nytt försök nästa år. Kanske kommer vi hela vägen hem till kenneln då som vi brukar. Jag ser redan fram emot spännande vårfärder 2020!

Den-sista-färden-4
Sångsvan på sjön Sitojaure.

Den-sista-färden-1
Pär hämtade vatten och fångade stolt en fisk med vattenskopan (fiskekort saknades).

Den-sista-färden-5
Vi körde rakt över fjället Kabla och på 1000meter över havet råder det ännu full vinter.

Den-sista-färden-6
När solen sänker sig sjunker temperaturen och snön fryser åter till, vatten rinner undan från myrar och bäckarna får lägre vattenstånd. Under tidig morgon är landskapet åter farbart med hundspannen.

Den-sista-färden-2
Dopvatten till systersonen är hämtat från en liten bäck strax norr om Sitojaurestugan.

Den-sista-färden-7
Nere i skogslandet har våren kommit längre. Isarna har lyft och torkat upp. Vårisar och höstisar är två helt skilda saker att arbeta med.

Den-sista-färden-8
Vi inväntar Stina för biltransport de sista 20 kilometrarna in till Jokkmokk.

Älgar och bra glid

Älgar och bra glid

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-4
Vita vidder och hundspann.
När man tror att allt är så bra som det bara kan bli så blir det plötsligt ännu bättre! Den veckotur som jag just kommit tillbaks ifrån har överträffat mycket på många olika sätt. Efter denna säsong med alla stormar och slädkrascher så känns det riktigt skönt och bra att få köra och känna hur allt bara flyter på ett enkelt sätt.

Vädret har visat sig från sin bästa sida. Inga vindar, superbra snöförhållanden med kalla och hårda spår hela dagarna. Hundarna har åter gått kanonbra bortsett från att Nisse fick en ömmande handled. Det resulterade i massage och kompressionslinda för att få ned svullnaden vilket gav resultat efter 24 timmar. Han kunde sättas tillbaks från sin förnedrande plats i släden som passagerare till spannet där han trivs bäst.

Viltmässigt har denna tur varit bland det mest extrema jag någonsin varit med om. 84 älgar på en och samma dag. Rättare sagt 84 älgar på ca tre timmar. Utöver detta såg vi ytterligare två älgar, en rödräv, kungsörnar, ripor och en del andra fåglar. Ibland har det känts som att man färdats igenom National Geografi eller något liknande.

Vi har kört dels mellan stugor men även hunnit med en natt i tält och en natt under bar himmel. Att somna rakt under stjärnorna medan en eld sprakar muntert bredvid är något speciellt. Att sedan få vakna och se en kungsörn glida fram på en klarblå himmel gör ju att man startar nästa dag på topp.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-6
Tältcampen efter Kaitumälvens dalgång.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-3
Norrsken över Singistugan.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-2
30 (trettio) älgar på en och samma bild.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-1
Spannen ordnas till efter att vi kört över en isbrygga.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-5
Mikael fångar det blå ljuset med sin kamera.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-7
Solen sänker sig och kaffet smakar extra bra vid elden innan vi kryper ned i våra slädar för en natt under bar himmel.