Lappland och Skåne

Lappland och Skåne

Skåne-lappland-3
Pappas lilla paradis mitt i den skånska myllan.
Under de senaste veckorna har jag färdats några gånger mellan Lappland och Skåne. Det blir närmare bestämt 380 mil med bilen från mitt torp i norr tur och retur till pappas gård på den skånska slätten. Det blir en resa i vårt fantastiska och avlånga Sverige. I norr ligger isarna ännu medan äppelträden blommar i söder.

Det blir även en resa som inte är fysisk. Pappa saknas verkligen och minnen kommer upp, tankarna snurrar nästan snabbare än trippmätaren på bilen. Vi minns och sörjer de som lämnat oss men vi får aldrig glömma att göra någonting för de som skall vara här efter oss. Hur behandlar vi miljön och denna planeten? Hur behandlar vi medmänniskor?

Tillsammans med med min bror och syster fick vi några riktigt fina dagar på pappas gård när vi har börjat städa ut. Sedan har även jag och min mor hunnit ned en vända och fortsatt plockandet. Att få göra detta tillsammans med dem är värdefullt. Ibland skrattar vi galet åt minnen av roliga saker som pappa gjort. Ibland är det sorgset allvarligt. Att farsgubben fattas är ett som är säkert och det gör ont. Så är det och så måste det få vara.

Skåne är fantastiskt vackert och intressant. Hade jag inte haft 55 hundar här hemma på torpet skulle nog Stina och jag bott en sommar på pappas gård innan den skall säljas. Samtidigt så är känslan enorm att komma norrut till midnattssolens land. Ljusa nätter, klar kall luft och här uppe känns det verkligen som att man kan andas på ett annat sätt.

Skåne-lappland-4
Rapsen blommar vackert gul.

Skåne-lappland-5
Tomas går igenom papper och böcker.

Skåne-lappland-6
När pappa inte konstruerade dammluckor passade han ibland på att smida.
Skåne-lappland-1
Jenny hittade en sax som garanterat är inköpt på loppis och sedan har blivit slipad och justerat efter konstens alla regler i pappas smedja.

Skåne-lappland-2
Zelda och jag fick några fina promenader i Skåne. Nu har pappas trogna kamrat flyttat till vår mor i Jämtland.

Skåne-lappland-7
Ensliga vägar, midnattssol, klar och kall luft är verkligen något speciellt hemma i norr.

Eftersäsongsarbete

Eftersäsongsarbete

Eftersäsongsjobb-april-3
Utrustning skall gås igenom och ordnas inför nästa vinter.
Nu råder bråda dagar här hemma på torpet. Efter en enkel tillvaro på fjället där nuet hela tiden varit i fokus kastas jag snabbt in i en annan verklighet. All utrustning skall packas upp och gås igenom. Dessutom pockar det på med möten, telefonsamtal som väntat, e-posten som svällande väntar på svar och mycket annat.

Förkylningen från förra veckan gav sig snabbt för mig. Stina har däremot fått flera dagar i soffan med feber. Även om det är tråkigt att vara sjuk så påminner vi oss flera gånger om vilken tur vi haft att detta kommit nu off-season. Att bli sjuk mitt under brinnande högsäsong är tungt. Väldigt tungt. Sjukskrivning existerar i princip inte för oss.

Snöläget här hemma är egentligen rikligt men mjukt. Ute i skogarna smälter det snabbt och myrar, sjöisarna och bäckar börjar bli förrädiskt vattenfyllda. Hundarna har fått vila och jag har använt skotern för att köra en del transporter som vi haft kvar att göra från tältcampen m.m.

Släden är ännu inte vinterparkerad. Det betyder att jag inte är helt inställd på sommar ännu. Ett litet hopp finns ännu att man kanske kan hinna med någon fler sväng. Fryser det bara till igen får vi antagligen ett kanonföre. Man kan ju alltid hoppas. Annars väntar ju en kanotsäsong runt hörnet vilket inte heller är fel.

Eftersäsongsjobb-april-1
En fullastad bil, duggregn och längtan tillbaks till vidderna.

Eftersäsongsjobb-april-2
Det finns en hel del kontorsarbete som måste göras också.

Eftersäsongsjobb-april-6
Bråda dagar innan snön försvinner.

Eftersäsongsjobb-april-4
Plocka hem, gå igenom, tvätta och laga och därefter packa undan. Det känns som att vi har jobb hela maj månad.

Eftersäsongsjobb-april-5
Det finns ju blöta partier som måste passeras.

Sjukdom, blå himmel och delat ansvar

Sjukdom, blå himmel och delat ansvar

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-8
På väg igen. Vår färd startade ut västerut längs Stora Luleälven.

Ännu en vecka med mestadels knallblå himmel har lagts till minnet. I det närmaste fem dagar utan ett moln. Stekande varmt, kaffekok, grillad Jokkmokkskorv, barfläckar och lunch power-naps. De första dagarna flöt verkligen på som en dröm. De tre gästerna som var med hade alla tidigare varit på tur med mig och är även friluftsvana vilket underlättar mycket.

Stina hängde även hon med på denna tur. Det är en stor skillnad att vara två som kan dela ansvaret. Bara det att man vet att det finns en längst bak i gruppen som kan hjälpa till om någonting går på tok gör att jag kan slappna av lite mer. Detta i kombination med veckans självgående gäster gjorde att detta började som en riktig semestertripp för oss alla.

Den tredje dagen började David, en av gästerna att må allt sämre. Nästa morgon så var han riktigt däckad av feber och en rejäl hosta. Jag själv började även att känna mig påverkad med värk i hela kroppen och en hosta som hette duga. David valde att lämna gruppen i Nikkaluokta för bussfärd tillbaks mot Saltoluokta då han helt enkelt var för dålig för fortsatt färd. Den kommande natten blev allt annat än angenäm för mig men sedan började jag känna mig lite piggare. Sista dagen blev ett mörker för Stina och Micke som tvingades att köra sina spann 30km med frossa, hosta och ont i kropparna. Som tur var så var jag åter på banan och tillsammans med Melli som ännu klarat sig fint så fanns det energi kvar i gruppen.

Veckans tur startade i Saltoluokta. Vi följde dalgångarna västerut i Stora Sjöfallets nationalpark till Teusajaurestugan. Därifrån Kungsleden norrut mot Singistugan och vidare via Kebnekaise fjällstation ned till Nikkaluokta. Därefter styrdes hundspannen söderut över tämligen obesökta vidder mot Tjuonajokk och Sjaunja naturreservat. Väl tillbaks på Stora Luleälven följde vi dess dalgång västerut till Saltoluokta fjällstation. Denna tur går med andra ord i de norra delarna av Laponia Världsarvsområde.

Väl tillbaks till Saltoluokta mötte David upp betydligt piggare än när vi lämnade honom. Stina och Micke bäddades ner och återhämtar sig förhoppningsvis lika snabbt som jag hade turen att göra. Nu väntar en säsongsavslutning och hemtransport av hundar och utrustning. Själv känner jag mig inte färdig med säsongen. Jag längtar redan tillbaks ut på tur.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-9
Kvällssolen sänker sig sakta och de sista strålarna lyser upp Teusajaurestugorna.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-3
Morgonkaffe.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-4
Stina och hundarna jobbar på uppför den beryktade Teusabacken.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-6
Hundar som äter bra gör en hundförare glad.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-5
Dalripa.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-7
Kvällsfika i Singistugorna.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-2
Tältcamp i Sjaunja naturreservat, Laponia världsarvsområde.

Hundspann-kebnekaise-sjaunja-1
Sista dagen fick vi blötföre och genomslag på skoterleden. Micke och Stina kämpar dessutom med sina feberfrossor och halsont. Där det finns isleder över reglerade älvar följer vi dessa strikt.

Hundspann, blå himmel och gnistrande vidder

Hundspann, blå himmel och gnistrande vidder

Hundspann-sarek-kungsleden-3
Trotts bra väder hade vi ändå en dag med hyfsad vind.
Nu har vi formligen glidit fram en vecka. Vädergudarna har verkligen varit på vår sida. Visst har vi sett moln och visst har det blåst lite men ändå helt fantastiskt. Vi fick dessutom ett otroligt norrsken som var riktigt rött under några minuter. Tyvärr inte tillräckligt för att jag skulle hinna med kameran.

På leden har vi även träffat en hel del andra hundspann. Man ser tydligt skillnaden på vilka som jobbar med sina hundar och vilka som låter dem stå och skrika nätterna igenom. Jag har verkligen en förståelse för att inte alla skidåkare och stugvärdar gillar alla hundspannsekipage. Jag förstår inte heller hur man som hundägare kan sova lugnt medan man har ett gäng hundar som skriker utanför stugan. Vill man inte kolla så de verkligen har det bra? Helt klart märkligt i min värld.

Denna vecka har varit väldigt lugn. Inga konstigheter vad gäller terräng, vägval, snöförhållanden och så vidare. Bara två gäster, Nina och Susanne som båda har varit väldigt hjälpsamma med allt runt hundar, matlagning, stugsysslor och så vidare. Det är stor skillnad mellan att färdas med 4 gäster och 28 hundar eller två gäster och 18 hundar. Skulle man då dessutom tänka sig sex eller åtta gäster så förstår man snabbt att det kan bli väldigt arbetsamt.

Nu är det bara en vecka kvar på fjället. De planerade 60 dagarna kommer bara att bli 53 dagar då sista veckan blev obokad. Dessutom passar det bra då vi har en massa att ta tag i hemma. Däremot så känner jag mig långt ifrån nöjd eller fjäll mätt. Suget efter fler färder har jag även om jag som nu är mitt uppe i allt. Livet här ute på vidderna och i skogarna med hundarna är verkligen superfint.

Hundspann-sarek-kungsleden-6
Tre hundspann som parkerat för en fika vid sjöstranden.

Hundspann-sarek-kungsleden-5
Vi fick endel norrsken både här o var. Denna bild är tagen vid Pårtestugan.

Hundspann-sarek-kungsleden-4
Middagsdags i stearinljusets sken.

Hundspann-sarek-kungsleden-1
Jörg från Arvidsjaur är en av hundförarna som jag gärna möter. Han har koll på det han arbetar med och är skönt avslappnad.

Hundspann-sarek-kungsleden-2
Crille, en av våra arbetshundar som även går i led. Han är långt ifrån klockren när det gäller kommandon men arbetar bra.

Seriöst läge och allvaret runt hörnet

Seriöst läge och allvaret runt hörnet

Hundspann-kungsleden-1
Vissa dagar är verkligheten plockad från en turistbroschyr.
Ena stunden står vi med solsken i blick och insuper lugnet av fjället. Nästa stund inser jag att det är inte i Disney World jag arbetar. Detta är Svenska fjällen och det är en plats där det verkligen kan gå fel. Riktigt fel.

Efter första natten konstaterade en av mina gäster lugnt att hjärtrytmen under den gångna natten vandrat upp och ned på ett olustigt sätt. Det vill inte ge sig utan bara fortsätter. Med satellittelefonen kommer vi snart i kontakt med SOS alarmcentral. Läget beskrivs och gästen som dels är läkare själv och har kört ett flertal turer tidigare med oss pratar själv med SOS. Pumpen är en tämligen seriös funktion på människokroppen och detta är fel ställe för en krånglande pump konstateras det. Helikopter skickas och en skoterpatrull går samtidigt ut enligt rutin då det bedöms som ett tämligen seriöst läge. Skotrarna går alltid ut då det är ganska ofta som helikoptern vänder pga väder eller omprioriteringar.

Allt gick bra som jag ser det pga några punkter. Gästen känner sig själv och är mycket lugn och saklig. Vi har bra kommunikationsutrustning och vi då ber om råd och hjälp gör vi det på ett lugnt sätt. Sedan så är fjällräddare och helikopterpersonal mycket duktiga på sina uppgifter förstås. Som jag skrev tidigare så gick allt bra och gästen kunde senare lämna Gällivare med tåg utan problem. Enligt rapport hittades inget fel men man är inte färdig med utredningarna/undersökningen. Jag är supertacksam för att fjällräddningen finns och fungerar på detta sätt. Jag är också tacksam för att min gäst var öppen och vaken då detta inte är en plats där man skall ha ett hjärta som krånglar. Det är alltid surt att avbryta en tur som man kanske sett fram emot länge.

Vår färd fortsätter men med ändrad färdplan. Detta leder till att vi näst sista dagen hamnar i nästa seriösa läge. Vi måste komma igenom en dalgång. Här finns en älv som inte är känd för bra is. Vi letar oss upp på fjällsidan. Snart står vi i white- out på kanten av en hängdriva. Fem till tio meter fritt fall ned om jag hade kört vidare. Sakta letar vi oss åter ned mot dalgången. Här är det ospårad lössnö. Med snöskor trampar vi oss fram i en fart av periodvis 700 meter per timme. När vi har spår hämtar vi spannen och kör ryckvis fram. Vi är trötta och rejält slitna efter 10 timmars hårt arbete när vi slutligen når stugan i tilltagande skymning. Ulla som i år var med på hundspannstur för nionde gången med mig menade att detta var den i särklass slitsammaste etappen vi gjort. Jag tror henne…

Ett uttryck som jag ofta tänker på är ’Stress takes you no were in the busch’. I situationer som dessa vet man inte om man kommer fram eller inte. Nödbivack innebär att man nästa dag i regel är i sämre skick. Samtidigt gäller det att metodiskt jobba sig framåt men att slå stopp medan man ännu har energi för att slå läger.

Förutom dessa seriösa lägen hade vi ett antal riktigt bra dagar. Ingen vind, knallblå himmel och fantastiska körförhållanden. Vi har åter träffat fantastiskt trevliga stugvärdar, skoteråkare och skidåkare efter lederna. Detta har varit ännu en riktigt bra vecka som kanske varit lite på gränsen till att vara allt för mycket äventyr.

Hundspann-kungsleden-3
Idag hade vi bra väder och helikoptern var hos oss inom en timme. Andra dagar är hjälp inte inom räckhåll på flera dagar. Dessa brukshundar som vi har utsätts för alla möjliga situationer.

Hundspann-kungsleden-2
Uppförsbacke. Rå uppförsbacke.

Hundspann-kungsleden-4
Hukejaurestugan.

Hundspann-kungsleden-6
Nästan Norge.

Hundspann-kungsleden-5
Ospårat i tät fjällbjörkskog. Långa sträckor spårade vi med snöskor innan vi körde fram hundspannen.