Fjällen är som vanligt

Fjällen är som vanligt

Nattläger i Laponiafjällen
Nattläger i Laponiafjällen

Ännu en hundspannsvecka har jag tuffat mig igenom. Denna vecka hade vi två gäster av fyra bokade. Av de två som inte kunde komma hade en influensasymptom och den andre förkylningssymptom efter en Österrikeresa. Då Hälsomyndigheten förordade hemkarantän så valde dessa gäster att stanna hemma. Jättetråkigt att det blivit på detta sättet för alla människor med denna coronacirkus.

Kersti och Mats som kom var iallafall liksom jag själv taggade på att köra en bra tur. Vi styrde spannen mot Sitojaure. Redan första dagen fick vi problem med en av hundarna, Alice. Vi valde att evakuera henne och körde till närmaste väg, där Stina hämtade upp henne. Alice är fortfarande märklig. Veterinären hittade inga problem men hon beter sig som att hon vore yr och att hon inte riktigt har koll på vart marken är. Kanske någonting med kristallerna på balansnerven eller så? Just nu vilar hon hemma och vi korsar våra fingrar för att hon skall bli bra.

Vår tur fortsatte via Aktse, Sitojaure, Rissajaure och slutligen tillbaks till Saltoluokta fjällstation. Livet på fjället är som vanligt men det är färre människor i farten. Samtalsämnet kretsar mycket kring corona och samhällsutvecklingen. Jag tror att människorna som man träffar här på fjället är lite av den mindre oroliga typen jämfört med hur folk är över lag. Naturen har fostrat friluftsfolk att allt inte alltid går bra. Man måste vara förberedd på nya färdvägar, nya planer och att naturen är mäktigare än alla ekonomiska system i världen.

Vi fick hur som helst en fin fjällvecka. Fjällen är nämligen exakt så som de skulle varit oavsett corona eller inte. De är tuffa vindar, solsken, vindstilla, kallt, drevsnö och vi är enbart små människor mitt i allt detta arktiska landskap. Mats och Kersti var trevliga nya bekantskaper och jag hoppas att vi kan göra fler turer ihop i framtiden.

Fjällen är som vanligt
Fjällen är som vanligt

Hotell Hilleberg
Hotell Hilleberg
Lavskrikan vid Manak
Lavskrikan vid Manak
Mats kämpar med i vinden
Mats kämpar med i vinden
Corona och hundspann i Lappland

Corona och hundspann i Lappland

Månsken över fjällen.
Månsken över fjällen.
Årets säsong är tämligen annorlunda än tidigare säsonger. Förra veckan körde jag en stugtur med två Österrikare och två Amerikaner. Efter några dagar ute, avskuren från omvärlden så får vi höra att flygen till USA ställs in och nästan hela Österrike sätts i karantän. Coronaviruset slår verkligen till hårt mot människors normala livsmönster. Mina gäster är väldigt coola måste jag säga. Här ute träffar vi relativt få människor och vi är nog säkra här ute. Däremot känns det som att vi lever i en bubbla helt borta från resten av världen.

Här ute i markerna är vi sedan flera år vana vid att arbeta med att förhindra smittspridning. Vi har kämpat med influensor, förkylningar, magsjukor, vinterkräksjukor osv igenom de åren som gått. Corona är dock något speciellt eftersom att nu skall man skydda sig främst för att inte sprid detta vidare. Men vår tillvaro här ute känns säker såvida att vi inte fångat upp någonting från civilisationen innan vi drar ut på tur.

Själv så känner jag mig tämligen förvirrad om jag skall vara ärlig. Vi får avbokningar liksom många andra i vår bransch. Vi kommer med all sannolikhet att klara oss ekonomiskt fram till nästa vinter. Vi är dessutom såpass etablerade och vår produkt kanske tom blir ännu attraktivare i tider som detta? Vem vill liksom åka till stora evenemang när man kan sitta själv i en kanot på en sommarsjö i Lappland? Mina tankar går istället till flyktingläger där det inte finns tvål, knappt rent vatten och som grädde på moset får man in corona i dessa läger. Vi har det förhållandevis verkligen riktigt bra här i Sverige och Europa. Ändå så funderar jag på hur livet under och efter corona kommer att vara.

Mina gäster kommer hem till både Österrike och USA. Vi har haft en riktigt trevlig tur och jag är glad för deras coola inställning till allt detta. Ingen panik och inga rädslor. Ännu en bra men annorlunda vecka på tur i vår fantastiska natur. Var rädd om er och era medmänniskor!

Siberian Huskyn Clara
Siberian Huskyn Clara

Nära naturen, på naturens vilkor.
Nära naturen, på naturens villkor.

Dimman lättar över taigan.
Dimman lättar över taigan.

Två hundspannsveckor i skogen

Två hundspannsveckor i skogen

Sista biten till Saltoluokta.
Sista biten till Saltoluokta.
Under slutet av februari drog jag ut på den första veckoturen med tre gäster. Detta var en renodlad skogstur med Jokkmokk som både startpunkt och slutpunkt. Färden gick västerut från vår kennel och vi bodde både i vårt kamintält men även i några mindre stugor. Denna tur var ny inför denna säsongen och den kändes riktigt bra.

Under början av Mars påbörjades sedan veckotur nummer två, den klassiska Crossing Lapland, när vi kör helt från Jokkmokk upp till Saltoluokta fjällstation. Denna tur har vi kört ganska länge och det är alltid både utmanande och lockande att få klättra upp ovanför trädgränsen. I år började det att blåsa upp en del och med hyffsad medvind och drevsnö navigerade vi oss slutligen den sista biten ned till Stora Luleälvens dalgång. En riktigt arktisk avslutning om jag själv skall säga nått.

Såhär långt har vi haft gäster från USA, Sydafrika och Sverige på dessa två turer. Trevliga gäster som varit på hugget. Samtalen på kvällarna har handlat om allt från skogsbruk, hur Sverige har tagit renbetesland från renskötarna, hundspannskörning, sjukvård i olika länder/världsdelar, matlagning och så vidare. Verkligen allt möjligt. Helt klart givande, intressant och spännande.

Så långt har denna säsong startat bättre än förra året. Då hände det någonting i princip varje vecka. Det fanns knappt heller snö i backen ned mot fjällstationen förra året. Vi fick trasiga slädar och mycket mer. I år så ser det än så länge bra ut. Det är till och med riktigt bra med snö överallt! Det varnas dock för lavinfara. Varma perioder har gett islager i snön och på det stora mängder snö som lagt sig i vissa sluttningar. Just nu blåser det och har regnat lite. Kanske klibbar allt ihop eller så trillar det ned. Vi får se och vi får vara beredd på det oförutsedda helt enkelt men vi kan undvika lavinfarliga områden vilket känns riktigt bra.

Aktse, fjällstuga.
Aktse, fjällstuga.

Jervasdalen.
Jervasdalen.

Mellan fjällen och skogen.
Mellan fjällen och skogen.

Gandalf.
Gandalf.

Nu börjar långturerna

Nu börjar långturerna

Farten, tjusningen, lugnet och de snötyngda skogarna.
Farten, tjusningen, lugnet och de snötyngda skogarna.

Vintersäsongen 2019/2020 har startat riktigt bra. Långturerna är fullbokade sedan i höstas. Detta är ganska obegripligt när jag tänker tillbaks till början av min karriär 1993. Telefonen var lika död som mitt konto tomt. Nu är det annorlunda. Vi får säga nej till jobb då tiden helt enkelt inte räcker till. Ekonomiskt så snubblar vi inte längre. Det är ett livsstilsföretag vi driver och fokus är inte pengarna utan fokus ligger på att vi skall få ett härligt liv. Det innebär att kontot inte är knökfullt, däremot så slipper vi gå på knäna mellan säsongerna numera.

Från december tills idag har jag ca 20 dagar ute på olika övernattningsturer. Dessutom så har vi kört ganska många kortare tretimmarsturer och någon dagstur. Nu, denna vecka byter jaga livsstil. Under resten av säsongen kommer jag att genomföra olika 8-12 dagarsturer med gäster. Efter första veckan skall jag återkomma till Jokkmokk men därefter blir det västerut mot fjällen. Närmare bestämt så kommer de närmaste 63 dagarna bara att handla om att vara på långtur i princip.

Inför varje säsong finns det alltid några orosmoment. Det kan vara dåliga isar, lite snömycket vatten på isarna eller snöstormar. Det man oroar sig för brukar sällan bli det egentliga problemet. Förra säsongen var en tung säsong. Slädar gick sönder, vi hade några rejäla snöstormar och sista turen så förlorade vi även en av våra hundar, Bruno. Just det med Bruno gör ont än idag.

I år har jag en ovanlig farhåga. Det är coronaviruset som drar fram i världen. Försöker följa med vad som händer och jag är inte orolig för min egen skull. Influensor har vi haft på fjället tidigare även om det hör till ovanligheterna. Däremot så kan det bli reserestriktioner så att gäster inte får lämna sina regioner, hemländer eller till och med kontinenter. Det är lätt att det blir någon typ av masshysteri i samhället. Om det är befogat eller inte vet man ju först efteråt som med svininfluensan för några år sedan. Men som jag brukar säga, det man funderar på brukar sällan bli det problemet som man får deala med där ute. Det gäller bara att vara förberedd på det oförutsedda och ta livet som det kommer. Det är ju faktiskt en del av tjusningen med att vara där ute. Det vackra och oförutsedda.

Med hundspann över de frusna sjöarna.
Med hundspann över de frusna sjöarna.

Snöänglar finns.
Snöänglar finns.
Arctic light.
Arctic light.
Hundspann i Jokkmokk
Ett hundspann en mulen dag i Januari.
Honey
Honey
Vilken pannlampa är bäst?

Vilken pannlampa är bäst?

Bra pannlampor är verkligen guld värd för oss som vill vara aktiva även under dygnets mörka timmar.

Vilken av alla pannlampor är bäst? Vilken pannlampa använder du? Dessa frågor får jag ofta och det är vanliga samtalsämnen på nätet i olika forum. Marknaden är överfylld av lampor av varierande funktionalitet, prisnivåer och kvalitet. För egen del så använder jag tre stycken olika modeller av pannlampor. Dessa tre modellerna kompletterar varandra riktigt bra och har olika användningsområden.

Till vänster Lupine Piko och till höger Lupine Blika

Pannlampa 1: Lupine Piko / Lupine Blika
Lupine är pannlampornas Rolls Royce. Otrolig prestanda och otroligt slitstark. Skulle någonting gå sönder så är det superbra service (Vi har köpt våra från Proffslampor.se). Denna lampa är den som vi använder när vi behöver mycket ljus. Detta är det givna valet när vi arbetar ute i mörker, kör stora hundspann, orienterar nattetid, jobbar i hundgården osv. En riktigt bra arbetslampa.
Modellen Lupine Piko på 1900 lumen är den som vi haft längst, närmare bestämt är inne på sin femte säsong utan minsta tjorv! Lampan kostar en slant men innan vi började med Lupine slet vi ut en lampa per år av modeller från Led Lencer/Silva/Petzel osv.
Inför förra vintern införskaffade vi en extra lampa som reserv. Det blev en Lupine Blika. Denna är något kraftigare med sina 2100 lumen. Ljusskillnaden mellan Piko/Blika är ingenting som jag kan säga att jag märker. Däremot så har Blikan en del andra funktioner. En fjärrstyrning och bluetothfunktion som jag aldrig använder, alltså helt överkurs för mig. Däremot så har den två påslagsknappar och man kan enkelt slå på rött/grönt ljus samt svagt ljus om man skall jobba exempelvis i ett tält, läsa eller så. Detta är en bra funktion.
Om jag skall välja mellan Piko och Blika så ligger Lupine Piko mig närmast hjärtat.
Batterierna till dessa Lupinelampor finns av olika modell. Ett tips är att köpa batterier med indikator på hur mycket ström det finns kvar.

Denna lampa heter Black Diamond Spot men idag tycks Black Diamond Spot vara en helt annan modell. Denna liknar mestadels Black Diamond Revolt.

Pannlampa 2: Black Diamond Spot
Black Diamond Spot är en mycket enkel men ändå kraftfull lampa. Vid sök på nätet tycks det som att denna lampa har bytt namn till Black Diamond Revolt men jag är inte helt säker. Av denna lampa har jag alltid flera stycken i min packning. Den återfinns i min kameraväska, i slädväskan och när jag är ute på långtur är det inte ovanligt att en av dessa hänger runt min hals, dygnet runt. Den finns alltid tillgänglig på natten när man behöver kolla till hundarna eller om man vill läsa. Den är perfekt för stugliv och tältliv. Denna lampa skall inte förväxlas med Petzels lampa som ser lika dan ut. Black Diamond Spot har nämligen ett läge för allmänbelysning och ett spotläge. Riktigt användbart. Med denna lampa kan man köra hem ett större hundspann eller en skoter utan problem om ordinarie lampa/lyse krånglar. Batteritiderna på denna lampa är mycket bra. Man klarar sig lätt ett par veckors campande om lampan bara används som lägerlampa.

Denna lilla men naggande goda Petzel e-Lite

Pannlampa 3: Petzel e-Lite
Petzel e-Lite är en löjligt liten pannlampa på knappa 25gram. Denna lampa är min vandringslampa. Den har jag alltid i ryggsäcken så snart det börjar skymma på sensomrarna. Den är lätt och har en mycket bra batteritid. Dessutom så är detta en lampa som inte bara råkar poppa på utan den är lite knöligare att slå på vilket är bra. Alltså, som vandringslampa för sena kvällar i tältet är detta en vinnare p.g.a. batteritid och dess ringa vikt.