Seriöst läge och allvaret runt hörnet

Seriöst läge och allvaret runt hörnet

Hundspann-kungsleden-1
Vissa dagar är verkligheten plockad från en turistbroschyr.
Ena stunden står vi med solsken i blick och insuper lugnet av fjället. Nästa stund inser jag att det är inte i Disney World jag arbetar. Detta är Svenska fjällen och det är en plats där det verkligen kan gå fel. Riktigt fel.

Efter första natten konstaterade en av mina gäster lugnt att hjärtrytmen under den gångna natten vandrat upp och ned på ett olustigt sätt. Det vill inte ge sig utan bara fortsätter. Med satellittelefonen kommer vi snart i kontakt med SOS alarmcentral. Läget beskrivs och gästen som dels är läkare själv och har kört ett flertal turer tidigare med oss pratar själv med SOS. Pumpen är en tämligen seriös funktion på människokroppen och detta är fel ställe för en krånglande pump konstateras det. Helikopter skickas och en skoterpatrull går samtidigt ut enligt rutin då det bedöms som ett tämligen seriöst läge. Skotrarna går alltid ut då det är ganska ofta som helikoptern vänder pga väder eller omprioriteringar.

Allt gick bra som jag ser det pga några punkter. Gästen känner sig själv och är mycket lugn och saklig. Vi har bra kommunikationsutrustning och vi då ber om råd och hjälp gör vi det på ett lugnt sätt. Sedan så är fjällräddare och helikopterpersonal mycket duktiga på sina uppgifter förstås. Som jag skrev tidigare så gick allt bra och gästen kunde senare lämna Gällivare med tåg utan problem. Enligt rapport hittades inget fel men man är inte färdig med utredningarna/undersökningen. Jag är supertacksam för att fjällräddningen finns och fungerar på detta sätt. Jag är också tacksam för att min gäst var öppen och vaken då detta inte är en plats där man skall ha ett hjärta som krånglar. Det är alltid surt att avbryta en tur som man kanske sett fram emot länge.

Vår färd fortsätter men med ändrad färdplan. Detta leder till att vi näst sista dagen hamnar i nästa seriösa läge. Vi måste komma igenom en dalgång. Här finns en älv som inte är känd för bra is. Vi letar oss upp på fjällsidan. Snart står vi i white- out på kanten av en hängdriva. Fem till tio meter fritt fall ned om jag hade kört vidare. Sakta letar vi oss åter ned mot dalgången. Här är det ospårad lössnö. Med snöskor trampar vi oss fram i en fart av periodvis 700 meter per timme. När vi har spår hämtar vi spannen och kör ryckvis fram. Vi är trötta och rejält slitna efter 10 timmars hårt arbete när vi slutligen når stugan i tilltagande skymning. Ulla som i år var med på hundspannstur för nionde gången med mig menade att detta var den i särklass slitsammaste etappen vi gjort. Jag tror henne…

Ett uttryck som jag ofta tänker på är ’Stress takes you no were in the busch’. I situationer som dessa vet man inte om man kommer fram eller inte. Nödbivack innebär att man nästa dag i regel är i sämre skick. Samtidigt gäller det att metodiskt jobba sig framåt men att slå stopp medan man ännu har energi för att slå läger.

Förutom dessa seriösa lägen hade vi ett antal riktigt bra dagar. Ingen vind, knallblå himmel och fantastiska körförhållanden. Vi har åter träffat fantastiskt trevliga stugvärdar, skoteråkare och skidåkare efter lederna. Detta har varit ännu en riktigt bra vecka som kanske varit lite på gränsen till att vara allt för mycket äventyr.

Hundspann-kungsleden-3
Idag hade vi bra väder och helikoptern var hos oss inom en timme. Andra dagar är hjälp inte inom räckhåll på flera dagar. Dessa brukshundar som vi har utsätts för alla möjliga situationer.

Hundspann-kungsleden-2
Uppförsbacke. Rå uppförsbacke.

Hundspann-kungsleden-4
Hukejaurestugan.

Hundspann-kungsleden-6
Nästan Norge.

Hundspann-kungsleden-5
Ospårat i tät fjällbjörkskog. Långa sträckor spårade vi med snöskor innan vi körde fram hundspannen.

Sarek – en frostig relation

Sarek – en frostig relation

Hundspann-sarek-nationalpark-2018-1
Här är vi på väg tillbaks efter att ha tvingats vända i dåligt väder längre västerut.
Sarek och jag har en liten fnurra på tråden. Helt klart en frostig relation. Efter förra årets försök med hundspannsturer in i Sarek nationalpark (Taste of Sarek med hundspann 2017) och (Explore Sarek med hundspann 2017)där vi hela tiden möttes av hyfsade vindar så kändes det som att det inte kunde gå sämre i år. Redan andra dagen på årets tur tvingade dålig sikt oss att vända om. Som guide så känner man ju sig lite mer komfortabel om man åtminstone ser sina gäster emellanåt. Nu suddades allt ut och det fanns risk att tappa bort en eller flera deltagare.

Färden fortsatte därefter utanför nationalparksgränsen och efter ett par dagar hittade vi ett kanonfint spår in längs Rapadalen. Efter några mil snodde vi runt och körde tillbaks då spåren försvann. Vi fick hur som helst ett par kanondagar i hjärtat av Sarek.

Detta år har vi alltså fått möta Sareks vädergudar, kört längs Rapadalens nedre delar på riktigt bra spår och fått några fina nätter i tält. Norrskenet har varit på vår sida och flera soliga dagar har vi dessutom haft. Ännu en vecka med trevliga gäster och hundar som jobbar grymt bra. Rut blev dock halt andra dagen så henne lyckades vi evakuera ut till en väg där Stina mötte upp med Ämser som ersättare. Rut mår för övrigt bra och hältan är övergående.

Mina slutsatser efter denna säsong är att mindre än hälften av Sarekturerna med hundspann går som planerat. Oftast snurrar vi i kanterna och kommer inte riktigt igenom som tänkt. Allt går givetvis om man verkligen måste men då skall man veta att det kan bli en eller ett par dagar på snöskor framför hundspannen samt att man riskerar att blir fastblåst i tält en eller flera dagar. Hittills så har vi lyckats undvika att bli väderfast och vi har undvikit de värsta dagarna med lössnö upp över knäna.

Sarek nationalpark bjuder också på risker som jag inte heller gillar. Det är vissa år och i vissa områden tämligen lavinfarligt. Har man sett stora laviner så vet man att det är inget man vill uppleva på allt för nära håll. Älvarna som vi ofta färdas längs är även de förrädiska och det är lätt att ställa till det rejält för sig. I år klev jag ner mellan isen och en älvbrink. Som tur hann jag ta fast mig och sjönk inte längre än till brösthöjd. Jag blev varken blöt eller kände någon botten. Jag tror att det var ca 1 meter kvar ner till det svagt strömmande och hyfsat djupa vattnet. Älv-isarna är verkligen ingen lek.

Just nu tar jag mig en rejäl funderare på hur dessa Sarekturer skall läggas upp inför framtiden. Detta för att gästerna skall vara medveten om att vi absolut inte alltid kommer igenom parken. Väldigt ofta är vi bara i kanten och har det kalasfint på ett säkert sätt. Frågan är hur man säljer, Kom och kanske kör hundspann i Sarek?

Hundspann-sarek-nationalpark-2018-2
Dafina, polarhunden som inte vill vara snöig.

Hundspann-sarek-nationalpark-2018-3
Working class heroes!

Hundspann-sarek-nationalpark-2018-4
Något hyfsat norrsken över Tjakkeli i Sarek.

Hundspann-sarek-nationalpark-2018-5
Månsken över vår tältcamp i Rapadalen, Sareks nationalpark.

Hundspann-sarek-nationalpark-2018-7
MSR bensinkök och Primusgrytor med värmeväxlare är en driftsäker och energisnål kombination.

Hundspann-sarek-nationalpark-2018-6
Asta.

Kyla, platt madrass och födelsedagskalas

Kyla, platt madrass och födelsedagskalas

Taste-of-sarek-2
Norrsken över Skierfe och Aktse.
Som vanligt så har vi haft trevliga och intressanta gäster. Ett svenskt par som var mycket vana vid friluftsliv och dessutom hade de kört hundspann tidigare hos ett annat företag. Den tredje gästen var en engelsk gentleman som sökt till Fjällräven Polar men inte kommit med. Därför bokade han en tur med oss istället.

Kylan vill inte riktigt släppa sitt grepp om nordlandet i år. Den senaste veckan har bjudit på låga temperaturer på ned under -30C. Givetvis blev det en kall natt i tält. Första campingnatten fick vår engelska gentleman platt luftmadrass. Den anda natten så var det min tur att få en läkande madrass. Nu efteråt har det visat sig att den första läkte pga ett litet dun som fastnat i ventilen. Min madrass läkte nog endast pga att det var kallt eller nått för inomhus släpper den inte ut någon luft.

Tillbaks på Saltoluokta kan jag konstatera att fler än vi haft det kyligt. Två av stationens gäster har evakuerats ur Sarek pga frostskadade händer och fingrar. Kylan är verkligen inget man skall leka med utan den kräver vakenhet.

Min födelsedag inträffar ju som alltid mitt under högsäsong. Vi firade i all enkelhet med kaffe och kaka innan jag snabbt skakade av mig faktumet hur snabbt åren går. Det är obegripligt att jag har hållit på med företagandet i 25 år, hållit på med siberian huskies i 34 år och har bott i Jokkmokk under 27 år. Helt obegripligt och det känns ändå som att allt detta bara började för ett par år sedan.

Taste-of-sarek-3
Första nattens tältcamp ca 20km från Saltoluokta fjällstation.

Taste-of-sarek-1-mavic
Sitojaurestugan fotad med en Mavic drönare.

Taste-of-sarek-4
Norrsken över stugvärdsstugan i Sitojaure.

Taste-of-sarek-5
Sista dagen bjöd på den del vind med ca uppemot 20m/sek.

Med hundspann i Sareks utkanter

Med hundspann i Sareks utkanter

Gate-to-sarek-2
Skierfe och mynningen till Rapadalen, Sareks nationalpark.
Under den senaste veckan har jag åter fått färdas i Sareks utkanter. 4 gäster, 28 slädhundar, en maskot i form av border collien Annie och så jag förstås. Nu är jag åter landad på Saltoluokta fjällstation för proviantering och omlastning. Här finns varma duschar, superbra restaurang och trevligt bemötande från all personal som får stället att fungera. Just detta med väglös fjällstation och allt vad det innebär är ett helt eget kapitel. Dessutom driv detta av en personalstyrka mestadels bestående av yngre folk som kommer från hela landet. Saken blir inte mindre imponerande när man sedan tänker på att värdskapet är i topp liksom maten och boendet de levererar.

En av gästerna, Jan, var nu med på sin andra veckotur på raken denna säsong. Nu är han tyvärr på väg hem mot arbete och det vanliga livet. En del av gästerna som kommer är nöjda då de fått en fjällvecka. Andra gäster, som Jan, märker man har förlorat en bit av sitt hjärta till Lappland, hundarna och livet här ute i markerna. Det är roligt att möta alla dessa olika människor. Tänk er tex reaktionerna hos en amerikansk kille, som bor i Thailand och Vietnam med den vattenkvaliten de har där, som är helt såld på vårt kalla och friska vattnet som vi gratis dricker direkt från sjöarna och bäckarna här i norr. Ni skulle sett hans reaktioner när vi träffade en Lulebo som har med sig kolsyrat vatten på plastflaska.

Vädret är ett ständigt samtalsämne längs leder och i stugorna. Det livet man lever här ute påverkas direkt av vädersituationen. Just i år har vi haft kallt och en hel del snö. Som det ser ut är kallkällor och bäckar inte riktigt frysta så man måste vara vaksam då man kör utanför lederna. Plötsligt kan det finnas en öppen jåkk eller nått annat blött under den vita ytan som bara är täckt av fluffsnö. Isarna tycks inte heller vara lika bra som förra vintern.

Hundarna fungerar riktigt bra. Hemma på kenneln har vi en magsjuka som går. Jag behöver egentligen byta ut några hundar till nästa vecka. Hur gör man? Kommer jag att få magsjukan oavsett hur jag gör eller skall jag isolera mig här med mitt gäng tills det är över? Hittills har magsjukan slagit hårdast mot de yngre hundarna som blir klena under ett dygn. Samtidigt så har jag ett par hundar här som verkligen behöver en veckas vila hemma på kenneln. Själv så känner jag mig i riktigt bra fysisk form för att vara såpass tidigt på säsongen. Nu hoppas jag på att slippa förkylningar och influenser för det är saker som verkligen gör mitt liv här ute tungjobbat.

Gate-to-sarek-1
Arbetsfokus uppför.

Gate-to-sarek-3
Pårtestugan vid Kungsleden på gränsen till Sareks nationalpark.

Gate-to-sarek-4
Homer Jr.

Gate-to-sarek-5
Max fyra gäster i en grupp gör att det går lättare att hålla koll på hundar och folk.

Gate-to-sarek-6
Vad finns bakom dalgångens krök? Bilden är från Sitojaure och Sareks nationalpark ligger längre in längs dalgången.

Crossing Lapland 2018

Crossing Lapland 2018

Crossing-lapland-2018_3
Working Husky Åzzy.
För ganska många år sedan grubblade jag en gång på allt arbete som jag lade på att flytta hundar från Jokkmokk upp till Saltoluokta. Timmar av lastning och körning med hundar på bil hit och dit. Då kom iden att varför inte ta hjälp av betalande gäster att flytta till fjälls helt enkelt. Ganska snabbt föddes turen ’Crossing Lapland’ som har blivit en återkommande hundspannsfärd från skogslandet i öster upp mot fjällen.

Just nu är jag landad på Saltoluokta fjällstation som blir lite av mitt andra hem under vårvintrarna. Här avslutar vi och börjar resten av säsongens veckoturer. Varje vecka byts några hundar ut då de kan behöva vila eller omväxling. Under tiden medan jag är här gör Stina ett grovt jobb med att organisera med mat och hundmat till mig och de hundar jag har med mig. Samtidigt kör hon kortare turer och sköter mailkontakter med kunder.

Under den gångna veckan har jag åter haft en trevlig grupp gäster från Sverige, Österrike och Nederländerna. Trevliga samtal, roliga historier, möten med trevliga stugvärdar efter Kungsleden och givetvis ett fantastiskt bemötande av Årrenjarka Fjällbys folk och en del annat trevligt folk men annars är det ganska folktomt ännu.

I år har vi haft oroväckande bra väder och spårförhållanden på denna tur. Vi har i princip glidit fram med solsken i blick stora delar av sträckan. Inget vatten på leden, bra isar, bra spår, vackert med snön i träden (upplega) och fina solnedgångar. Kan resten av säsongen fortsätta lika bra eller när kommer bakslaget?

SAS och Arlanda skall däremot ha sig en rejäl känga! För de lämnade en av gästerna i sticket och tack varae SN-Resor i Jokkmokk fick vi med gästen på ett tåg istället för det inställda flyget. Dock blev bagaget försvunnet under ett par dygn så denna gäst fick ta ett djupt tag i sin plånbok och köpa lite extra underkläder och mellanlager. Hur kan det vara möjligt att ett resebolag som SAS tjorvar bort bagage under så lång tid? Jag menar att en gäst har ett bagage och det kan ju inte krävas en ingenjör för att matcha biljettnummer med ett bagagenummer! Hur som helst så kom denna gäst ut till gruppen till vår andra dag då vi lyckosamt var nära en bilväg.

Crossing-lapland-2018_1
Första dagarna bjöd på temperaturer ned mot -30C.

Crossing-lapland-2018_4
Fullmåne och en mysig timmerkoja. Livet ‘Back to Basic’ är inte så dumt.

Crossing-lapland-2018_2
Xara och Xtrem leder Trines spann.

Crossing-lapland-2018_5
Kaffekok och solgrop.

Crossing-lapland-2018_6
Kungsleden mellan Kvikkjokk har fått nya markeringar. Kryssen syns bra men de gamla grånade träkryssen var trevligare. Dock förstår även jag att en synlig led går före trevligt utseende i snöstorm.