Vinterbad och förkylning

Vinterbad och förkylning

Kungsleden-hundspann-5
Annie försvinner in i snöröken tätt följd av mitt spann.
Årets säsong tycks bjuda på någon liten motgång varje vecka. Har nog aldrig haft så mycket småtjorv med allt möjligt någon säsong tidigare. Även denna vecka bjöd förstås på en del vind under den första dagen. Faktiskt såpass mycket att vi valde att göra dagstur ifrån Saltoluokta istället för att dra upp på fjället.

Första dagen körde jag över en liten bäck som var öppen. Inget konstigt med det men en av gästerna hamnade på sidan rakt ned i vattnet. Jag kan lova att det blev en blöt gäst. Vi vände tillbaks till Saltoluokta fjällstation. Det kan verkligen inte ha varit någon angenäm upplevelse att vinterbada med den vinden som vi dessutom hade.

Min släde gick åter sönder lite, men lagningsbart. Ett av slädkapellen pajade dessutom helt. Vi har väntat på nya kapell denna säsong så de har varit slitna. Som grädde på moset så får jag en förkylning och blir ganska sliten. Som tur en mild förkylning så jag är redan, några dar senare, på bättringsvägen. Jag kan verkligen utsatt när man är här ute och arbetar som guide. Det går inte att sjukskriva sig. Samma sak gäller ju även gästerna om de blir förkylda, magsjuka, influensor osv. Man är helt enkelt där man är så det är bara att lösa situationen.

Turen blev iallafall fin söderut längs Kungsleden istället för norrut, som det var planerat. Vid Teusajaure hade det utlovats 60cm nysnö och vind. Vi tuffade därför istället ned mot Sitojaure, Aktse och Pårte. För gästerna spelade det ingen roll då alla fyra var på tur med mig för första gången. Ofta är det mer för min del som jag gärna kör olika turer varje vecka.

Den kommande veckan tycks utlova bra väder. Äntligen kanske det blir de här klassiska vårvinterdagarna på fjället med solgropar och kokkaffe. Skulle verkligen behöva en vecka utan minsta lilla motgång. Har det vänt nu eller vad väntar oss runt nästa krök?

Kungsleden-hundspann-1
Dagstur med hundspannen längs sjön Langas. Lulep Gierkau i bakgrunden.

Kungsleden-hundspann-3
Påväg uppför Aktsebacken.

Kungsleden-hundspann-2
Såhär glad kan en guide se ut!

Kungsleden-hundspann-4
Stugmys med skotorkning.

Kungsleden-hundspann-6
Snöskorna är ett av de arbetsredskap som jag verkligen värdesätter. De gånger man måste bryta spår eller trampa för tältplats är de helt ovärderliga.

Kungsleden-hundspann-7
Slutklämmen av Aktsebacken. Dessa kilometerlånga uppförslut med brant stigning är verkligen skoningslösa när man färdas med lastade hundslädar.

Vilse i snöstorm

Vilse i snöstorm

Explore-sarek-hundspann-1
Här har vi just kommit ned med hundspannen i skyddad terräng och vi får åter sikt när vi kommer undan från de värsta vindbyarna.

Ännu en avbruten Sarektur. Denna gång Utlovades det hyfsat väder så vi satsade hårt på att hinna igenom Sareks djupa dalgångar och ut i Padjelanta. Därefter skulle vår färd gå ned längs den mer väderskyddade Tarradalen. Vi skulle enligt planen hinna undan det snöovädret som skulle rulla in från väster. När vi nått centrala Sarek visade det sig att detta väder skulle komma både snabbare och hårdare. Vindbyar uppemot 44m/s utlovades och det ett dygn tidigare. Motvilligt styrde vi hundspannen tillbaks österut. Vädret ändrades snabbt från halvklart och lugnt till kraftiga snöbyar och total white-out. Slutligen blev jag tvungen att gräva fram kompassen. Märkligt nog visade norrpilen mot söder och tvärt om. Dessutom vandrade den vaggandes sakta fram och åter så den kändes helt opålitlig. När jag slog på Garmin GPSen var även den konstig och märkligt nog kartan helt puts veck. Sträckan vi hade framför oss kände jag dock till mycket väl så med en vanlig karta och duktiga ledarhundar letade vi oss fram österut. Ibland kände jag igen något stenblock, en moränrygg, snödriva, svallande bäck eller vårt gamla spår som hundarna emellanåt hittade. Vi hittade ända ner mot Bastavagges mynning på detta sättet.

Plötsligt på 10 minuter blir allt ett rykande inferno. Vinden piskar hårt mot oss i sidan, snön rivs loss från marken och jag ser emellanåt inte ens mina bakersta hundar i spannet. Strax norr om oss uppmäts 40m/s i vindbyarna och berättelserna visar sedan att detta oväder kom inrullandes snabbt på flera ställen runt oss. Jag kan inte kommunicera med mina gäster annat än att jag ibland ser deras skuggor i den uppiskade snön. Jag kör kanske 5 meter, stannar och ser så alla är med, kör 50 meter och stannar. Jag har verkligen ingen aning. Ibland ser jag mina hundar och alla gäster och ibland ser jag inte ens mina bakersta hundar i spannet. Situationen är ganska brutal och skoningslös. Vi kan inget annat göra än att metodiskt arbeta oss vidare framåt med försiktighet. I detta läget vet jag inte vart vi är annat än på ett ungefär. Jag vet att vi färdas mot ett område med hängdrivor å vår vänstra sida och klippavsatser på vår högra.

Under en timme jobbar vi oss sakta framåt och kommer slutligen ner till Pastajåkken och Sitoälven. Enligt kartan så har vi tagit oss 2 kilometer på en timme. Ledarhundarna Dafu och Clara har lotsat oss ner på kanske det absolut bästa stället som finns. Två hundar som aldrig gått ned längs denna fjällkant. Här nere i skyddad terräng slår vi läger och snabbt fixar vi mat åt både oss och hundarna. Sovsäcken var grymt skön att få krypa ned i och jag somnade till den avtagande vinden som rev hårt i fjällsidan och trädtopparna. Detta är ett äventyr som jag helst inte vill uppleva igen. Varken jag eller gästerna har varit rädda men vi har inte heller upplevt detta som kul eller roligt. En seriös situation som löste sig helt fantastiskt tack vare lugna gäster, min erfarenhet och framför allt fantastiska hundar. Inte bara ledarhundarna utan faktiskt alla 32 hundarna som gjorde ett helt klockrent arbete!

Samtidigt inne i Sarek är en skidåkare försvunnen. Ett gäng fjällräddare gör en kämpeinsats och letar efter honom. En fjällräddarpatrull blir fast stormad i Padjelanta och det kommer massor med snö. Denna vecka bjöd verkligen på utmaningar. Skidåkaren återfinns slutligen livs levandes efter att han klokt nog slagit läger och börjat vänta ut ovädret. Troligen mycket klokt beslut.

Resten av veckan rullade på med hundkörning, evakuering av Yra som fått någon typ av överansträngning med svullnad på ena tassen, kaffekokande, mer tältning och massa olika roligheter. Vi körde söderut mot Aktse, österut mot Seitevare och tillbaks mot Saltoluokta. Vädret fortsatte att bjuda på både snö och vind men vi hade faktiskt solsken varje enaste dag under hela vår tur!

Nu är det tredje året som jag fått tvingas att avbryta och planera om Sarekturen. Det känns inte så bra att sälja en tur som sedan inte går att genomföra. Sarek är ett riktigt kärv område periodvis med stora snömängder, hårda vindar i dalgångarna och närheten till Padjelanta med allt som blåser in från Norge. Just nu klurar jag lite på hur denna tur skall läggas upp inför framtiden. Nått måste göras men jag vet inte riktigt vad ännu. Sarek är Sarek och det skall vara ett svårt område. Just det är ju faktiskt en del av tjusningen även om vi just i år fick lite för mycket av just äventyr.

Explore-sarek-hundspann-7
Påväg in mot de centrala delarna av Sareks nationalpark med våra hundspann.

Explore-sarek-hundspann-5
Lunchpause med hundspannen vid Bierikjaure i Sareks nationalpark.

Explore-sarek-hundspann-4
Tältcampen i övre Rapadalen vid månsken.

Explore-sarek-hundspann-3
Hundspannskörning i övre Rapadalen i goväder.

Explore-sarek-hundspann-2
Med hundspann över orörda öppna vidder tillhör fördelarna med Sareks nationalpark.

Explore-sarek-hundspann-6
Även dagar med bra väder och bra sikt kan erbjuda passager där det fläktar lite mer.

Explore-sarek-8
En ny snöstorm eller bara fallvindar som plötsligt drar fram över fjällsidan? Detta är inget Disney World. Här måste man alltid planera med säkerhetsmarginaler.

Explore-sarek-hundspann-9
Denna bild är från en dag med lite kraftigare snöfall. Här färdas vi med hundspannen i den övre fjällbjörkskogen. Några timmar senare slutade det att snöa och sikten blev betydligt bättre men vinden tilltog.

Fler haverier och stigande ålder

Fler haverier och stigande ålder

Taste-of-sarek-2019_1
Bitvis är det renblåst vilket inte alls är ovanligt.

Ännu en vecka har rullat på. Två slädar till har gått sönder. Två helt nya slädar. Oinakkasläden hade helt enkelt en del som var felaktigt tillverkad. Träfibrerna gick i fel riktning. Det har nog aldrig hänt under alla de år som jag kört Oinakka. Även solen har fläckar och Oinakkaslädarna är hållbara och slitstarka.

Sedan var det min Skonksläde som inte pallade. En aluminiumbåge small av. Här är faktiskt en del av detta att jag skall testa Skonkslädarna lite hårdare på fjället än en helt vanlig tävling. Jag lastar ned och kör med tunga last i bökig terräng. Innom 24 timmar efter att jag meddelat Snorre på Skonk Sledworks så var utvecklingsarbetet i full gång. I dag har nya och utvecklade delar skickats. Helt klart bra service och mycket spännande att få vara med att bidraga till utveckling av en bra släde.

Turen har för övrigt gått kanon. Norrsken, bra gäster, sbra snöförhållanden och en blandning av bra väder och helt okej väder. Väldigt bra med andra ord.

I Aktse blev det födelsekalas med en nybakad Toscakaka som stugvärdarna Cia och Lena bjöd på. Overkliga 49 år. En siffra som jag har lite svårt att identifiera mig med. En ålder som väcker tankar och funderingar då man hör om folk som får cancer, stroke, demens och mycket annat redan i tidig ålder. Än så länge är jag lyckligt lottad som får vara frisk. Någonting som man verkligen inte skall ta förgivet. Man måste leva livet här och nu och ta hänsyn till sina medmänniskor. Imorgon kan det vara försent.

Under den kommande veckan blir det nog lite färre uppdateringar på Facebook och Instagram. Tanken är att styra in mot Sareks Nationalpark där teckning inte finns. Vädrprognosen är lite si och så. En hel del snö är utlovat samt en del vind.

Taste-of-sarek-2019_2
Vitt, vitt och vitt…

Taste-of-sarek-2019_3
Jag tror nästan att det alltid är lite busväder i Sarek.

Taste-of-sarek-2019_4
Litenheten i naturen. Ser ni hundspannet?

Taste-of-sarek-2019_6
Utanför Sarek = solsken.

Taste-of-sarek-2019_8
Lavskrikan kommer som vanligt till en av våra fikaplatser.

Taste-of-sarek-2019_7
Norrskenet blev både livligt och mycket.

Väderfast och slädkrasch

Väderfast och slädkrasch

Gate-to-sarek-I-4
När vädret blev bättre kunde vi styra spannen mot Saltoluokta fjällstation.
Säsongen fortsätter ganska tufft. Veckan har varit kanonbra och allt har fungerat super. Ändå så resulterade en tappad släde i en mosad buskbåge. Andra kraschen denna säsong och normalt går det år emellan incidenterna. Tck och lov inga skadade hundar eller gäster.

När vi kom till Aktse började det blåsa allt mer samt ett kraftigt snöfall. 15 meter per sekund ger vid kraftigt snöfall en i det närmaste obefintlig sikt. Vi valde helt enkelt att ligga kvar en extranatt i Aktsesugan. Kaffe, snöskovandring, choklad och vila blev vår aktivitet denna dag.

Hur som helst har denna vecka varit kanonbra. Historier från alla världens hörn har avlöst varandra och jag är så glad för alla möten med människor. Det är så lärorikt att få berättat för sig om hur det fungerar på andra ställen runt i världen. Ödmjukt kan jag bara konstatera att det är ett privilegium att få leva och bo i Sverige och då i synnerhet norra Sverige.

Nu är det lastat för en ny vecka ute på vidderna. Fjorton pigga och taggade hundar kom upp med Stina idag. Fyra hundar som jag tror kunde behöva lite tid hemma på kenneln fick följa med tillbaks. Denna vecka bär det av in mot Sareks nationalpark.

Denna tid på året har jag regelbunden kontakt med renskötarna som har flyttat upp med sina renar till fjället. Jag är så glad för det bemötandet jag får från berörda samebyar och renskötare.

Gate-to-sarek-I-1
Daniella selar på Önska.

Gate-to-sarek-I-5
En kortare snöskovandring upp mot trädgränsen var genomförbar. Ovan trädgränsen var dock vädret lite lätt olämpligt…

Gate-to-sarek-I-2
Daniel och Yra jobbar på detta med att ta av hundskorna efter en dag på fjället. Kanske är Yra kittlig? Kan hundar vara det måntro?

Gate-to-sarek-I-3
Lappmesen kom på besök i Aktse. En fin fågel som ligger mig varmt om hjärtat.

En tuff start

En tuff start

Sedan en vecka tillbaks har jag nu flyttat ut på spåret. Om allt går vägen kommer jag att under 60 dagar att färdas med olika grupper i våra skogs och fjällområden. Varje vecka kommer jag åter till Saltoluokta Fjällstation för byte av grupp och proviantering.

Starten har varit tuff. Det började med värme, blöta isar och svår körning på blankis. Vi har korsat milslånga sjöar som bara haft is utan ankarfäste. Några gäster har slagit omkull med slädarna och hamnat liggandes i vatten och issörja. Kängor har vattenfyllts och det har blivit något blåmärke. Körningen har med andra ord varit ganska tuff och svår.

Andra dagen fick vi evakuera vår lilla tik, Cheena, pga misstänkt blod i urinen. Vi misstänkte att detta skulle vara urinvägsinfektion (provsvaren från veterinären säger att det troligast endast är irriterade urinvägar).

En släde blev även den mosad då en tappad släde brakade in i denna säden bakifrån. Det har med andra ord hänt mer denna vecka än under hela säsongen fram tills nu. Som tur är så har vi haft en fantastisk grupp. De har varit på hugget och leendena har aldrig varit långt borta.

Nu siktar jag mot ännu en vecka. Denna gång blir det endast två gäster. Riktigt lyxigt och enkelt att färdas med mindre grupper.

Hundspann-kungsleden
Från Kvikkjokk till Saltoluokta har vi följt Kungsleden.

hundspann.kungsleden
En passage längs vår färdväg gick på över 1000 möh.

bullens-pilsnerkorv
Bullens pilsnerkorv.

skonk-sled
En glad Anna får ett par torra kängor när Stina ändå skulle ut och hämta Cheena.

dogsled-kungsleden
Sista biten ned till Saltoluokta var bitvis lite snöfattig men det fungerade.