Hundspann är ingen färdtjänst utan team work med hundarna. Här sliter Fredrik upp igenom Kurravagge tillsammans med sitt spann.Så är man landad hemma igen. Denna tur startade med att jag hade någon typ av skrot i magen. Ingen aptit och illamående. Det gjorde att jag i princip hela veckan har känt mig fysiskt på halvfart. Det som kanske grämer mest är att jag missade renfilen i Årrenjarka första dagen innan starten. Samtidigt så är det ju bra att jag kunde genomföra turen för det är lite svårt med sjukskrivningar i denna bransch.
Med fyra gäster körde vi från Årrenjarka västerut till Pieskehaure. Därifrån söderut mot Mavas och sedan Piteälvens dalgång nedströms via Miekak fiskecamp till Västerfjäll och tillbaks till Årrenjarka. En sväng på 220-240km i behagligt tempo.
När vi kom tillbaks hade vi sex löptikar och hanhund som blivit biten i benet så han fick åka släde. Dessa löptider är inte roliga. Hanhundarna blir okontaktbara och hanteringen av hundarna blir så mycket krångligare.
Nu är jag hemma och packar upp utrustning som skall tas om hand. Sneglar redan på kartorna och funderar om jag hinner någon egen tur efter sista turen som ska startas i Saltoluokta till helgen. Har inte fått nog ännu utan vill fortfarande ut och köra mer. Working Husky ToRock njuter i solen. Från tidiga morgonen tills långt efter lunch satt vi en av dagarna på denna barfläck innan vi selade på hundarna och körde vidare. Helt klart njutbart! Längs Piteälvens övre dalgång. Under löphysterin fick Ville ett bett i benet så det blev lite slädåkning för honom. Vy från sista nattens tältcamp i Pärlälvens naturreservat. Tillbaks i Årrenjarka.
Bara att medge… Teusabacken är rätt så hyffsad.Nylandad i Saltoluokta efter en sex dagar lång roundtrip i Stora Sjöfallets nationalpark, Kebnekaise och Sjaunja naturreservat. Soligt, blåsigt, vindstilla och för det mesta riktigt bra spår. Turen började i Saltoluokta och gick västerut längs Langas. Vidare igenom Teusavagge upp till Teusastugan. Därifrån norrut till Sälka vart vi fick endel vind. Blev en förmiddag med mycket te och kaffe innan vi lugnt tuffade till Singi. Från Singi österut till Nikkaluokta och därifrån söderöver via Tjuonajokk till Saltoluokta.
Hundarna går riktigt bra och vi har inte haft det minsta stressigt att hinna 30-45km/dag. Hade nog kunna kört längre också men det ska ju passa med stugor osv. Vi har sett älgar, renar, järvspår, utterspår, ripor, gammal kungsörn, korpar och en del annat. Vi har hunnit fotografera, snackat med folk som vi mött, kollat på fjäll och druckit litervis med kaffe och te. Jag får med andra ord skriva som vanligt… En fin veckotur med trevliga gäster i en fantastisk natur! Sanoj kollar upp ur sin grop. Te och kaffe är ett stug-måste! Hundstugan i Sälka där vi väntadeut lite blåst under en halv dag. Flippa. Änne en vinter tillsammans är snart till ända. Hur många år kommer hon att kunna följa mig egentligen? Så vemodigt att tänka att det inte är för evigt…men så är det ju tyvärr med alla hundar. Platån söder om Nikkaluokta är en bortglömd del av fjällvärden. Fantastisk hundkörning ända ner till Saltoluokta som kan rekommenderas. Utsikt från ’fiendeland’ söderut mot Jokkmokksfjällen. Längst bort till vänster i bilden sticker Sarektopparna upp. Vi följde den kryssade leden igenom Sjaunjas naturreservat.
Där Ruotesvagge möter Rapadalen, Alkavagge och Kuoppervagge måsta man väl säga är Sareks hjärta.Sitter i Saltoluokta och går igenom bilderna från den gånga veckan. Några riktigt bra men som vanligt massor som kastas eller borde kastas. Vet att jag inte är ensam om att fylla diskar med bilder och filmklipp. Hur hittar men i detta om några år? Bara att ge upp och inse att man tar nya bilder? …eller ska man lära sig att tagga bilderna och på så vis få dem sökbara? Får allt grubbla lite till innan jag bestämmer mig…
Att färdas med hundspann igenom Sarek är få förunnat. Själv så är glad att just jag får göra en redig tur inom parken varje år. Restriktioner för just hundspann kommer i nationalparkerna (läs: Laponia området till att börja med). Det beror främst på att det finns och har funnits kommersiella aktörer som kört utan de tillstånd / dispenser som krävts. Man har helt enkelt sagt att man varit ute med kompisar som i själva verket är betalande gäster.
Om detta finns det mycket att skriva. Dels varför det blivit på detta vis men även hur ointresserade myndigheterna egentligen är då det verkligen är de som missköter sig. Men det får bli ett annat blogginlägg. Nu är jag på Saltoluokta och det är lunchdags… Sarek är utan tvekan ganska högalpint på sina ställen. Tältcamp vid smajlaträffen. Inte långt från Mikkastugan. Detta ett drygt dygn efter den tragiska dödolyckan vid Mikkastugan. Tuoddarstugarna är ett väderutsatt ställe. Alkavagge är en bred och relativt lavinsäker dalgång som jag gärna färdas efter. Working Husky Viktor är faktiskt en riktig cooling. (Magnus…du hade rätt!)
Öppna fjällplatåer och djupa dalar.Nu är vi landade i Saltoluokta efter åtta fina dagar med hundspann igenom Sareks nationalpark. Snöförhållandena har varit super och vädret har visat sig från sin bättre sida. Vist har det blåst lite nån dag och natt men inget anmärkningsvärt. Tempen har legat från nollan ner till strax under -20C skulle jag gissa.
Hundspann igenom Sarek kräver att man har ledarhundar som går ospårat och går på kommandon dag ut och dag in. De får inte tveka för vind eller nått väder. Har man inte dessa ledarhundarna får man vackert spåra själv på skidor eller snöskor. Rambo har ännu en gång visat sig riktigt vass som just denna ledare.
Under vår första dag nådde nyheten oss att en man i ett sällskap omkommit i någon typ av snöras inte långt från Mikkastugan. Tydligen en erfaren bergsguide från Polen. Sådant gör att man förstår alvaret av försiktighet. Där ute är man ganska utsatt och måste helt förlita sig till den egna bedömningsförmågan och den grupp man är ute med.
Hur som helst så har vi haft en fin färd från Saltoluokta rakt igenom Sareks nationalpark. Ut till Padjelantaleden och sedan följde vi den ner igenom Tarradalen till Kvikkjokk. Från Kvikkjokk blev det kungsleden norrut tillbaks till Saltoluokta där jag sitter just nu! Några nätter tillbringade vi i tält. Riktigt mysigt om man har en varm och go sovsäck. Ulva vaknar efter en natt med drevsnö i Tuoddar, Padjelanta nationalpark. Några kvällar har vi haft riktigt hyffsat norrsken! Tarrakaisestugan en månklar natt.
Tältet blir vårt hem under några dagar. Denna bild togs under Explore Sarek 2012.Idag styr vi västerut mot Sarek med hundspannen. Målet är att komma igenom och därefter kunna följa Padjelantaleden och kungsleden tillbaks, via Kvikkjokk. Saltoluokta är start och slutmål för denna tur.
Alla turer i Sareks nationalpark är lite extra spännande. Inga stugor utan enbart tält, inga leder där man vet att isarna är kollade, oftast inga uppkörda spår osv. Det får helt enkelt bli som det blir utifrån nuläget. Blir roligt och förhoppningsvis inte allt för slitsamt.
