Tältmys under en hundspannstur.Efter en vecka hemma i Jokkmokk så har vi åter fått komma oss upp på fjället. Denna gång blev det en fyradagarstur med tre amerikanska gäster. Vi har kört söderut från Saltoluokta fjällstation. Två nätter i tält och en natt i Aktsestugan.
Denna tid på året är verkligen tält riktigt bekvämt som bostad. Det är ljust, dvs inte som under midvintern när nätterna är långa och mörka. När solen stigerupp på mornarna drar kondensen snabbt ut och livet blir behagligt.
Hundarna som har jobbat denna säsong med mig börjar bli riktigt sköna. De är coola och har lärt sig mina rutiner helt och hållet. När man får förmånen att färdas såhär mycket med sina hundar så får jag för mig att man lär känna dem på ett ganska djupt sätt. Just nu vill jag bara fortsätta att leva på luffen. Visst blir det skönt att komma hem till Jokkmokk men att tuffa omkring här ute är ett helt otroligt liv! Tältcampen strax öster om Rapadalens mynning. Manakområdet. Atlas njuter av vårvädret. Flippa förser sig med mat och sovplats utan att jag behöver bekymmra mig. Här i norr har vi ännu fullt vinterföre. Sångsvanarna har annlänt till Laidaures utlopp där det alltid finns öppet vatten såhär års. Ina eller Gaangsterina som hon egentligen heter
Hundspannturer igenom Sareks nationalpark skall kanske inte tillhöra volymprodukterna. Denna bild tagen under turen 2013 som genomfördes med 4 gäster.Igår kunde vi läsa på nyheterna att ett Jokkmokksföretag som kör hundspann nekas tillstånd att köra in i Laponia. Laponia är vårt världsarvsområde som bland annat innefattar Sarek, Padjelanta, Stora Sjöfallet och Muddus nationalparker.
Enligt vad jag förstått så gäller detta en tur man vill arrangera under april månad. Nu går både Länsstyrelsen och Mark- och Miljödomstolen på samebyarnas linje. Det är speciellt i år med de svåra betesförhållandena som varit extra viktigt att kalvningslandet får vara ostört.
Planerar man sina Sarek och Padjelantaturer före den 31 Mars så uppstår inte dessa problem. Nu är troligast företaget som trotts allt söker detta tillstånd ändå ett av de seriösare.
Regelbundet så bedriver, såväl utländska som lokala företag, guidade turer in i parkerna utan att ens söka tillstånd/dispens. Man har instruerat gästerna att de skall säga att man är ett gäng ’kompisar’. Nu slår detta tillbaks mot oss alla som vill köra privat med hundspann. Om jag inte missförstått allt så kräver de nya föreskrifterna (som började gälla 1 Januari 2014) att alla hundspann måste ansöka för att få köra innanför parkgränserna. Detta för att man skall få bukt med de sk. ’kompisturerna’.
Tidigare har det varit tillåtet att gå in med hund i parkerna fram till den 30 April. Vi som kört kommersiellt har uppmanats att inte köra efter sista mars. Med rådande regelverk kommer detta att innebära att man kan strypa alla sipenser/tillstånd för hundspann efter 31 Mars. Med andra ord så ser det nu ut som att kan vi tacka några oseriösa hundspannsföretag som kört utan att ens söka tillstånd för en månad kortare säsong. Vi skall också tänka på att Laponia är ett försöksområde vars regelverk mycket väl kan appliceras på resten av renbetesområdena. Det är med andra ord extra viktigt att vi som kör kommersiellt sköter oss efter bästa förmåga.
Ni kan läsa mer om vår hundspannstur igenom Sareks Nationalpark som vi årligen arrangerar på vår företagssida, Jokkmokkguiderna. Skriver mer i framtiden om hur vi jobbar för att bemöta önskemål och krav från olika myndigheter men likväl hur vi själva vill jobba.
Tomas med sitt spann på sjön Peuraure. Även här nere tog vinden i en del så man kan ju gissa hur det ska ha varit högre upp i fjällen.Redan kvällen innan turen startade klev en av gästerna snett och fick en rejäl sträckning i hela foten. Den blev blå och det måste verkligen ha gjort väldigt ont. En obrukbar fot på en motiverad gäst Är ingen lätt situation. Gruppen bestod av tre vänner så alla ville att vi skulle fortsätta tillsammans. Nya planer fick smidas och snart hade vi en ny rutt och ett nytt upplägg.
Med en passagerare på min släde styrde vi sedan spannen ut mot nya äventyr. Starten gick från Årrenjarka fjällby och slutmålet var satt till Jokkmokk. En tälttur med en blandning av lågfjäll och skogsterräng.
Vinden tilltog igen och hade vi hållit oss vid vår första plan skulle vi troligast haft det lite luftigt. Nu myste vi omkring mellan barfläckarna och kaffeeldarna på vår färd mot Jokkmokk. Kallgrader och riktigt optimala spårförhållanden gjorde vår färd till en riktigt fröjd.
Tur i oturen. Hade Candy gjort illa sig några dagar in på turen skulle vi behövt en fjällräddningstransport. Nu kunde vi få in en ny och större släde från Stina istället som möjliggjorde att jag körde med passagerare och packning samtidigt. Foten helade sig under turen och de sista dagarna bytte gästerna av så att Tomas och Kasin prövade att åka medan Candy fick köra. Ännu en fantastisk vecka som slutade på ett helt annat sätt än den var planerad från början. Med en Puollimankisläde från Oinakka så rymdes både en hel del packning samt Candy. Trotts att våra hundar över lag har bra päls så får en del av hundarna jackor på nätterna. När vi kör vecka efter vecka ute på långtur så gäller det verkligen att göra allt man kan för att spara på hundarna. Ännu en nattcamp. Hundarna vilar och hundsockor torkas i den sista kvällssolen. Middagsdags inne i ett av tälten efter ännu en dag på färd. Solen sjunker under horisonten och tempen droppar. Här är vi på vår bakgård endast 25 km hemmifrån kenneln.
Sarek med hundspann an verkligen vara som i värsta turistbroschyren…Sareks nationalpark med hundspann är alltid en blandning av hat och kärlek. Här jag jag haft några av mitt livs tuffaste hundspannsturer men även några av de bättre turer som jag fått uppleva. Här r man utsatt för väder och vind. Inga stugor där man kan söka skydd men även långt till hjälp.
Årets hundspanstur igenom Sarek blev riktigt lyckad även om vi tillslut endast sovit en natt innanför parkgränsen. Resten av tiden tillbringades strax utanför Sarek. Vi har haft fantastiskt väder med helt molnfritt liksom en del vind med en hel del snödrev.
Vad som varit speciellt i år har varit den ökade lavinrisken. Jag tror aldrig att jag sett så många amla laviner någonsin. Flera på platser där jag inte kunnat gissa att det skulle komma någonting. På Bierekjaure hade en lavin slagit närmare en kilometer ut på sjön. Som tur var hade vi kallt under vår tur vilket leder till en lägre lavinfara. Dessutom planerade vi om rutten så att vi kunde undvika de trängsta dalarna.
Ännu en härlig Sarektur där hundarna skött sig kanonbra. Själv har jag också kännt mig i väldigt bra form. Veckans gäster har haft mycket fjällrutin sedan tidigare egna turer. Allt har med andra ord flutit på väldigt smidigt och linjen mellan arbete och fritid är som vanligt diffus. Morgon i Niendo i Sareksnationalpark. Zemlan efter en natt med snödrev. Efter en natt med lite storm så fick vi gräva fram tält och slädar. Tältcamp tillsammans med Fjällaktiv/Outdoor Laplands guidade skidtur igenom Sarek. Kollegor och kompisar från byggden som brinner för sitt guideyrke liksom vi. Mirja, Fjällaktiv och praktikanten Emelliei sitt restaurangtält. Två glada tjejer som ledde fyra killar igenom Sareks nationalpark på skidor. Ett av veckans norrsken i Sareks nationalpark. Hundspannsturer i Sarek brukar bjuda på lite busväder åtminstonde någon dag.
Flippa under en fikapaus. Detta är 14 kg tuff hund som inte tvekaf för lite äventyr eller arbete.Under natten mot Torsdagen började alla hundar att varna för någonting. EN räv tänkte jag och hoppade i mina yllelångkallingar och tröja. Flippa, min lilla border collie studsade och var taggad till tusen. Försiktigt gläntade jag på ytterdörren och på kommandot ’Polis’ sköt hon fram som en flygande och vilt skallande pitbull.
Flippa försvann i mörkret in mot Saltoluoktas vedbod och verkstad. Själv sprang jag för allt jag var värd runt vedboden åt andra hållet för att ge räven en riktig minnesbeta så att den skulle lämna oss ifred resten av natten. När jag rundade vedboden såg jag ingen räv. Däremot så kan jag lova att jag tvärstannade. Flippa kom nämligen i sakta mas med en älg runt knuten. Alla älgar är stora trotts att detta nog bara var en fjoling.
Älgen stannade upp en stund och kollade på mig på kanske 10 meters avstånd. ’Ska jag spöa grabben eller inte’ tänkte den nog. Jag kallade in Flippa som snabbt placerade sig mellan mig och älgen. Med en vildmarksguide i långkallingar som klappar i händerna och en 14kg tung vallhund framför sig så valde tillslut älgen att avlägsna sig. Så är det när man är respektingivande som Flippa och mig!
