Hundspannskursen i Saltoluokta 2014 i superväder.Nu har äntligen vädret ändrat sig. Strålande solsken och knallblå himmel. Tempen har dessutom droppat ned mot -27C som lägst. Riktigt friskt och skönt. Nästan så att det börjar kännas lite kallt. Vi har iallafall haft trevligt och kört en del hundspann. Turerna har gått dels mot Björkudden men även mot Sitojaurestugorna.
Hundspannskurs i Saltoluokta är just genomförd. Det är ett samarrangemang med Svenska Turistföreningen där Saltoluokta Fjällstation står som arrangör. Samarbetet med STF och Saltoluokta Fjällstation har pågått sedan 1996 så det börjar bli några år sedan.
Som vanligt så har det blivit några trevliga dagar ute med hundar och folk. Allt har gått bra. Hundar, folk och utrustning har hållit ihop. Nu ser jag fram emot resten av säsongen som tyvärr kommer att gå allt för snabbt. I bästa fall får vi ut 8-9 veckor till på snö. Autsvagge. Dalen jag kört igenom flera gånger denna vinter man inte sett tidigare känns det som. Kaffekokning. Fjällbjörkar i ravinen ovanför Saltoluokta.
Stundtals friskade det på endel. Då har vi ändå varit i skydd när det västa har dånat över oss.Så blev det ännu en vecka med en del hårda vindar. Vi studerade noga väderprognosen innan avfärd från Saltoluokta och med de utlovade vindarna från väster så såg det inte lovande ut. Målet var egentligen en tur i högfjällen upp mot Kebnekaise. Nu styrde vi istället spannen söderut längs Kungsleden. Vi planerade även att hinna en repa norrut mot Tjuonajokk mot slutet av turen.
Vi har haft en del tur och lyckats hålla oss undan en hel del av ovädret. Solsken och korvgrillning i skogen längs Sitoälven var betydligt bättre än den storm som rådde i norr. När det riktiga ovädret bröt ut hade vi kommit till Björkudden efter Stora Luleälvens dalgång. Här nere var det ca 40m/sekund. Samtidigt dånar det på 8km väster om oss med 47-50m/sekund i Saltoluokta. Träd knäcks och tom flaggstången som var gjord av glasfiber small av. Vi kurade i en liten stuga i Björkudden som vi hyrt av Öbergs. Sedan blev det Björkuddsmiddag med stekt öring och röding i deras restaurang.
Själv kan jag bara konstatera att det är otroligt viktigt att man är öppen för att ändra sina färdplaner. Det kan som denna vecka bero på väder och vind. Hade vi stått på oss med vår planerade färdplan hade vi antagligen blivit inblåsta betydligt mer än vi blev. Dessutom så hade vi inte fått en lika fin tur med stundtals riktigt bra väder.
Jag förundras verkligen över att våra gäster är så trevliga, lättsamma och hjälpsamma. Det tycks vara vecka efter vecka med människor som mer än gärna hugger i med både det ena efter det andra. De är goa och trevliga med hundarna vilket jag verkligen uppskattar. För mig är ju hundarna mer än bara ett arbetsredskap så jag gillar när även gästerna trivs med hundarna och pysslar om dem. En typ av linsmoln. De bildas på läsidan av fjällkedjan när det stormar hårt. Skogen har sina fördelar med eld, vindskydd, kaffekok och korvgrillning. Bruno och jag fotograferar medan kvinnorna försöker få orning på lite tjorviga linor. Stugan vi bodde i på Björkudden.
Vi kom oss ner från fjället innan det började storma riktigt hårt.Under lördagen blåste vi ner till Saltoluokta från fjället. Vi kom ner hit redan vid 12-tiden efter en tidig start från Sitojaurestugorna. Vinden skulle tilltaga under eftermiddagen och mycket riktigt. Stormbyarna i Stora Sjöfallet skall ha uppmätt 47m/sekund i vindbyarna. Det är väder man verkligen skall ha respekt för.
Medan stormen rasar sitter två kollegor fast med en grupp skidåkare ett par mil från Saltoluokta. De har fått kämpa för att över huvud taget klara sig. Idag kom de ner och jag kan garantera att de välförtjänt har njutit av Saltoluoktas restaurang. Dessutom så är det två andra killar som får sitt tält förstört i stormen. När de sedan försöker ta sig till Saltoluokta kommer de ifrån varandra. Den ene tar sig fram och två killar från stationen far med skotrar för att leta den andre. Även denna historia slutar lyckligt.
Veckoturen som jag just kommit ifrån var iallafall en trevlig tur.Med hundspann till porten av Sareks Nationalpark heter turen. Färden har gått söderut längs Kungsleden från Saltoluokta och tillbaks hit. Gäster som har hjälpt till med hundar, matlagning, vedhuggning, vattenhämtning osv. Det är ingen konst att jobba som guide med såna här grupper. Dessutom massa trevliga samtal om allt möjligt.
Nu är slädarna lastade och en ny grupp har anlänt. Imorgon bär det av norrut mot Kebnekaisefjällen. Vi har ett ganska öppet program så vi får se vart vi hamnar. Vi lämnade Saltoluokta den 3:e i riktigt hyffsat väder. Lulep Kierkau. Bäckar och åar kan bitvis vara öppna. Oftast är det ganska lika från år till år men inte alltid. Soligt och fint den dagen vi körde över fjället mellan Aktse och Sitojaure. Vi fick vända då vi skulle in i Rapadalen. En öppen älvfåra kändes onödig att försöka korsa.
Fjällederna ovan trädgränsen kan vara väderutsatta. Denna gång fick vi lite dimma och låga moln.Har landat i Saltoluokta efter en veckotur från Jokkmokks skogar upp till Saltoluoktas fjälltrakter. Denna tur kan verkligen rekommenderas. Fina urskogar och mäktiga fjäll.
Vi har haft en vecka som började med värme och tögrader. Folk pratade om blöta sjöar med mycket vatten och i princip ofarbara sträckor. Tar man bara dagarna som de kommer så brukar det gå bra. Tempen har droppat och spåren hårdnat. Vi har kommit oss fram utan större problem.
Efter vägen har vi besökt två av fjällvärldens bättre restauranger. Årrenjarka fjällby som drivs av familjen Manberg samt Saltoluokta fjällstation. Två höjdare att rekommendera. Gästerna som kommit från Tyskland och Australien har även de bidragit till att göra denna vecka riktigt trevlig. Det är verkligen intressant med mötena med människor från när och fjärran. In to the white… Östsidan av Tjakkeli. Ett vackert fjäll i Rapadalens mynning. Working Husky Xara.
Denna bild och många fler kan ni hitta på vår facebooksida Working Husky Kennel. Stina är fotograf och har tagit denna under tävlingens första etapp.Amundsenrace heter en 300km lång slädhundstävling nere i Jämtland. Stina är nu där med vårt team från Working Husky Kennel. Strax efter klockan 11 under Lördagen gick startskottet. Nu i skrivande stund har Stina och spannet färdats 90 km och tagit ut den första obligatoriska vilan på 6 timmar. Strax före klockan 01.00 på natten mot Söndag har de nu givit sig av på etapp 2.
Stina ligger nu bland de absolut sista spannen på banan. Allt fortfarande helt enligt hennes planering. Här kan man se en tydlig skillnad i strategi mellan de olika förarna. De flesta spannen har valt att gå direkt till checkpoint 2 och där ta ut sin 6 timmars vila. Stina har istället tagit vilan tidigt för att på så vis kunna köra med ett starkare spann längre in i tävlingen.
Målsättningen för tävlingen är att fullfölja med glada hundar. Ni kan följa Stina och hundarna samt Volker och Jasmin som är teamets handles på vår facebooksida Working Husky Kennel. Här uppdateras det regelbundet med bilder och status. Dessutom så hittar ni resultatservice på Amundsen Race egen hemsida. Där kan man gotta ner sig i distanser, snittfarter och vilotider. Spannen har dessutom LIVE GPS tracking så ni kan se exakt vart spannen är ute i terrängen. Koka en panna te och följ med på ett äventyr.
