Joel och hundarna är redo för en etapp till.Solbergets Vildmarksby är en av våra kollegor här i norr. Deras koncept är en fin lite gård mitt i Lapplands djupa skogar. Hit söker sig folk för att få en paus från dagens samhälle. Här finns inte rinnande vatten eller elektricitet. Här får man elda i bastun om man vill tvätta sig och utedass är det enda alternativet. Denna lilla anläggning är välbesökt och vissa veckor är fullbokade flera år framåt.
Denna tur hade jag med mig ett gäng gäster från just Solbergets Vildmarksby. Vi har för vanlighetens skull kört hundspann, eldat, grillat, bott i kamintält och löst världens alla problem runt den sprakande elden medan te och kaffepannor har tömts. Med andra ord några helt vanliga dagar i Jokkmokksskogarna med trevliga gäster.
När jag nu gör en snabb överslagsräkning så har jag nu snart tillbringat ca 20 dagar ute på tur denna vinter. Då räknas inte dagsturerna in utan endast de turer där jag har övernattat i tält och stugor. Om jag skall räkna antalet dagar som jag kört hundspann så är det lättare att räkna de få dagar som jag inte har stått på släden. Precis så som livet för en hundspannsförare skall vara! Working Husky Xalo. Bara några kilometer från vår kennel. Vackert… Framme vid tältcampen skall hundarna tas om hand. Slädhundar behöver klappas, selas av, klappas igen och pysslas om lite.
Uschi och Atlas leder Sarahs 6-spann.Nylandad hemma efter två dagar ute med hundar och Sarah och Iia. Vi har haft norrsken, -33C, älgmöten, tältnatt, ett par lägereldar, trevliga samtal och en del hundkörning.
När det gäller älgarna så hade vi tre älgar som jag inte var riktigt säkra på om de skulle dra eller stanna. De är nu några veckor då älgarna blir allt tryggare och vi får skrika och tjoa för att få dem av spåret. Det händer ju varje år att vi har någon lite närmare kontakt med dessa stora djur. De ploppar upp på spåret mellan spannet och en vallande border collie eller som när jag körde på en med skotern förra året. Adrenalinfyllda och spännande möten helt enkelt som vi gärna är utan.
Detta med att färdas och leva där ute. Att få vakna i ett tält eller i en stuga. Att få färdas igenom våra ödemarker som vi fortfarande har här i norr. Hundspann, kanot vandrandes eller skidrandes. Att få leva på luffen borde alla någon gång få möjlighet att testa. Nu var vi ute två dagar. Egentligen så är det först efter ca tre dagar jag börjar se hur folk trappar ned på riktigt. Det norrländska lugnet infinner sig. Lugnet som man får av att vara nära naturen och beroende av naturen. Ett snötyngt skogslandskap där solen äntligen börjar synas över horisonten. Sarah som före turen hade problem med ’kylan’ i skåne. Vi snackar då +6C. Här arbetar hon barhänt med kameran och tempen pekar på -30C. Det är skillnad på kyla och kyla!
Jörns vinterkänga med näbb.Jörnkängan är en känga som blivit känd för sin kvalité men kanske främst för att de är såpass svåra att kunna köpa. För några år sedan när jag skulle köpa mitt par prövade jag att ringa ned till fabriken. Där möttes jag av en telefonsvarare som upplyste mig om att beställningar hänvisades till hösten 1,5 år framåt i tiden. Ryktet säger att han som gör kängorna inte heller är intresserad av att anställa och utvidga sin verksamhet. Han vill försörja sig på den nivån han har och fortsätta att leverera kängor med kvalité. Ett tag senare hittade jag mina kängor hos det lokala kringresande skoföretaget Jokkmokksskor. De har ofta Jörnkängan hemma på lager.
Jörnkängan vinter är en känga med ett läderskaft. Nederdelen är en vattentät cellgummidel. Den bygger på samma princip som den betydligt mer kände Lundhagskängan. I vintervarianten av kängan sitter det en löstagbar yllefiltinnersko. Denna känga känns skön redan från dag ett tack vare denna innersko.
Vinterjörnkängan finns i två modeller. Den ena med näbben som är grymt bra då man åker skidor eller har snöskor med traditionell tåöglebindning. Som hundkörare ångrar jag bittert att jag köpte med denna näbb. Varje gång jag kliver över en draglina så lyckas denna näbb haka sig fast och man stöper i backen som en fura. Oundvikligt. Näbben är snygg men kunde jag skära bort den utan att sabba skon skulle jag gjort det för länge sedan.
Efter runt fem års användning hade jag huggit i skaftet, nött ut sulorna, en husky hade tuggat på dem osv. De var allmänt slitna helt enkelt. Skorna skickades ned till fabriken i Jörn och kom tillbaks med ny sula, pålimmade gummibitar där yxan träffat, påsytt skinn där huskytänderna arbetat och nyinsmorda. Detta kostade mig endast 700kr! Detta är utan tvekan miljötänk förverkligat på ett grymt bra sätt!
Fördelarna med Jörns vinterkänga är en stabil vintersko som passar bra i temperaturer ned mot -20C. Slitstark, välgjord, reparerbar samt att de är lätta att torka då man enkelt drar ur innerskon. De är även mycket lätta i jämförelse med ex Lundhags som väger mer. Dessa är mycket lämpliga för skidåkning eller vandring med snöskor. Jag använder även mina på en del vandringar under höstarna. Till fördelarna måste även det miljövänliga med en sko som kan användas många år och sedan renoveras räknas som ett tungt argument!
Jörns vinterkänga har några nackdelar också. De är mycket halkiga. Vid vissa snöförhållanden är det som att stå på glatt is. Priset är en nackdel då det handlar om mycket pengar som skall ut vid själva inköpet. Kostnaden per år däremot blir inte så farligt om man jämför med andra alternativ.
Behöver du en stabil vinterkänga så är detta ett av de bättre du hittar. Åker du skidor eller går med snöskor klarar du dessutom lägre temperaturer än -20C. Jag skulle personligen inte tveka på att köpa ett nytt par om jag behövde en känga. Men köp inte bara för att köpa.
Andra vinterskor som vi har testat och kommer att testa: Neos Adventure Grub’s Neoprenstövel Neos Navigator Mjuk och skön sula som är hal och inte speciellt slitstark. Handtovade yllekatanker i kängorna är varmare än de orginal filtinnerskorna som följer med. Jörnfabriken har en fantastisk service om man behöver en service på sina kängor.
Lea, en av våra gäster på en fyradagarstur. Snötyngda skogar måste man helt klart konstatera.Januari började och är snart slut. Vad hände. Tiden rusar iväg. Det har varit några kortare turer med gäster och någon längre tur. Lite träning inför Femundlöpet och några ton hundmat som vi fått levererat.
Idag har vi -30C och jag förbereder både tävling, vårvintern och en tvådagarstur imorgon. Det rullar som på… Datajobb varvat med utohuspyssel och så kaffe på det. Så som det skall vara en kall dag. Blåljus. Det händer att vi kan ana solen… Soluppgång och solnedgång sker ganska samtidigt.
Heading North är en dokumentärfilm om Nicklas Bloms hundspannsfärd från Undersåker upp till Treriksröset. Nästan hela Svenska fjällkedjan på längden. Filmen kommer att visas på SVT 2 kl 19.00 Fredag 9/1 -2015 och givetvis har Mattisblogg fått förhandskolla på filmen för att kunna ge er en kort resumé.
Jag kommer väl ihåg mitt första möte med Nicklas som egentligen lever som skidfotograf. Han skulle köpa ett hundspann och frågade lite om tips och råd. Givetvis blev mitt råd ’Nej för tusan…man kan inte köpa ett hundspann sådär bara!’. Vad jag tänkte skall jag inte ens skriva men ett är då säkert. Jag hade fel!
Nicklas är en seriös kille som har hundarna för att han älskar dem. Han låter inte bli att köra bara för att det är dåligt med snö, isigt, trassliga ledarhundar eller några andra skumma undanflykter. Här är en kille som ger sig ut så fort han får en möjlighet och jag tror att vi kommer att få se mer av honom i framtiden.
Filmen om Nicklas enkla resa norrut är ett skönt axplock ur en lång färd. En geografisk färd lika väl som en känslofärd. Filmen är inspirerande både vad gäller hundspannskörning såväl som för friluftsliv. En rekomendation från mig är att ni slår er ner framför Tvn och följer med på Nicklas resa. Jag skulle ge 5 hundsockar av 5 möjliga.
