Bilderna blir inte enbart de klassiska ’broschyrbilderna’ utan det är bilder tagna under våra turer. Dessutom så skall vi nyttja dagens teknik. Broschyren kommer endast att tryckas i en mycket liten upplaga och resten distribuerar vi elektroniskt som nedladdningsbar pdf. Håll koll så kan ni inom en inte allt för fjärran framtid ladda ned er egen hundspannsimagetidning direkt från nätet.
På kvällen besökte vi Vetenskapens hus i Luleå. Där höll Boris Ersson, filmare, fotograf och författare, ett föredrag om sitt filmprojekt ’Skogen i våra hjärtan’. Boris har tidigare gett ut en bok som jag varmt kan rekommendera som heter just ’Skogen i våra hjärtan’. Den kan ni hitta begagnad på Bokbörsen för en mindre peng.
Under föredraget återkom hela tiden temat att vi lever i en tid då många arter utrotas från vår planet. Ibland små mossor eller lavar. Ibland större djur och livsmiljöer. Vi vet ändå idag att detta inte är bra, ändå fortsätter vi helt förblindat med den hysteriska konsumtionshetsen. Vi fick se exempel på människor som kämpat och nått framsteg på olika fronter. Små framsteg som tillsammans är en riktning mot någonting hoppfullt.
Boris poäng med arbetet är nog att visa på att var och en kan vi göra någonting för världen och miljön. En ensam människa kan inte rädda hela världen men tillsammans kan vi var och en göra just det var och en brinner för och just det vi vill och är bra på.
I världen är oron stor och mina tankar går emellanåt mot funderingar på om vi rör oss mot ett nytt världskrig. Då är det inte de ryska flygplanen som snuddat vid vår gräns som jag är mest orolig för. Det är snarare faktumet att Ryssland ser över möjligheterna till att censurera internet för folket. USAs framfart i Mellanöstern. Sveriges plötsliga vilja att signera kontrakt med Nato. Samtidigt är ebolaviruset inte under kontroll i vissa delar av Afrika. Ekonomiska vinster som styr i princip alla beslut. Vi ser faktumet att klimatet på vår planet kommer att ändras p.g.a. bland annat vår giriga framfart. Allt detta sammantaget gör världen orolig.
Ute är naturens färger helt fantastiska. Vårat lilla torp ligger mitt i ett Lappländskt eldorado om man gillar naturen. Fina strövområden finns direkt utanför knuten. Jokkmokk är verkligen ett litet paradis i ett lugnt hörn av vår värld.
Northlandgruvan i Pajala är uppbyggd efter världens hårdaste miljölagstiftning hävdar dagens gruvförespråkande politiker. Det har jag själv fått höra på både medborgardialoger och politikerutfrågningar vid ett flertal tillfällen. Hur fungerar då denna miljölagstiftning som tydligen är så fantastisk i verkligheten?
Hösten 2013 har Northland enligt (inklippt inslag ovan) TV4 Nyheterna ännu inte byggt klart sitt reningsmagasin. Alltså släpper de ut orenat vatten direkt ner i Lainioälven. Inte nog med detta. Under sommaren 2014 får man ett haveri där stora volymer förorenat vatten rinner ut i ett myrlandskap där bland annat Pilgrimsfalk häckar. Förorenat vatten som innehåller tungmetaller som i sin tur rinner vidare mot Muonio älv och därefter ner i nationalälven Torneälv. Tor L. Tuorda har flygbilder över området på sin naturblogg och mer information om detta.
Northlandgruvan är dessutom en ekonomisk flopp. Söker man på Googel på ’Northland ekonomi’ så är det spaltmeter om rekonstruktioner, börsstopp, finanser som inte är goda, sjunkande järnmalmspriser, ekonomiska kriser osv.
Många politiker försöker förgäves försvara gruvindustrin och jag kan inte riktigt förstå varför? Studerar man Pajala kommuns befolkningsutveckling så kan man se ett befolkningstapp på ca 50-100 personer/år fram tills 2011 då Northland fick byggnadslov. Därefter har befolkningesutvecklingen planat ut men någon markant ökning kan man inte se. Den enorma befolkningsökningen som man tror att en gruva skall bidra med blir istället en utplaning under några år medan gruvan förorenar områdena runt den. Den nedlagda Svartträskgruvan utanför Storuman är ett dagsfärskt bevis på detta.
Världens bästa miljölagstiftning och den fantastiska vitamininjektionen för bygden är med andra ord egentligen som att pinka på sig. Man blir lite små varm för stunden men sedan står man där i ett par förorenade byxor.
Ryggsäcken är ganska tung om man jämför med andra 30 litersryggsäckar. Det som skiljer är att Marmots Backcountry har en stabil ram och backsida. Den sitter riktigt stadigt och skönt på ryggen. Sömmar, blixtlås, remmar, knäppen och alla andra detaljer känns mycket gedigna. Det intressanta är att Marmot ger livstids garanti på denna säck. I sin marknadsföring så menar de att de tar ett hållbarhetsansvar i världen med sin slogan ’Marmot for life’. En riktning som påminner Patagonias imagebyggande.
Marmotryggsäcken kommer jag att använda som kamerasäck. Den har nämligen den stora fördelen att den öppnas från ryggen. Då lägger man den med baksidan ner i snön. Man kan låta säcken sitta kvar runt midjan och vrida fram den och komma åt utrustningen utan att släppa ner säcken på marken. Oftast tycker jag att de vanliga kameraväskorna inte sitter lika skönt på ryggen. Dessutom så behöver man oftast inte all vaddering runt kamerorna då man skall vandra. Man har mer nytta av lite plats för regnkläder och fikaprylar.
Denna ryggsäck är helt klart prisvärd på rea. Jag skulle nog hellre valt en annan modell eller märke om det hade varit normalpris. Jag har ännu inte hårddtestat ryggsäcken så jag kan inte yttra mig vad gäller slitstyrkan och hållbarheten ännu. Håll koll på de olika webbutikernas utförsälningsavdelningar och butikers utförsäljningar. Man kan verkligen göra fynd emellanåt.
