Vidsträckta vyer där man kan låta blicken vandra i timmar utan att man blir less.Efter en vecka på färd i Lapplandsfjällen är jag åter hemma. Vädret har pendlat mellan närmare +20C och solsken samt ned mot +5C och regn. Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är vintertid mina hemmamarker. Sommartid var sträckan mellan Pårtestugan och 15km norrut helt ny för mig. De andra sträckorna är vandrade och cyklade med mountainbike ett flertal gånger. Trots att jag färdas stora delar av året ute i markerna kommer jag då och då till nya områden för mig vilket är jättekul.
Från Aktse och norrut var det ganska mycket folk i stugorna. Det tycks som att det blir en ökning av fjällturismen även detta året. Någon stugvärd pratade om en ökning på 20% i Augusti men en marginell minskning under Juli. Juli hade bra väder och då sjunker ofta stugboendet så det kan ändå betyda en ökning jämfört med den kalla och blöta Juli 2015.
Människor som man möter här ute i markerna är överlag otroligt trevliga och positiva. Det gäller såväl de som jobbar med stugor, båtskjutsarna, fjällstationerna som våra gäster och allt annat folk som är på vandring. Det var dessutom roligt att vi var två färdledare då Patrik var med som ’praktikant’. Normalt jobbar vi ju ofta själva med grupperna men nu behövde Patrik ’papper’ på en sådan tur. Nordisk stormhatt. Denna plantas blad skall man absolut INTE använda om man har brist på toalettpapper. Regn och låga moln och man inser hur mycket dessa röda märkningar av leden samt de uppbyggda stenrösena längs leden underlättar orienteringen. En groda i Aktseskogen. Soligt, svalt och perfekt vandringsväder dagen då vi vandrade upp på Skierfe.
Aktse och mynningen till Rapadalen är en av turens high-lights. Vad skall vi erbjudas för väder där måntro?Nu bär det åter iväg mot fjällen. Denna gång är det en vandringsgrupp som skall färdas mellan Kvikkjokk och Saltoluokta. Med mig kommer även kollegan och kompisen Patrik som går en typ av inskolning. Vi behöver bli allt fler guider som kan ta turer då trycket bara tycks öka runt om i Swedish Lapland och Jokkmokksområdet.
Kungsleden mellan Kvikkjokk och Saltoluokta är välkända områden för mig vintertid. Dock kommer detta att bli min första tur sommartid på delar av denna sträcka. Jokkmokksområdet är vilt och stort. Trots att jag färdats i markerna här både privat och med gäster under ca 25 års tid så finns det mycket outforskat.
Den nya klättermusenryggsäcken är packad och trots att jag försökt bantat så är den allt för tung med sina 12 kilogram. Förvisso finns en del grupputrustning i denne samt 3,2kg fotoutrustning men maten saknas ännu. 8-10 kg känns mer som en trevlig vikt för en stugtur. Jag får nog riva upp allt igen och göra ett bantningsvarv till. Arkivbild från en vandring söder om Saltoluokta. Hjortron borde man kunna hitta ett par stycken…
Jokkmokkupproret. Förhoppningsvis sprider det sig över hela landets glesbygd!Börjar nu bli måttligt less på hur glesbygden i allmänhet och Jokkmokk i synnerhet behandlas. Det som denna gång har fått bägaren att rinna över är att Vattenfall, p.g.a. besparingsskäl skall flytta 40 arbetstillfällen från Jokkmokk samtidigt som diverse chefer får 300 miljoner utbetalt i bonus. Detta från en kommun som idag producerar mellan 8-12% av Sveriges totala elproduktion.
2013 var vi engagerade i rejält tuffa demonstrationer mot gruvetablering i kommunen där företrädare för bolaget Beowulf Mining står upp och säger till våra renskötande ortsbor ’Ni har flyttat på er förr och kommer att få flytta på er igen’. I Pajala lämnade Northland (gruvbolag) ortsborna till sitt öde. När spelet (Billströmaffären) med aktiemarknaden var färdigspelat drog man från byn med ett konkursat bolag bakom sig. Kvar står nyinflyttade Pajalabor utan arbete och försörjning men med lån på hus köpta till guldruschens överpriser.
2014 stod vi åter igen på barrikaderna mot FMV (Försvarets Materialverk) beslagtagning av ett område i Jokkmokk som i det närmaste är lika stort som Blekinge. Vi som lever och bor här skulle inte få idka vår näring i området och ännu värre, de som bor och lever där måste flytta på sig ifrån sin livsmiljö. Allt för att vapenindustrin skall kunna utveckla sina produkter som sedan skall säljas kommersiellt.
Nu får det vara nog! Jokkmokkupproret är en facebooksida som på mycket kort tid har fått mer än 3500 medlemmar. Folket här i området (Jokkmokksamhälle har faktiskt färre än 3000 invånare) är irriterade. Folket i glesbygden blir felbehandlade. Folket i stan förstår att detta är galet. Våra lokala politiker börjar resa sig upp och stå rygg i rygg. Varför tillåter våra riksdagspolitiker att detta sker? Vad är det riksdagsfolket inte förstår? Kan det vara så att lobbyorganisationer är för starka? Kan det vara så att de har egna intressen (åter igen Billström affären och liknande) som de värnar mer om än folket som har valt dem?
Om jag skall önska någonting, så önskar jag att folket runt om i vårt land reser sig och protesterar. Det är mycket galet i vårt samhälle. Jag har inga konkreta lösningar men vem förstår inte att något är fel då folk som har sitt på det torra skor sig på folk som för förhållandevis låga löner bara försöker försörja sig i en liten kommun uppe vid Polcirkeln. En kommun som ligger i en landsända som faktiskt bidrar med skogs, malm, vattenkraft och nu på senare år även med en starkt växande internationell besöksnäring. Varför skall vi konstant måsta kämpa mot att resurser bara dras härifrån och allt mindre blir kvar hos oss?
Åsk- och regnoväder som drar fram väster om Jokkmokk.Åskan har under de senaste dagarna dragit över oss här i norr. Alla sladdar till datorer, telefoner och känslig elektronik slits ut. Vattenfall som sköter elnätet här uppe är inte riktigt duktiga på att skydda oss som bor ute i bygden. Vi får sådana eltoppar att elektronisk utrustning formligen går upp i rök. En dator jag hade blev helt utbränd då jag inte han med för ett antal år sedan. Antalet datamodem, telefoner, laddare m.m. som pajat blir en lång lista. Vattenfall som skall ansvara för kvalitén på elleveranserna ersätter inte utan hänvisar till nått finstilt och att vi nog har fel.
Åskradar på nätet. Först tyckte jag att det lät som en skröna. Real-Time_lightning_maps heter en sida. Nu har jag följt denna och det fungerar för det mesta! Man ser nästan exakt på en satellit bild vart åskan slår ner. Vi snackar alltså realtid. Sedan ser man hur ljudvågen sprider sig och är internetanslutningen bra så fungerar det i det närmaste felfritt. Där kan man sedan lungt och skönt sitta inne i huset med en mugg hett kaffe och spana på vart åskan slår ner. Åskar det inte just där man bor kan man alltid hitta någon annan stans i världen där det är oväder. Exakt hur det funkar har jag noll koll på men spännande är det. Åskradar. Här ser man en ljusgul ring med röda kanter där åskan just slagit ned i realtid. Den grå ringen som sakta växer utåt är ljudvågen och hur den sprider sig. Även den i realtid! Periodvis drar ganska tuffa regnskurar fram. Jag är väl medveten om att bilden skulle blivit mycket bättre om Stina funnits med som modell men av någon anledning ville hon inte!?!?!?!
Frågan är nu vilka skall vi behålla…På vår kennel här hemma råder kaos. För tillfället har vi nog 12 löptikar och ett gäng blindgalna hanhundar. Det innebär att flera gånger per natt måste jag ut i hundgården och visa mig. Oftast är det inga problem men ibland får jag säga åt tikarna att de inte skall jucka på varandra eller be någon av hanhundarna att gå och lägga sig i kojan istället för att flåsandes stå vid nätet.
Valparna i de två kullarna som vi har växer och frodas. Åttan bor ute med sina sju småttingar. Hennes kull är vår E-kull. Arial bor ännu inne med sina fyra välgödda valpar. Hon får bo inne ett tag till främst pga platsbristen som löpperioden ställt till med. Det gör att golvet skuras säkert tio gånger per dag.
Inne har vi ju även våra tre border collies. Flippa är van valpar och hon är van att gå in som extramamma. Vad som däremot imponerar är att både Annie och Johnny är jättefina med valparna. De är ju själv bara dryga 4-5 månader och leker tokbrutalt med varandra. Med småvalparna i båda kullarna är de helt annorlunda. De är mjuka och lyhörda.
Hundlivet är så vardagligtligt för mig att jag ofta glömmer att skriva om detta i bloggen. Det är ingen märklighet att de skall avmaskas, att de börjar äta riktig mat, att de öppnar ögonen, att de börjar gå och så vidare. Det är en del av det naturliga. Ändå är det alltid väldigt kul o se hur de för första gången slickar på lite hundmat och hur de liksom tänder till och börjar försöka att dia i sig en uppblött torrkula. När de plötsligt upptäcker att det finns en värld utanför mammans mjölkbar och vingligt ger sig ut på upptäcktsfärder i sin närmiljö. Fast bäst är ändå när de är rutinerade slädhundar som jag kan lita på i vått och torrt. När vi gjort några säsonger ihop och vi börjar det riktiga teamworket. Då njuter jag som mest av att vara uppfödare, hundägare och hundspannsförare. Siberian Husky är en social hundras som inte skall slåss och bråka. Äter de ihop utan att tjafsa så är det bra träning i att maten vaktar man inte, den äter man fort! Johnny in action med valparna. Han biter så mjukt och försiktigt i dem. Ännu en av E-valparna. Attityd och energi är viktigt på arbetande Siberian Huskies.
