Idag roade jag mig med att sätta Sammy ( Working Husky Sammy) som ledarhund. Han har nog aldrig blivit testad fram tidigare då han är lite speciell. Nu satte jag fram honom tillsammans med Rikos som är en av Stinas huvudledare. Sammy tittade på mig som om det var hur naturligt som helst. Sedan jobbade han helt som vanligt, gick på kommandon i spårkorsningar och betede sig som vilken annan ledarhund som helst. Däremot so tog han vid flera stopp en sväng bak och tjorvade till linorna lite.
Vi har idag kört fram till en liten koja. Här blir vi två nätter innan vi styr österut mot Jokkmokk. I princip är allt som vanligt. En del saker går bra andra mindre bra. På mindrebra kontot står att mina skor är slu efter ett år. Det måste varit vävfel för nu är det hål runt om på mina Kamik Oslo. Detta är tredje eller fjärde paret och aldrig förr har de gått sönder på dett viset! Nu trycks det in massor av snö hela tiden. Riktigt skitdåligt är det. Får åtgärdas efterturen.
Det ligger ganska mycket snö i träden då vi varken haft någon blida eller något stormoväder som dragit fram.Det har blivit lite glest med bloggandet de sista dagarna. Tiden har till största delen tillbringats på hundsläden, i hundgården och på skotern. Idag är det vilodag med packning, fix av utrustning osv. inför en fyradagarstur med några gäster.
Jag tycker redan att jag märker att ljuset ute är annorlunda. Det är framför allt lite mer av det, ljuset alltså. Solen har jag fått se helt ovanför horisonten, givetvis uppe från en lite högre höjd, men ändå. Det va solen! Bor man här uppe i norr så är det en sån sak som man bara uppskattar. Samma sak med första barfläcken som tinar fram. Doften från tinad mark efter månade med bara frusen snötäkt mark. Jarre 50km väster om Jokkmokk är vårt närmaste lilla fjäll. Om man får lust kan man ju alltid titta lite på Sarek och Kvikkjokkksfjällen i väster. De sista solstrålarna reflekteras i molnen som i sin tur reflekteras i vattnet på len lilla älven.
Rulla inte sovsäcken!Varje år, varje månad, varje vecka och tom nästan varje tur så är det samma sak. När man packar ihop med en grupp från ett tält eller från en stuga efter första natten så är det alltid någon som inte får ner sin sovsäck i påsen. Påsen som för övrigt är väl tilltagen.
Där sitter den förtvivlade mannen eller kvinnan och förtvivlat rullar och klämmer på den lånade vintersovsäcken. De trycker i ena änden och det bullar ut i den andra. Hela kroppstyngden används. Hur hårt de än tycks rulla så måste de ändå jobba 30 minuter för att sedan få sovsäckspaketet ner i påsen.
Oftast börjar jag skratta. Ibland avbryter jag direkt och visar hur man lättast gör. Ibland iakttar jag ett litet tag eller tills mitt kaffe är färdigdrucket. Jag måste ju också få ha lite roligt och ingen kan ju bli skadad. När jag är i stan så kollar säkert folk roat på mig då jag gör bort mig.
Kära vänner. En sovsäck eller ett tält skall icke rullas. Man strular ner allt i packpåsen! En sovsäck så tar du fotänden och trycker den längst ned i botten på packsäcken. Sedan matar du bara vidare med resten av säcken. Pressa, vålda och tryck bara ner den. Den blir dessutom lättare att få ur säcken då den ska ut igen.
När det gäller tält så är fördelen med att strula ner dels att det är snabbare. Den kanske största vinningen är kanske att du inte får veck på samma ställe av duken varje gång. Militärtält och tältkåtor måste man dock rulla för att få ihop. Lycka till nästa gång du ska packa!
Skönt att sitta ner och ta en fika.Slutet av förra året blev så att säga väldigt intressant. Med en fransk familj skulle jag köra ut till en koja där vi skulle ligga två nätter. Värme och blötsnö gav oss tunga spår men Stina tog all hundmat, matlåder och annat tungt på en skoterkälke. Hon skulle spåra de 35km ut till kojan så att vi och hundarna skulle få lite lättare.
När mörkret sänker sig och vi stannar till för en sen lunch ringer min mobil. Det är Stina som står mitt i skogen med en skoter som inte vill gå. Växellådan var ur funktion. Nu måste hon också komma hem på nått vis och vi saknar spår sista milen till kojan. Nilas, som är född med motorolja istället för blod åker ut och bärgar Stina med skotern. Sånt blir man tacksamt glad över!
När vi kommer fram till den kvarlämnade skoterkälken upphör spåret och vi måste lasta slädarna. Lilla Chicks, en av våra hundar, har redan kastat in handuken och sitter i en av slädarna. Vi lastar det vi behöver i slädarna och sedan börjar eländet. Mitt 6-spann orkar inte rubba släden så den sista milen får vi springa och knuffa allt framåt. Det isar under slädarna, snö packas i bromsarna och ingenting går lätt. Ett tag trodde jag att vi skulle få stanna i skogen.
Vi kommer fram till kojan och familjen är muntra och glada om än trötta. Pappan som sa att han var trött redan efter 9 kilometer! Såna här upplevelser vill jag vanligtvis skona mina gäster ifrån men det blir ibland äventyr på riktigt. De var glada och förflyttade sina egna gränser avsevärt mycket framåt. Nu vet de hur det är att vara trött på riktigt! Själv så ser jag fram emot Femundlöpet för då har jag bara ansvar för mig själv.
Chicks kom igång och gick resten av turen utan större problem. Resten av turen förflöt riktigt bra förutom att en av gästerna trillade igenom isen i ett gamalt vattenhål, jag höll knappt på att få eld under en lunch då det bara fanns surgran att elda och lite annat smått och gott. Snökristallerna var som små nålar. Kommer inte ihåg att jag sett det förut. Flippa ockuperar gärna min sovsäck. Under denna tur körde hon iväg en älg från spåret. Spannen görs startklara.
Med ett samkört 14-spann på en träningstur i ett riktigt vinterlandskap. Detta måste ju vara det närmaste nirvana man kan komma!De senaste två dagarna har tempen gått nedåt riktigt. -37C har det varit nere vid sjön. Dessutom ser det ut att fortsätta bli en kall julhelg.
Vi fortsätter att köra både jobb och träning. Träningsturerna kortas något så hundarna inte blir tömda på energi. Energi som de så väl behöver då de bor ute. Jag är riktigt glad för att våra kojor är isolerade och fyllda med torr halm. Det blir faktiskt varmare där inne än utanför trots det stora ingångshålet.
Man får vara lite försiktig med hanhundarna då man kör. De kan lätt förfrysa sina mest intima delar. Det absolut enklaste sättet att undvika frörfrusna snorrar på hanhundarna är att stanna och låta dem kissa med jämna mellanrum. Man får värma med handen och kolla varje enskild hanhund flera gånger per tur. Ska försöka skriva mer om detta senare.
Idag har Stina kört en heldagstur med två gäster medan jag snurrade två entimmes körningar. Fransmän, Tyskar och Singaporrare eller vad man nu säger. På Julafton har vi inte bokat några jobb alls. Nu blir det alltså ledigt över 40 timmar. Sen kör vi igen, ganska intensivt över mellandagar och nyårsafton. Stina med 10 av de hundar som hon plockat till Femundlöpet.
