Hundspann är ingen färdtjänst utan team work med hundarna. Här sliter Fredrik upp igenom Kurravagge tillsammans med sitt spann.Så är man landad hemma igen. Denna tur startade med att jag hade någon typ av skrot i magen. Ingen aptit och illamående. Det gjorde att jag i princip hela veckan har känt mig fysiskt på halvfart. Det som kanske grämer mest är att jag missade renfilen i Årrenjarka första dagen innan starten. Samtidigt så är det ju bra att jag kunde genomföra turen för det är lite svårt med sjukskrivningar i denna bransch.
Med fyra gäster körde vi från Årrenjarka västerut till Pieskehaure. Därifrån söderut mot Mavas och sedan Piteälvens dalgång nedströms via Miekak fiskecamp till Västerfjäll och tillbaks till Årrenjarka. En sväng på 220-240km i behagligt tempo.
När vi kom tillbaks hade vi sex löptikar och hanhund som blivit biten i benet så han fick åka släde. Dessa löptider är inte roliga. Hanhundarna blir okontaktbara och hanteringen av hundarna blir så mycket krångligare.
Nu är jag hemma och packar upp utrustning som skall tas om hand. Sneglar redan på kartorna och funderar om jag hinner någon egen tur efter sista turen som ska startas i Saltoluokta till helgen. Har inte fått nog ännu utan vill fortfarande ut och köra mer. Working Husky ToRock njuter i solen. Från tidiga morgonen tills långt efter lunch satt vi en av dagarna på denna barfläck innan vi selade på hundarna och körde vidare. Helt klart njutbart! Längs Piteälvens övre dalgång. Under löphysterin fick Ville ett bett i benet så det blev lite slädåkning för honom. Vy från sista nattens tältcamp i Pärlälvens naturreservat. Tillbaks i Årrenjarka.
Bara att medge… Teusabacken är rätt så hyffsad.Nylandad i Saltoluokta efter en sex dagar lång roundtrip i Stora Sjöfallets nationalpark, Kebnekaise och Sjaunja naturreservat. Soligt, blåsigt, vindstilla och för det mesta riktigt bra spår. Turen började i Saltoluokta och gick västerut längs Langas. Vidare igenom Teusavagge upp till Teusastugan. Därifrån norrut till Sälka vart vi fick endel vind. Blev en förmiddag med mycket te och kaffe innan vi lugnt tuffade till Singi. Från Singi österut till Nikkaluokta och därifrån söderöver via Tjuonajokk till Saltoluokta.
Hundarna går riktigt bra och vi har inte haft det minsta stressigt att hinna 30-45km/dag. Hade nog kunna kört längre också men det ska ju passa med stugor osv. Vi har sett älgar, renar, järvspår, utterspår, ripor, gammal kungsörn, korpar och en del annat. Vi har hunnit fotografera, snackat med folk som vi mött, kollat på fjäll och druckit litervis med kaffe och te. Jag får med andra ord skriva som vanligt… En fin veckotur med trevliga gäster i en fantastisk natur! Sanoj kollar upp ur sin grop. Te och kaffe är ett stug-måste! Hundstugan i Sälka där vi väntadeut lite blåst under en halv dag. Flippa. Änne en vinter tillsammans är snart till ända. Hur många år kommer hon att kunna följa mig egentligen? Så vemodigt att tänka att det inte är för evigt…men så är det ju tyvärr med alla hundar. Platån söder om Nikkaluokta är en bortglömd del av fjällvärden. Fantastisk hundkörning ända ner till Saltoluokta som kan rekommenderas. Utsikt från ’fiendeland’ söderut mot Jokkmokksfjällen. Längst bort till vänster i bilden sticker Sarektopparna upp. Vi följde den kryssade leden igenom Sjaunjas naturreservat.
Öppna fjällplatåer och djupa dalar.Nu är vi landade i Saltoluokta efter åtta fina dagar med hundspann igenom Sareks nationalpark. Snöförhållandena har varit super och vädret har visat sig från sin bättre sida. Vist har det blåst lite nån dag och natt men inget anmärkningsvärt. Tempen har legat från nollan ner till strax under -20C skulle jag gissa.
Hundspann igenom Sarek kräver att man har ledarhundar som går ospårat och går på kommandon dag ut och dag in. De får inte tveka för vind eller nått väder. Har man inte dessa ledarhundarna får man vackert spåra själv på skidor eller snöskor. Rambo har ännu en gång visat sig riktigt vass som just denna ledare.
Under vår första dag nådde nyheten oss att en man i ett sällskap omkommit i någon typ av snöras inte långt från Mikkastugan. Tydligen en erfaren bergsguide från Polen. Sådant gör att man förstår alvaret av försiktighet. Där ute är man ganska utsatt och måste helt förlita sig till den egna bedömningsförmågan och den grupp man är ute med.
Hur som helst så har vi haft en fin färd från Saltoluokta rakt igenom Sareks nationalpark. Ut till Padjelantaleden och sedan följde vi den ner igenom Tarradalen till Kvikkjokk. Från Kvikkjokk blev det kungsleden norrut tillbaks till Saltoluokta där jag sitter just nu! Några nätter tillbringade vi i tält. Riktigt mysigt om man har en varm och go sovsäck. Ulva vaknar efter en natt med drevsnö i Tuoddar, Padjelanta nationalpark. Några kvällar har vi haft riktigt hyffsat norrsken! Tarrakaisestugan en månklar natt.
Tältet blir vårt hem under några dagar. Denna bild togs under Explore Sarek 2012.Idag styr vi västerut mot Sarek med hundspannen. Målet är att komma igenom och därefter kunna följa Padjelantaleden och kungsleden tillbaks, via Kvikkjokk. Saltoluokta är start och slutmål för denna tur.
Alla turer i Sareks nationalpark är lite extra spännande. Inga stugor utan enbart tält, inga leder där man vet att isarna är kollade, oftast inga uppkörda spår osv. Det får helt enkelt bli som det blir utifrån nuläget. Blir roligt och förhoppningsvis inte allt för slitsamt.
Tjakkeli i Sareks nationalpark. Här sett från skogslandet och myrmarkerna i öster.Landade i går eftermiddag på Saltoluokta fjällstationmed fem gäster. Turen har gått bra i stort. Vädret strålande som det ska vara på fjället vid denna tid på året. Det är soligt men fortfarande riktigt kalla nätter. Snön håller fint och vi slipper ännu dagsmejan ett tag får hundarna och jag hoppas.
Vad som är mindre roligt är att hundarna är tokiga. Vist är de fortfarande relativt lugna och fina men för två dagar sedan slogs två hundar i en av gästernas spann. Precis i starten dammade Svenne på Umiak. Stresströskeln är för låg, utan minsta tvekan. Det gick bra och blev egentligen inget riktigt slagsmål utan mer småtugg. Hur som helst så ska inte sånt hända och det får mig riktigt irriterad.
Stressen hos hundarna eskalerar och starterna har denna och förra vecka blivit vildare och vildare. Fortfarande relativt lugnt men jag ser ju vart det bär iväg. Våra hundar brukar alltid ligga lugnt och rofyllt när vi fikar men igår hade vi dessutom ett par hundar som satt och gnällde hela fikapausen. De drar med de andra och… Ja, så ska det inte vara. I alla fall inte de hundarna som jag ska arbeta med. Bara att kavla upp ärmarna och jobba ännu mer med hundarna. Ina (McAhonens Gangsteriina) är dryga året och gör sin debut på fjällkörningar. Hon fungerar riktigt bra. På hårt underlag ser man inte alltid Järvens femte tå. Håkan med sitt spann i skogarna söder om Aktsestugan. Ville som kommit tillbaks till oss då han är en stökig kille… Skriver mer senare om honom.
