Att jag har ett underbart jobb behöver jag inte betvivla. Att få arbeta med hundar som teamworkar med mig är helt underbart. Att få möta alla dessa människor från hela världen är otroligt givande. Att jag får färdas i denna natur. Korta dagar men ett fantastiskt ljus. Europas sista ödemark.
För oss som kör hundspann är det alltid underhållande att få se hundspann på film. Över lag tycker jag att detta är ganska bra reklam för hundsporten. Givetsvis gillar jag inte allt. Jag tycker att det är mycket tråkigt att tävlingsfokuset får såpass stor uppmärksamhet. Hundspannskörning är så mycket mer än bara tävling.
Sista avsnittet var tyvärr ett bottenapp utan dess like enligt min syn på hundspannskörning. Här får man se hur en Lars väljer att ta med en äldre hund som helt uppenbart är trött. Gång på gång hamnar den i släden. En hund som enligt mig skulle plockats ut redan första gången. Nu är det lätt att sitta bredvid och kritisera. Man har ju inte hela bilden klar för sig. Det som man däremot kan kritisera skarpt är att köra med en hund som är halt. Att dessutom starta ut från en checkpoint med denna halta ledarhund är inte rätt emot hunden. Sånt här gillar jag inte.
Över lag är dock dessa program helt klart sevärda. Monsen gör bra TV och inspirerar många till att ge sig ut i naturen. Han är en förebild för en stor grupp människor och jag hoppas och önskar verkligen att han kan fortsätta att vara det!
Övernattningsturerna startade bra med en fyradagarstur i början av veckan. Tre gäster följde med mig ut i Jokkmokksskogarna. Tälta, laga mat, köra hundspann, fotografera norrsken och många samtal runt lägereldar och middagar där alla världens problem löses. Än så länge tycker jag att vi har haft en riktigt trevlig och bra start på denna säsong.
De senaste dagarna har varit annorlunda. Igår tränade vi ihop med Nina Skramstad som kört upp från södra Norge. Här har vi bra spår och möjligheter för att träna långa distanser med släde. Tidigare år när vi har tävlat i samma klass så har jag alltid känt att hon kan få vara snabbare än mig. Hon kör ju trots allt för Norska landslaget och då ska ju kanske inte jag komma där hur som helst med mina ’turisthundar’. Det Nina inte vet är att i vinter så kommer jag att köra ifrån henne på Femundlöpet. Vet bara inte hur jag skall förklara det utan att såra henne.
Idag blev det fikatur tillsammans med Karin och Juha från grannbyn. De jobbar liksom oss med slädhundsturer. Vi parkerade spannen sida vid sida och de dryga 40 hundarna lade sig ganska snabbt ned och kopplade av. Fikaträning med främmande spann är kanonviktigt för oss som arbetar med detta. Stina och jag blev bjudna på grillad korv, kaffe, te och bullar. Historierna avlöste varandra innan vi styrde våra spann hemåt.
Laponia är ett världsarvsområde sedan 1996. För detta världsarvsområde har man upprättat en förvaltningsplan samt en lokal förvaltningsorganisation. Det innebär att besluten har flyttats närmare oss som bor och är verksamma i området.
Vi ser årligen ett stort antal firmor som bedriver verksamhet i området utan tillstånd. De jag har mest koll på är slädhundsföretag. Lokala som utländska som far in med sina grupper. När dessa blir tagna av naturbevakare så är det alltid ’kompisgäng’. Det är dessa firmor och guider som vi skall tacka för att vi fått ett permanent draghundsförbud inom Laponia. Nu gäller detta att även alla privatpersoner som vill dit och färdas med sin draghund måste söka tillstånd. Det är mycket tråkigt att detta drabbar privatpersoner som vill färdas inom Sarek, Padjelanta, Muddus och Stora Sjöfallets nationalperker med hundspann.
Idag har jag färdigställt vår 15 sidiga ansökan till Länsstyrelsen för att få förlängt tillstånd för våra kommersiella turer inom Laponia. För övrigt så är nationalparker till för att bevara naturen i ursprungligt skick. Jag tycker då att det är fullt rimligt att man ställer krav på de aktörer som skall vara där och arbeta kommersiellt. Nu är jag glad att ett stycke pappersjobb är bakom mig och siktet är istället inställt på lite arbete i hundgården.
