Tyvärr kommer jag själv inte att närvara på plats. Men de som reser från bygden har mitt fulla stöd. Jag hoppas verkligen att så många som möjligt som bor där nere i närheten kan ansluta. Spräck nu denna gruvbubbla där utländska riskkapitalister dränerar vårt land på våra naturtillgångar och överlevnadsmöjligheter för oss i glesbygden.
Fullständigt program för de fyra dagarna i Stockholm hittar du här: Gruvkampen 23-26 Oktober i Stockholm.
I höstas när hästarna skulle flyttas hem från Saltoluokta fjällstation så var Stina med och red över fjället till Kuorpak. Närmare bestämt strax öster om Sareksnationalpark. En fjälltur på ca 5 mil. Det var 5 stycken mycket nöjda ryttare som vi mötte i Kuorpak sent en höstkväll för vidare biltransport hem till Jokkmokk.
Vájal Rine in Lapland kör nu turer mindre än en kilometer från vår kennel. Ibland får vi frågan om det inte konkurerar om våra kunder. Svaret är ja, kanske lite men och? Dessutom så i det stora hela så får vi dragkraft till området vilket gynnar oss mycket mer. Det gynnar oss som enskillt företag och det gynnar bygden. Att sätta Jokkmokk på kartan som en Lapplandsdestination är vår stora utmaning. Att vi blir fler företag inom besöksnäringen i Jokkmokk är med andra ord mer än välkommet! Speciellt när det är seriösa satsningar som Vájal Ride in Sapmis ridturer!
Hur som helst så är det tur att vi har så mycket hundar som sysselsätter Stina. Annars är jag ganska säker på att ’någon’ skulle investerat i ett antal hästar även hit till vår lilla gård. Själv så jobbar jag ju på min image som hästrädd så det känns bättre med hundar för min del. Alla bilderna har Stina tagit under ridturen från Saltoluokta till Kuorpak hösten 2013.
Nu flyter träningen lättare och vi går in i en träningsperiod där disciplin byts mot kamratskap och mysiga stunder. Jag gillar att kunna sitta och filosofera medan hundarna slappar. Att kunna släppa en hund som får vara med mig och leta ved, hämta vatten och kela vid elden. Allt detta medan resten av spannet ser det som helt naturligt att vi gör annat än att bara springa.
Fikaträningen är någonting som jag varje år skriver om. För både mig och spannet är den viktig. Det ger ett avbrott i träningen samtidigt som husse får lite gott te eller kaffe. Hundarna lär sig att vi är på färd och att färden kan vara länge. De lär sig att målet inte är att komma hem. Målet är samvaron där ute i markerna.
