Norrlandsvägar
Att färdas med bil är en skön känsla. Musiken strömmandes skönt ur ur högtalarna. Gasfoten tillåts bli lite olagligt tung bitvis och bilen susar fram. Andra sträckor lättar man och snarare kryper fram för att hinna se och känna av omgivningarna. Längs inlandsvägen (E45) passerar man många byar och platser som känns ödsliga. Platser där jag aldrig skulle bosätta mig. Platser som får mig att känna hopplöshet och avveckling. Platser som för andra människor är framtidens byggd där de ser möjligheter och där de vill leva. Alla hittar vi förhoppningsvis vårt paradis någon stans.
Nu har jag landat hemma i Jokkmokk efter 1800 kilometer. Med mig hem har jag dessutom Bruno, en hund som är född på vår kennel. Han flyttade till familjen Gustavsson som valp. Nu hade de fått en tjuvparning och var tyvärr tvungna att placera om några hundar. Bruno skall ha varit en av deras bättre hundar men de valde att placera om honom då de visste att han var välkommen hos oss. När vi tog ut honom här på gården så är jag ganska övertygad om att han kände igen sig. Svansen snurrade och han gick utan tvekan in i hundgården med våra nästan 50 hundar. Home sweet Jokkmokk!