Skogen i våra hjärtan.Under Torsdagen styrde vi kosan mot kusten. Årets halmhämtarresa kombinerades med en del butiksbesök. Lite specialgrejer och sådant som inte går att få tag på här hemma i Jokkmokk införskaffades. Årets halm var torr och fin men med en del inslag av hö/gräs. Det blir tydligen så när det är så här varma somrar.
Under föredraget återkom hela tiden temat att vi lever i en tid då många arter utrotas från vår planet. Ibland små mossor eller lavar. Ibland större djur och livsmiljöer. Vi vet ändå idag att detta inte är bra, ändå fortsätter vi helt förblindat med den hysteriska konsumtionshetsen. Vi fick se exempel på människor som kämpat och nått framsteg på olika fronter. Små framsteg som tillsammans är en riktning mot någonting hoppfullt.
Boris poäng med arbetet är nog att visa på att var och en kan vi göra någonting för världen och miljön. En ensam människa kan inte rädda hela världen men tillsammans kan vi var och en göra just det var och en brinner för och just det vi vill och är bra på. Köp o köp. Slit och släng. Vad är förståndet? Ekologiska varor kommer allt mer men vi vill fortfarande inte betala speciellt mycket för mat med kvalite. Lågprisvaruhusen ploppar upp som svampar medan våra bönder svälter. Glesbygdsbor kör för mycket bil men en upplyst fontän, eluppvärmda gator, belysning i tomma lokaler osv. är helt okej eller?
Jämtland är betydligt lummigare än Jokkmokksområdet.Nu har jag hunnit en snabbsväng hem till Jämtland. Ja, exakt hem till Jämtland. Det är nämligen så att en gång jämte alltid jämte! Att vara jämte är någonting man helt enkelt är stolt över att vara. Fast visst är även Jokkmokk och Lappland även det hemma för mig. Det är väl så livet som rotlös är. Far och morföräldrar som kommer från Skåne, Halland, Västerbotten, Nattavara, Svappavara men uppväxt i Jämtland och bofast i Jokkmokk. Kanske är det helt enkelt så att vi alltid har bosatt oss där vi vill bo och hittat livsglädje.
I den lilla fjällbyn Åre är min mor uppvuxen. Den byn som i princip idag är en Stockholmskolloni. Mitt i den specialdesignade lilla turistbyn bor min 94 årige mormor. En häftig person som redan som 16 åring lämnade Skåne för äventyret i norr. I Åre har hon sedan odlat sitt trädgårdsintresse och byggt en trädgård utan dess like. Nu har hon tyvärr inte orken att hålla den i ordning längre. En trädgård som fyllt hennes liv med passion. Kanske var det just mormor som fått mig att förstå värdet av att hitta sin passion i livet.
Under några dagar i västjämtland har jag mest träffat min mor och min mormor. Skulle egentligen haft någon vecka till där nere och farit runt och druckit kaffe hos fler bekanta men som en tidsstressad nutidsmänniska så blev det ganska snabbt hemfärd igen. Nu är jag åter hemma i midnattsolens rike norr om Polcirkeln. Working Husky Linus. Min mors hund. Farmor och farfars stuga som jag tillbringat ganska mycket tid vid. Hit kom vi tillbaks efter sena fisketurer,lekte som barn, midsommaraftnar osv.. Här finns det många minnen. Indalsälven där endel öringar och harrar har fångats. I jordkällaren brukade farmor och farfar förvara kall och uppskattad läskedryck. Min mormor delar smörgås med Flippa. En tuff tant som aldrig varit rädd för lite jord under naglarna. Här i Jokkmokksområdet går solen inte riktigt ner längre.
Betalningen för dagens arbete blev två vackra masaj armband, två sköna slädhundsklubbsmössor och sist men inte minst… trevliga möten med människor.Min dag igår var mycket trevlig. Den började med ett studiebesök från Kirunaslädhundsklubb ungdomsavdelning som besökte vår kennel. Vi pratade hund, klappade hund och det är alltid roligt att se att det finns en tillväxt i detta med slädhunderiet. Unga människor som kommer att föra utvecklingen framåt med nya kloka idéer.
Under eftermiddagen kom kollegan och fotografen Fredrik Broman förbi med en grupp. Det var några av hans samarbetspartners från olika resor nere i Kenya. Masajer som arbetar som guider, läkare, lägervakt osv. Vi kollade på slädhundar, skotrar, spårprepareringsutrustning, kokade kaffe och te och möttes i ett mycket trevligt samtal nere vid en lägereld vid vår lilla sjö. Kvällen avslutades sedan på Villa Åsgård och en härlig middag där (se filmen längst ned på detta inlägg).
När jag sedan ser valresultatet från gårdagens EU-val så glädjer det att Miljöpartiet har gått framåt. Oavsett politisk åsikt så måste väll alla kunna glädjas åt just det faktumet att miljöfrågor är någonting som allt fler tycks bryr sig om. Tyvärr så drar det samtidigt en våg av främlingsfientlighet över Europa. Jag kan förstå att många är missnöjda med fördelningspolitiken i Sverige men kanske beror den inte på att vi har nysvenskar. Kanske måste man istället se problemet att det handlar om en fördelningspolitik där en del blir stadigt rikare och rikare medan andra får det allt tuffare. En politik där glesbygden slås ut till fördel för städerna osv.
Vi har en tid framför oss som är politiskt viktig. Vi bor tillsammans på en underbar planet, vårt livsrum, som vi inte är rädda om. Vi bor här tillsammans olika människor och vi månar inte heller om varandra. De flesta skall bara ha mer o mer och det kanske på bekostnad av framtida generationers existens. Som man alltid har sagt: ’Vi äger inte jorden. Vi lånar den av våra barn som kommer att låna den av sina barn som…’ Va? Inga hjul? Masajer gillar mjölk och kor så då är Skabrams gårdsmejeri ett måste att besöka!
Finland är ett annat land men som hemma…Folk frågar ofta hur vi gör med semestrar. Nu har vi varit på en semester. Inte vilken semester som helst utan dessutom en utlandssemester! Vi for helt sonika till Finland via Gällivare och Pajala. I Gällivare åt vi dessutom lunch och på vägen hem fick Stina en varmkorv på macken.
I Finland har vi besökt två slädhundskennlar med tillsammans närmare 100 renrasiga Siberian Huskys. Jenni Hasa och Johanna Kokkonen. Massor av trevligt hundprat och massor av fina hundar med riktigt bra blodslinjer. Med oss hem fick vi en lånehund från Jenni som vi hyr för att ta en valpkull på om vi trivs med henne. Sedan så köpte vi en unghund från Johanna. Närmare presentation av hundarna kommer senare på vår kennelsida Working Husky Kennel.
Stina och jag är mycket nöjda med vår trevliga utlandssemester som varade under några timmar. I dag har vi varit lite drabbade av jetlagg men det är ju så för oss som reser över tidszonerna.
Norrbottensmuseum speglar nutida händelser i länet.Häromdagen var vi inbjudna att hålla ’Öppna samtal’ på Norrbottensmuseum. De har nämligen en samtida utställning om vad som händer just nu i Norrbotten. Temat för denna utställning var Kallak/Gállok och gruvmotståndet. Vår, Stina och jag, infallsvinkel blev ekoturism och hur vi förhåller oss till renskötseln. Vi pratade även om gruvan, Kallakdemonstrationerna, minerallagen, motsättningarna i bygden, kompetens och kommunens agerande i olika frågor. Vi försökte så gott vi kunde att täcka in problembilden. Givetvis tittade vi även en del på eventuella lösningar utan en gruva.
Ibland funderar jag på om en föreläsning som denna skulle filmats. Då hade vi kunnat lagt ut den på nätet/youtube. Frågan är om folk skulle orkat lyssna på en ca 2 timmar lång föreläsning?
Effekterna från föreläsningen har ju inte låtit dröja på sig. De som inte vill att vi ska få ett Jokkmokk Mining District här har beklagat att de inte kunde komma och lyssna. De som är för en gruva i Jokkmokk har flera frågat vilka som var där, fick jag verkligen säga vad vi ville, hur kunde vi få fria händer osv. Till de som är för kan jag bara säga. Oj vad kul det är att få helt fria händer…eller hur det nu var. Sedan ska ni veta att får vi inte fria händer så skaffar vi oss det…
Vi vill tacka Norrbottensmuseum i Luleå för inbjudan och ett trevligt arrangemang. Samtidigt så uppmanar jag er bloggläsare att håll koll på deras program. Den 13 Oktober kommer Anrne Muller dit och föreläser om Gruvans påverkan. Ta med ett gäng kompisar och åk dit. Arne skall vara en riktigt kunnig föreläsare!
