Mellan jobben försöker vi att hinna med några längre träningspass med de hundarna som eventuellt kommer att gå långdistanstävlingarna i vinter. Som längst har vi varit uppe mot 90 km. Nu börjar vi se vilka hundar som inte kommer att plockas ut till tävlingsspannen. De längre turerna ger en hel del svar på hundarnas uthållighet och arbetsvilja.
Jag tog honom i mitt spann och givetvis tuggade han på mig ett par gånger första dagen. Stresstuggade alltså. Men Ville fick jobba hårt i spannet kan jag lova och efter första dagen upphörde tuggbeteendet tack och lov. Han blev istället världens kelgris med alla våra gäster. Såväl vuxna som barn. Han var helt enkelt en mycket krävande arbetshund som hade fått arbeta lite för lite.
I höstas då vi satte igång träningen var allt frid och fröjd. När distanserna ökades till över 30km började vi se att han inte riktigt hängde med. Var det mentalt, värmen eller? Vi började med tiden att ana att han hade en stelhet i sitt ryggslut. Under en längre tid fick han vila och behandlades med antiinflammatoriskt och smärtlindring. Tyvärr helt utan förbättring. Det har varit med tungt hjärta som vi sett att effekten av behandlingen helt uteblivit.
Vår filosofi är att ingen hund skall leva med smärta. Det är vi helt obevekliga i. Men jag saknar verkligen hans grova nos och att borra fingrarna djupt i han tjocka päls. Ville var en fantastisk färdkamrat på fjället. Han gav alltid allt i selen. Hur ont hade han haft utan att visa någonting?
När en hund avlivas så saknar man dem alltid. De fattas. Jag glömmer inte heller de hundar som jag har haft sedan 1984 då jag började. De finns ännu där i minnet. Det är tur att hundgården är full av andra fantastiska hundar som är goa på sina olika sätt. Men det är ändå alltid en tomhet. Alltid.
Vi har grupperat kenneln efter de som är aktuella för tävling och de som inte skall gå tävling. I den senare gruppen har vi unghundarna, ett fåtal äldre hundar samt nyinköpta hundar för denna säsong. Denna grupp är alltså de hundar som inte har alla rutiner som vi önskar.
Idag fick jag just denna grupp av hundar på en fikatur med fyra småspann. Det var mycket studsande, lintjorvande och pipande hundar under fikapausen. Stressande för husse men nyttigt för både hundar och mig. Det är bara att tålmodigt fortsätta att utsätta dem för detta så kommer de att vara lugna och rutinerade om några veckor.
Stina ringer då på min mobil. Hillima har hittat tillbaks till de andra hundarna. Kvällen innan så hade nämligen Stina kört ett spår med hundspannet runt Arvidsjaursjön. Antagligen så har doftspåret gjort så att hunden har kunnat följa spåret fram till de andra hundarna. När sedan Lena öppnade dörren till huset så sprang hon glatt in i huset.
Hilima är jätteglad, pratar och har som massor av saker att berätta. Militära skjutfält med skottlossning, bilvägar, -30C som vänder till plusgrader, stadsvandring på natten inne i Arvidsjaur, snöskotrar, folk med hundar och mycket mer. Hon är klart tunnare nu och aptiten är det inget fel på. Hon sover här inne i vår stuga och tycks trivas kanon med det.
Det kommer ett blogginlägg lite längre fram med lite tips på hur man kan organisera letandet efter en hund. Skall man hitta en hund så går det snabbare om man arbetar systematiserat så det kommer lite tankar om detta. Sist men absolut inte minst vill jag tacka alla som på ett eller annat sätt hjälpt till. Det är verkligen en intressant kraft som uppstår hos folk när många olika personer gör lite vardera. Tack alla ni är guld värda!
TACK FÖR ALL HJÄLP! HILIMA ÄR NU HEMMA TRÖTT OCH HUNGRIG MEN I ÖVRIGT I BRA FORM!
I Lördags flyttade siberian huskyn Hilima ned till Arvidsjaur på prov. Under Söndagen lyckades hon rymma. Nytt ställe, nya människor, ensam och nu på vift. Tyvärr så kunde vi inte dra direkt och hjälpa till att söka, men Stina for direkt på måndagen. Detta är verkligen en mardröm man inte vill vara med om.
Hilima rymde från Fristad strax norr om Arvidsjaur. Sedan har några vänliga själar från K4 rapporterat att de sett en polarhund i utkanten av K4 området under måndagsmorgon. Måndag och tisdag har de skjutövningar i området. Stina har patrullerat hela dagen i området och är fortfarande nu klockan 03.00 på natten snurrandes i området. Hundspann, bil och till fots färdas hon. Lena och Per har sökt i området runt Arvidsjaursjön med skoter och hundspann.
Just nu sitter jag med googel maps och några vanliga kartor och försöker hjälpa Stina att hitta olika vägar. Till sin hjälp har hon en GPS och några kartor. Egentligen ganska spännande men vi lider med lilla Hilima. Nu är hon där ute i skogen ensam och antagligen vilsen. Rädd av den nya situationen. Mardrömmen är ju att hon försvinner och man aldrig får veta.
Till vår fördel just nu har vi att det snöar ganska bra i området (natten mot tisdag). Om Hilima är i rörelse kommer hon att lämna färska spår. Hittar vi bara de spåren och Stina kan komma dit så kommer hon att komma fram på inkallning.
Är ni i Arvidsjaur, känner någon i byn som hört eller sett någonting. Dela detta inlägg vilt på Facebook. Tveka inte en sekund att höra av er. Jag nås dygnet runt på mobilen 070-684 22 20.