Med hundspann och igloo igenom den Lappländska fjällvärlden. Filmen är gjord 1935 och svartvit. Speakerrösten är klassisk och kommentarerna speglar en helt annan tid vad gäller synen på god hundhållning. Folket på den tiden var nog något tuffare än vad folket är idag. Luta er tillbaks och följ med på en intressant resa tillbaks i tiden!
Med på turen var Michael som tidigare varit på tur med oss. Nu följde även hans två döttrar, Annika och Charlotta med. Det har som vanligt varit roliga och skämtsamma stämning varvat med mycket seriösa samtalsämnen. Snö och väderförhållanden har dessutom visat sig från sin fina sida. Bra spår och hundarna har gått och skött sig riktigt bra.
Området söderut från Saltoluokta bjuder på fina passager på fjället men även gamla fjällskogar. Knotiga tallar, vindpinade granar och krokiga små fjällbjörkar. Perfekt för en varierad tur där man mycket sällan stormar fast.
Gästerna på denna tur kom från Danmark och Tyskland. De har alla varit av den typen som gör att mitt arbete blir så roligt. Spännande människor som inte är rädda för att hjälpa till. Hugga ved, göra eld, mata hundar, laga mat, diska, plocka hundskit, torka selar och allt annat som hör till en hundspannstur. Att vara guide på en tur som denna är både roligt och lättsamt. Skillnaden mellan en turist och en gäst är att en gäst är delaktig i produktionen av upplevelsen tillsammans med guiden. En turist blir mer liksom föst mellan olika upplevelser som denna matas med. En gäst upplever jag mer som en ’medmänniska’ på denna planet än som en kund om ni förstår vad jag menar.
Som vanligt när jag startar denna tur, Crossing Lapland, brukar jag alltid få olika rapporter från leden om diverse hinder i form av dåliga isar, otrampade leder eller som denna gång varning för mycket vatten som tryckts upp på isarna. Efter överväganden så valde vi därför att en sträcka köra ut på en av de ödsliga landsvägarna här i utkanterna av Jokkmokks kommun. Vi följde denna väg ca tre kilometer till byn Luvos där vi kunde komma in på bybornas isled västerut över Karatssjön. Senare fick vi veta att samma dag hade Jokkmokks skoterklubb ankrat med skotrarna i vatten på just den sträcka som vi undvek. Ibland skall man tydligen ha lite tur också.
I Ritakdalen tältade vi en av nätterna. Trotts sovsäckar som skall klara -40C i kombination med fleeceinletsen så frös vi oss igenom natten. Detta var verkligen ingen skön natt varken för mig eller mina gäster. Nu efteråt så förstår jag att temperaturen var ner till -30C eller kallare i kombination med att det var ganska hög luftfuktighet. Det gick, men kul var det inte! Natten före, i Årrenjarka Fjällby med golvvärme i stugan kändes verkligen overklig lyx. Natten efter låg vi i Sitojaurestugan där vi eldade, lagade mat och mådde som kungar.
Den första långtursveckan är nu till enda och jag känner med viss förskräckelse att säsongen går mot sitt slut. Nu har vi snart bara två månaders hundspannskörning kvar denna vinter.
Nio veckor på fjället och minst 200 mil kommer jag tillsammans med en del av våra slädhundar att tillryggalägga med våra grupper. Nio veckor på färd i solsken, snöstorm, regn, bitande kyla och säkert annat jag inte kommer på. Detta är inte bara ett äventyr för mina gäster. Detta är även ett äventyr för mig!
Vår första stora utmaning kommer att bli att ta oss fram till Laxholmen i Karatssjön. Skoterklubben har inte lyckats köra upp hela leden ännu och det pratas om mycket vatten på sjöisarna. Vår andra stora utmaning blir Kungsleden där STF (Svenska Turistföreningen) plötsligt öppnar stugorna en vecka senare än vi beräknat. Campingutrustning är med och vi litar på att ’det löser sig’ efter vägen.
Serviceteamet ’Stina’ kommer att en gång per vecka förse mig med ny proviant, nya gäster, hundmat samt byta en del hundar om det behövs. Dessutom kommer hon att köra korta turer nere i Jokkmokk och i Saltoluokta med de hundar som inte är med mig. Vi har unghundar som skall skolas in och en massa annat pyssel. Förhoppningsvis kan hon följa på en eller ett par av våra veckoturer. Även Stina kommer att ha mer än fullt upp om jag inte misstar mig helt.
Nu ser jag iallafall fram emot en färd som få är förunnat att få göra. Det är verkligen ett privilegium att få leva på detta vis. Ett privilegium som vi arbetar hårt för så det känns helt klart välförtjänt.
Ni kan följa Stina på Instagram @Huskystina och mig på @Mattisblogg. På facebook hittar ni Mattisblogg, Working Husky kennel och Jokkmokkguiderna fär vi försöker uppdatera med senaste nytt.
Rambo en av mina klart coolaste ledarhundar under dåliga väder och snöförhållanden.
För några dagar sedan var Flippa riktigt nära döden. Hon är som sagt alltid med mig över allt. Är det inte med hundarna så är det i bilen, skotern, kanoten eller vad vi nu hittar på. Just när det gäller skoter är hon helvild. Hon springer o far som ett galet monster. Hon är verkligen överallt.
När jag skall trampa de sista startplatserna nedanför kenneln så hör jag plötsligt ett märkligt skrik bakom mig i mörkret. Där ligger hon. Flippa. Helt nedmosad i snön bakom sladden. Hon krampar, skriker och det ser ut som att ryggen är av. Tankarna rusar snabbt igenom huvudet. Helt kallt konstaterar jag att hon skall inte lida och bak i skotern ligger det en yxa. Det handlar inte om vad man klarar av att göra eller inte. Det handlar om vad man måste göra. Det känns så ovärdigt mot min fina kompis. Jag lägger handen på henne och alla hennes muskler är hårt spända. Tycker mig känna att de slappnar av något då jag tar på henne. Det är kanske inte kört. Snabbt sliter jag loss sladden från skotern och tar Flippa i min famn och ganska snart stegar jag in i huset med en något mindre skrikande Flippa i min famn.
Stina konstaterar också snabbt att vi måste kanske avsluta hennes lidande. Flippa kan inte stå på benen och verkar tämligen borta och bara gnäller. Skall vi fara till Lapplands djurklinik i Gällivare? Minst en timme i bil och Flippa har verkligen rejält ont. En hund som aldrig annars visar smärta. Ska vi ringa någon att komma med ett gevär? Flippa slappnar av allt mer o mer. Håller hon på att dö mitt framför oss eller blir det bättre?
’Vi tar en kopp te och avvaktar en halvtimme’ säger jag till Stina. Då brukar man se klarare situationen efteråt och Läget kanske förändras åt någotdera håll. Beslut blir lättare att fatta och äta och dricka nått måste man ju oavsett.
Efter ett tag händer det otroliga. Flippa piggnar till. Ögonen blir kontaktbara. Hon slickar på min hand nästan som att hon ber om ursäkt. Sedan går hon upp vingligt, dricker vatten och äter lite mat! Fortfarande gnager en oro att det skall ha blivit några inre skador. Det tar 24 timmar innan man kan slappna av vad gäller sånt. Man måste helt enkelt bara hålla koll på hunden och övervaka. Denna natten sover jag på köksgolvet.
Nu flera dagar efter är hon helt normal, eller iallafall så normal som en knäpp border collie kan bli. Hon har dessutom varit med ut på skotern och åkt någon sväng till när jag har sladdat spår. Att ingenting gick sönder på henne? Spårsladden har dels ett rejät hyvelblad med en tung rulle/vält bakom. Om jag är glad för att min Flippa lever! Ja, det är helt ofattbart underbart faktiskt. Jag är så otroligt glad för denna hund. Flippa is still alive!
