För några dagar sedan var Flippa riktigt nära döden. Hon är som sagt alltid med mig över allt. Är det inte med hundarna så är det i bilen, skotern, kanoten eller vad vi nu hittar på. Just när det gäller skoter är hon helvild. Hon springer o far som ett galet monster. Hon är verkligen överallt.

När jag skall trampa de sista startplatserna nedanför kenneln så hör jag plötsligt ett märkligt skrik bakom mig i mörkret. Där ligger hon. Flippa. Helt nedmosad i snön bakom sladden. Hon krampar, skriker och det ser ut som att ryggen är av. Tankarna rusar snabbt igenom huvudet. Helt kallt konstaterar jag att hon skall inte lida och bak i skotern ligger det en yxa. Det handlar inte om vad man klarar av att göra eller inte. Det handlar om vad man måste göra. Det känns så ovärdigt mot min fina kompis. Jag lägger handen på henne och alla hennes muskler är hårt spända. Tycker mig känna att de slappnar av något då jag tar på henne. Det är kanske inte kört. Snabbt sliter jag loss sladden från skotern och tar Flippa i min famn och ganska snart stegar jag in i huset med en något mindre skrikande Flippa i min famn.

Stina konstaterar också snabbt att vi måste kanske avsluta hennes lidande. Flippa kan inte stå på benen och verkar tämligen borta och bara gnäller. Skall vi fara till Lapplands djurklinik i Gällivare? Minst en timme i bil och Flippa har verkligen rejält ont. En hund som aldrig annars visar smärta. Ska vi ringa någon att komma med ett gevär? Flippa slappnar av allt mer o mer. Håller hon på att dö mitt framför oss eller blir det bättre?

’Vi tar en kopp te och avvaktar en halvtimme’ säger jag till Stina. Då brukar man se klarare situationen efteråt och Läget kanske förändras åt någotdera håll. Beslut blir lättare att fatta och äta och dricka nått måste man ju oavsett.

Efter ett tag händer det otroliga. Flippa piggnar till. Ögonen blir kontaktbara. Hon slickar på min hand nästan som att hon ber om ursäkt. Sedan går hon upp vingligt, dricker vatten och äter lite mat! Fortfarande gnager en oro att det skall ha blivit några inre skador. Det tar 24 timmar innan man kan slappna av vad gäller sånt. Man måste helt enkelt bara hålla koll på hunden och övervaka. Denna natten sover jag på köksgolvet.

Nu flera dagar efter är hon helt normal, eller iallafall så normal som en knäpp border collie kan bli. Hon har dessutom varit med ut på skotern och åkt någon sväng till när jag har sladdat spår. Att ingenting gick sönder på henne? Spårsladden har dels ett rejät hyvelblad med en tung rulle/vält bakom. Om jag är glad för att min Flippa lever! Ja, det är helt ofattbart underbart faktiskt. Jag är så otroligt glad för denna hund. Flippa is still alive!