Kaitumdalen i närheten av Tjuonajokk.Nu har vi landat i Stora Sjöfallet. Veckan har varit minst sagt fantastisk. Fantastiskt vindstilla. Vi har färdats igenom trånga fjälldalar och över öppna vidder. Det har ofta varit i princip kavlungt och solsken från molnfri himmel. Egentligen så har ju hela vintern varit tämligen storm och ovädersfri.
Veckan som var hade ett ett upplägg mer som en hundspannskurs. Fokus var givetvis även på själva upplevelsen men även på allt som rör hundspannskörning och hundarna. Tasskador/skötsel, utfodring, avel, utrustning, tävling/turkörning och en del annat smått och gott.
Nu har vi nu vilat under två nätter och imorgon bär det av ut på en ny tur. Nu gör vi ett försök att ta oss ända ner till Jokkmokk då vädret i fjällen inte tycks bli det bästa. Faktum är att det utlovas både vind och 40-50cm nysnö. Då lockar lågfjällsområdena och skogslandet även om det är risk för blötare förhållanden där. Working Husky Umiak. Påväg västerut mot Kaitumjaurestugorna längs Kaitumälvens källsjöar. Med hundspann uppför… Tundracamp.
Flippa ganska direkt efter olyckan då hon just piggnat till såpass att hon kan gå igen. För några dagar sedan var Flippa riktigt nära döden. Hon är som sagt alltid med mig över allt. Är det inte med hundarna så är det i bilen, skotern, kanoten eller vad vi nu hittar på. Just när det gäller skoter är hon helvild. Hon springer o far som ett galet monster. Hon är verkligen överallt.
När jag skall trampa de sista startplatserna nedanför kenneln så hör jag plötsligt ett märkligt skrik bakom mig i mörkret. Där ligger hon. Flippa. Helt nedmosad i snön bakom sladden. Hon krampar, skriker och det ser ut som att ryggen är av. Tankarna rusar snabbt igenom huvudet. Helt kallt konstaterar jag att hon skall inte lida och bak i skotern ligger det en yxa. Det handlar inte om vad man klarar av att göra eller inte. Det handlar om vad man måste göra. Det känns så ovärdigt mot min fina kompis. Jag lägger handen på henne och alla hennes muskler är hårt spända. Tycker mig känna att de slappnar av något då jag tar på henne. Det är kanske inte kört. Snabbt sliter jag loss sladden från skotern och tar Flippa i min famn och ganska snart stegar jag in i huset med en något mindre skrikande Flippa i min famn.
Stina konstaterar också snabbt att vi måste kanske avsluta hennes lidande. Flippa kan inte stå på benen och verkar tämligen borta och bara gnäller. Skall vi fara till Lapplands djurklinik i Gällivare? Minst en timme i bil och Flippa har verkligen rejält ont. En hund som aldrig annars visar smärta. Ska vi ringa någon att komma med ett gevär? Flippa slappnar av allt mer o mer. Håller hon på att dö mitt framför oss eller blir det bättre?
’Vi tar en kopp te och avvaktar en halvtimme’ säger jag till Stina. Då brukar man se klarare situationen efteråt och Läget kanske förändras åt någotdera håll. Beslut blir lättare att fatta och äta och dricka nått måste man ju oavsett.
Efter ett tag händer det otroliga. Flippa piggnar till. Ögonen blir kontaktbara. Hon slickar på min hand nästan som att hon ber om ursäkt. Sedan går hon upp vingligt, dricker vatten och äter lite mat! Fortfarande gnager en oro att det skall ha blivit några inre skador. Det tar 24 timmar innan man kan slappna av vad gäller sånt. Man måste helt enkelt bara hålla koll på hunden och övervaka. Denna natten sover jag på köksgolvet.
Nu flera dagar efter är hon helt normal, eller iallafall så normal som en knäpp border collie kan bli. Hon har dessutom varit med ut på skotern och åkt någon sväng till när jag har sladdat spår. Att ingenting gick sönder på henne? Spårsladden har dels ett rejät hyvelblad med en tung rulle/vält bakom. Om jag är glad för att min Flippa lever! Ja, det är helt ofattbart underbart faktiskt. Jag är så otroligt glad för denna hund. Flippa is still alive! Lite päls avhyvlat ovanför ögat. Det hade kunna gått så mycket sämre. Flippa är en riktig profil som ständigt får eller skapar sig arbetsuppgifter. Hon är kennelassistenternas No 1!!! Den dagen hon inte längre finns kommer det att saknas någonting.
Working Husky Zipp har tjänstgjort som ledarhundslärling.Nu har det vänt. Snöförhållandena är avsevärt mycket bättre, solen har skinit och min influensa har gett sig riktigt bra. Vist kraxar jag ännu som värsta skadeskjutna korpen men det kanske man får räkna med när man inte vilar ut flunsan riktigt.
Under den senaste veckan fick vi ett par avbokningar så denna veckotur genomfördes med endast en gäst, Rabia från Tyskland. Det passade egentligen bra för Patrik som brukar hjälpa oss en del med korta turer runt Jokkmokk kunde då smita från sitt ordinarie snickarjobb och hänga på. Med tre hundspann har vi sedan cruisat omkring i gränszonen för Sareks nationalpark.
Tält, stugor, kokkaffe, grillat korv, kraftigt norrsken, vindpackad snö, älgar, en rödräv, en kungsörn, två renar, pigga hundar, trevliga stugvärdar och skidåkare har genomsyrat denna vecka. Exakt så som livet på fjället skall vara. Det enda dåliga som egentligen hände är att en av hundarna, Extreme fick en öm handled och fick åka släde sista dagen. Nu är han hemma och vilar upp sig. Ingenting tyder på att det skall vara något allvarligt.
Rabia har påbörjat sin resa söderöver och Patrik är påväg till sitt snickarjobb. Några slädar har fått nya belag och stor del av utrustningen är nu lastad inför den kommande lite större Sarekturen. Vi har grönt ljus från berörda samebyar och väderprognosen ser lovande ut. Bra temperaturer vilket minimerar lavinriskerna och borde ge oss fina körförhållanden. Jag känner mig verkligen grymt privilegierad som har möjligheten att få tuffa omkring vecka efter vecka i vår fantastiska fjäll och skogsvärld! Toolik han kan! Veckans norrsken var riktigt häftigt. Flera dagar med olika typer av norrskensaktivitet. När livet ler så måste man le tillbaks! Sista nattens tältcamp ligger skyddad från väder och vind. Patrik kommer tuffandes igenom sista dagens snöbyar och låga moln.
Dee när hon nyss hade flyttat till oss som valp.Under de senaste dagarna har flera hundar lämnat oss.Mauro blev gammal och en skada i handleden gjorde att han inte längre kan följa oss. Egentligen så var detta ett problem redan förra säsongen. Sista året har han mer gått kvar dels för att vi haft svårt med beslutet men även för att vi ville använda honom för avel. Han är pappan till vår C-kull. Nu har han fått somna in. Det är alltid tungt att förlora en färdkamrat. En hund som alltid gav allt för oss.
Igår så blev det dags för nästa avlivning.Dee, en siberian huskytik på drygt fyra år. Hon har sedan i våras lidit av någon typ av problem i fuftvägarna. Lunginflammation eller en parasit. Vi har behandlat henne mot allt tänkbart och ändå blev hon inte bra. Att hon var rosslig och periodvis mycket trött gjorde vårt beslut självklarare. Saknade får vi däremot leva med under många år. Hon va alltid en sådan där glad skit. En hund som vi egentligen hade köpt in som valp för att få in nytt blod i vår avel.
Zpring flyttade också igår på prov till en kille som har några få hundar. Vi hoppas att det kommer att fungera. Hon får det säkert kanonbra där med mer uppmärksamhet. Däremot så känns det alltid som att man sviker en hund när man säljer den. Det är inte hunden som vill bli såld. Det är en hund som trotts att den gör allt den kan inte är ’bra nog’ för mina önskemål. Fast nu ska jag inte förmänskliga hundarnas tankar och känslor, men det känns alltid som man sviker en polare.
Dessutom så är det en hel del valpar som skall flytta nu under de närmaste dagarna. Av de 16 valparna är planen att vi skall behålla nio stycken och att sju skall flytta. Vi har hittat bra hem till alla utom en liten tik i Xaras kull. Men hon kan lika gärna få bo kvar hos oss.
Detta är en inblick i en hundspannsförares vardag. Baksidan av en annars trevlig hobby eller som för oss yrke. Under Dees första säsong gjorde hon några fjällturer som här till Kebnekaiseområdet. En fin, go och alltid positiv hund. Mauro medan han ännu var en liten söt valp. Sedan förvandlades han till 32 kg muskler och järnvilja att flytta last.
Soffan har blivit en valpfri zon för Rut.För en dryg vecka sedan visade det sig att Ruts feber inte gav med sig. Lite hastigt fick jag fara med nio tvåveckorsvalpar och en febrig Rut bak i bilen. Efter lite undersökningar så beslutade vi att ta ut livmodern. Egentligen så borde det inte vara livmoderinflamation. Rut blir steril, mjölkproduktionen kommer att minska och det blir caq 15 000kr operation på en oförsäkrad hund. Saker är aldrig självklara men detta beslut fattades enkelt.
Operationen genomfördes hos Lapplands Djurklinik. Det var egentligen ingen livmoderinflamation. Den hade känts skör men annars inget jättetokigt. Efter operationen så har Rut piggnat till snabbt. Alltså var det ett helt riktigt beslut. Jag är bara så glad att åter få den pigga siberian huskytik som jag är van att hon är.
Mjölkproduktionen har däremot minskat. Dels pga febern som hon haft men även pga att livmodern är uttagen. Med nio valpar så behövs det en hel del mat. Ganska enkelt började dessa att äta hundfoder med iblandad mjölkersättning. Här är det mycket viktigt att valparna får kalk då skelettet växer. Alltså, bra kvalitetshundmat i kombination med mjölkersättning för hundvalp. Man skall inte ta mjölkersättning för människa då den innehåller laktos.
Valparna växer och då vi väger dem ser vi att de följer en normal tillväxtkurva. I detta läget så har vi bra nytta av att Stina har gjort endel anteckningar på de andra kullarna som vi haft utan några komplikationer. Valparna bor fortfarande inne hos oss men nu åker de snart ut. Det kommer ut ganska mycket ur dem som man inte önskar ha inne på golvet där man bor. Fast det är en fröjd att se hur pigga de är. Valparna äter med hela kroppen och blir allt annat än rena… Äta, vila, kissa, skita och tugga på syskonen är beståndsdelarna i en valps liv. Ersättningsmjölk finns av olika fabrikat. Köp kvalite och snåla inte på detta.
