Saltoluokta fjällstation är mysig som vanligt. Utanför friskar vinden i och inne sprakar en eld i öppna spisen.Så var man tillbaks till Saltoluokta. Det är blött på sjön, kraftig vind, det töar överallt och det är som lite dassigt väder. Såna här perioder kommer det alltid varje vårvinter. Har man tur så är man antingen tillräckligt högt upp i fjällen så man slipper värmen eller så är man nere i Jokkmokk och vilar mellan turerna. Blöt slaskig snö och genomslagsföre är inget som man önskar sig. I alla fall inte jag önskar mig det.
Hundspannskursen som vi kör tillsammans med Svenska Turistföreningen och Saltoluokta började idag med en middag med gästerna. Denna gång endast två gäster. Sämre ekonomi men å andra sidan så blir det väldigt enkelt och lite mer avslappnat för min del.
Nu väntar en termos med te och en bok. Sedan sova så att jag pigg som en lärka studsar ur sovsäcken vid 6-tiden på morgonen…typ… Flippa nöjd och belåten efter två löprundor över sjön i snösörjan. Ända sedan hon var valp så har hon blivit väldigt trött av just att bli blöt. Konstigt nog.
Flippa älskar skotrar. Äntligen så är det någon eller något som kan hålla hennes fart. Hundspann är segt för att inte snacka om skidor eller snöskor. Nä, en äkta tvåtakts snöskoter och gärna med en otät ljuddämpare så att den låter riktigt vasst då går den bruden igång!
Ofta springer Flippa med mig då jag som i denna film hämtar hundmat vid vägs ände i Saltoluokta. Kanske kommer hon dessutom från en veckotur i fjällen dagen innan men energi till att springa med skoter finns alltid. Söker man en hund med energi så är kanske en border collie något att fundera på. Söker man en lugn och lättsam hund som är nöjd med en promenad så finns det andra raser som kanske är bättre.
På turen filmade Rasmus en hel del och här har han klippt ihop allt till en film med musik. De skriver även följande i sitt mail:
’Hej Stina och Matti,
tack för en helt fantastisk tur i Sarek Nationalpark. Det har været en oplevelse for livet, som altid vil stå som noget specielt for os.
Vi hoppas at vi kan komme åter och åka hundspann igen.
De bedste hilsener fra
Rasmus och Elsa’
Vi tackar så mycket och givetvis är ni välkomna åter!
Hundspann är ingen färdtjänst utan team work med hundarna. Här sliter Fredrik upp igenom Kurravagge tillsammans med sitt spann.Så är man landad hemma igen. Denna tur startade med att jag hade någon typ av skrot i magen. Ingen aptit och illamående. Det gjorde att jag i princip hela veckan har känt mig fysiskt på halvfart. Det som kanske grämer mest är att jag missade renfilen i Årrenjarka första dagen innan starten. Samtidigt så är det ju bra att jag kunde genomföra turen för det är lite svårt med sjukskrivningar i denna bransch.
Med fyra gäster körde vi från Årrenjarka västerut till Pieskehaure. Därifrån söderut mot Mavas och sedan Piteälvens dalgång nedströms via Miekak fiskecamp till Västerfjäll och tillbaks till Årrenjarka. En sväng på 220-240km i behagligt tempo.
När vi kom tillbaks hade vi sex löptikar och hanhund som blivit biten i benet så han fick åka släde. Dessa löptider är inte roliga. Hanhundarna blir okontaktbara och hanteringen av hundarna blir så mycket krångligare.
Nu är jag hemma och packar upp utrustning som skall tas om hand. Sneglar redan på kartorna och funderar om jag hinner någon egen tur efter sista turen som ska startas i Saltoluokta till helgen. Har inte fått nog ännu utan vill fortfarande ut och köra mer. Working Husky ToRock njuter i solen. Från tidiga morgonen tills långt efter lunch satt vi en av dagarna på denna barfläck innan vi selade på hundarna och körde vidare. Helt klart njutbart! Längs Piteälvens övre dalgång. Under löphysterin fick Ville ett bett i benet så det blev lite slädåkning för honom. Vy från sista nattens tältcamp i Pärlälvens naturreservat. Tillbaks i Årrenjarka.
Bara att medge… Teusabacken är rätt så hyffsad.Nylandad i Saltoluokta efter en sex dagar lång roundtrip i Stora Sjöfallets nationalpark, Kebnekaise och Sjaunja naturreservat. Soligt, blåsigt, vindstilla och för det mesta riktigt bra spår. Turen började i Saltoluokta och gick västerut längs Langas. Vidare igenom Teusavagge upp till Teusastugan. Därifrån norrut till Sälka vart vi fick endel vind. Blev en förmiddag med mycket te och kaffe innan vi lugnt tuffade till Singi. Från Singi österut till Nikkaluokta och därifrån söderöver via Tjuonajokk till Saltoluokta.
Hundarna går riktigt bra och vi har inte haft det minsta stressigt att hinna 30-45km/dag. Hade nog kunna kört längre också men det ska ju passa med stugor osv. Vi har sett älgar, renar, järvspår, utterspår, ripor, gammal kungsörn, korpar och en del annat. Vi har hunnit fotografera, snackat med folk som vi mött, kollat på fjäll och druckit litervis med kaffe och te. Jag får med andra ord skriva som vanligt… En fin veckotur med trevliga gäster i en fantastisk natur! Sanoj kollar upp ur sin grop. Te och kaffe är ett stug-måste! Hundstugan i Sälka där vi väntadeut lite blåst under en halv dag. Flippa. Änne en vinter tillsammans är snart till ända. Hur många år kommer hon att kunna följa mig egentligen? Så vemodigt att tänka att det inte är för evigt…men så är det ju tyvärr med alla hundar. Platån söder om Nikkaluokta är en bortglömd del av fjällvärden. Fantastisk hundkörning ända ner till Saltoluokta som kan rekommenderas. Utsikt från ’fiendeland’ söderut mot Jokkmokksfjällen. Längst bort till vänster i bilden sticker Sarektopparna upp. Vi följde den kryssade leden igenom Sjaunjas naturreservat.