Missade norrskenet med kameran då det var som bäst. Här iallafall ett litet smakprov.Hemma efter en tvådagarstur med hundarna. Med på turen följde ett engelskt par som spontanbokade några dagar tidigare. De skulle ju ändå till Stockholm och Göteborg så varför inte en liten avstickare till Jokkmokk!? De ankom måndagen och vi drog direkt ut med spannen och nu på tisdag sitter de på tåget söderut igen.
Norrsken stod högt på deras önskelista förutom att köra hundspann. Norrsken fick de dessutom ganska mycket av. Killen kunde enligt sin plan, mitt på en frusen sjö, med norrskenet dansandes på himlavalvet över svenska lappland fria till sin blivande fru.
Natten blev sedan riktigt kall och termometern visade på -16C under förmiddagen. Natten hade nog varit under -20C och dessutom var det ganska fuktig luft. Vaknade några gånger under natten och svor över min ajungilak sovsäck som inte riktigt räcker till längre. Med tiden så tar sovsäckarna helt enkelt slut. Elda och laga mat tillhör ju livet eller hur… Fikastopp ute vid Purkijaure.
Stina är superglad för att Rikos, en av hennes säkraste ledarhundar, är på banan igen.Efter de senaste dagarnas värme törs vi inte riktigt ut på sjön hemma vid vårt hus. Det är nog ingen fara men det kan lika gärna vänta någon dag till med minusgrader. Hundarna och vi måste hur som helst ut och luftas så då blir det till att flytta hela patrasket.
Två fyrhjulingar, 30 hundar och två mycket morgontrötta personer plus en hyperaktiv border collie tar sin lilla tid att lasta och köra ut i skogen. Från att vi klev upp så tog det mer än 15 timmar innan allt var avlastat hemma på gården och hundarna matade.
Vi for upp mot Pärlälven och ett område som kallas Akkokielas. För runt 20-40 år sedan (eller nått sånt) var det känt i skogskretsar som ett framtidsskogsbruk. Det va på den tiden Domänverket skröt om hur stora kalhyggen man kunde göra. Därefter planterades contorta (pinus contorta) som är ett Kanadensiskt snabbväxande trädslag. Idag vet man att det är lämpligare med mindre kalhyggen. Contortan lever nog kvar men hur bra är den egentligen? Vilken kvalité på virket ger den?
Hur som helst så fick vi en fin dag med hundarna. På hemvägen stod en älg i vägkanten och väntade i mörkret tills det bara var 20 meter kvar. Rödräv, tjädertupp, orrar och järpar är annars på dagens lista. Skogsbilsvägarna är ju trotts allt användbara men jag kan inte låta bli att tänka på vilka fantastiska områden detta måste ha varit innan man högg. För säkerhetskull fick Rikos gå en mil lös under dagens träning. Han är en sådan hund som kommer till oss då det är lösa älgar eller renar i skogen… På vissa ställen kan man få en aning om hur det såg ut före kalavverkningarna. De flesta sjöar o tjärnar har frusit. Bäckar och älvar lär dröja ett tag till. Det blir sena kvällar trotts att vi tar tidiga mornar.
En av vargarna gnuggar sig i doften av ett schampo.Idag är det exakt ett år sedan vi besökte vargarna på Kolmården. Det var riktigt trevligt och intressant. Under det senaste året har det dock varit lite turbulent kring just varghägnet och besöken där. Det efter att en av vårdarna avled efter en attack från ena gruppen av vargarna.
Det som skett är mycket tragiskt både för de drabbade människorna och för vargarna och alla andra rovdjur. Personligen så upplevde jag besöket i varghägnet absolut under kontroll. Visst är det stora djur med starka instinkter. Ingenting som man har som sällskapshund hemma i soffan.
Olyckor i trafiken sker dagligen liksom massor av arbetsplatsolyckor. Vad är egentligen farligt och vad är kalkylerad risk? Vad ska man utsätta sig för och vad ska förbjudas?
Tidningarna har snappat upp alla de möjliga historier om andra incidenter i varghägnet. Människor som haft nära döden upplevelser bara för att vargen dragit i ett byxben här och där. Personligen så skulle jag inte tvekat en sekund för att göra om besöket. Det är verkligen en upplevelse som kan rekommenderas! Stina fotograferar och upplever närheten med en av vargarna.
Polarullen fotograferades flitigt.Har just sovit ut efter en intensiv helg i Årrenjarka och Kvikkjokksfjällen. Här har vi vandrat med en lite större företagsgrupp under två dagar. Höstfärgerna är på upphällningen och i vissa områden har löven redan farit från björkarna.
Första dagen flög vi med fiskflygs helikoptrar in till Staddajåkkå där vi blev avsläppta utanför nationalparksgränsen. En grupp vandrade på platten västerut mot Sårjåsjaure medan Christian, Stina och jag drog med resten upp mot Jiegnaffos nordtopp. Här uppe låg det en del nysnö som vi fick bana oss fram igenom. Vattenpölar var frusna och vintern är i utan tvekan på antågande!
Tillbaks i Årrenjarka Fjällby blev det bastu, dusch och fantastisk god mat. Vill ni äta bra mat så är Årrenjarka en av de bästa. Lokal prägel, trevlig personal, fantastisk restaurang och boende. Maten är bara så otroligt bra!
På söndagen blev en grupp lyft med Christian till foten av Nammatj i Rapadalens mynning. Den andra gruppen lyftes med Stina och mig som guider till Skierfes baksida. Från Skierfes topp satt vi länge och begrundade utsikten över deltat. Med hjälp av komradios försökte vi guida Christians grupp hur de skulle titta för att få se en älgko med kalv.
Ännu en gång har vårt jobb gett oss upplevelser som vi kanske inte annars skulle fått. Ännu en gång har vi fått se att samarbetet mellan företag i Jokkmokk fungerar på absolut bästa sätt. Fjällriporna byter nu till vit dress. Jiegnaffos nordtopp. Sveriges vackraste plats enligt Sten Selander. Vist är det vackert men Sveriges vackraste? Jag har nog varit på fler ställen i Sverige än Sten… Allt är packat, gruppen inräknade och nu väntar vi bara på att helikoptrarna ska komma tillbaks och hämta den andra halvan av gruppen. Första helikoptern från Fiskflyg går ner för landning. Helikopterpilot i fjällen skulle nog vara ett jobb som jag kunde leva med… Rapadalens mynning med Nammatj i mitten. Efter ännu en dag på fjället flyger vi tillbaks till Årrenjarka. Här ser ni Skierfe med Rapadeltat nedanför.
Min lilla röda kärlek. Varför har jag aldrig skaffat en solokanadensare tidigare kan man ju fråga sig!Nu är jag landad hemma efter fem kanonfina dagar med kanadensare i Karatssjön som är en av Pärlälvens källsjöar. Med mig hade jag 6 gäster från Lettland, vilket bara det har varit ganska så intressant. Det är mycket man inte vet innan man har pratat med folk som kommer från olika platser på denna jord. Intressant att få deras bild av varför flera av dem slogs på Hitlers sida utan att vara nazister. Tyskarna upplevdes som befriare som gjorde att de slapp Stalin och kommunismens baksida.
Vi har paddlat, campat, fiskat, lagat mat på eld, vandrat och ätit fisk. Karatsjön har flera dagar och nätter legat helt lugn och fin vilket inte är det vanligaste. Första dagen hade vi dock lite problem med vinden och vågorna.
Denna tur blev lite av en återpremiär för mig vad gäller kanadensarpaddling. Jag har länge föredragit kajak men nu vet jag att en liten kanadensare ger mer vildmarkskänsla och man förflyttar sig med betydligt mer ro. Fiskespöet, kameran och hunden får dessutom mer plats.
Jag ser redan fram emot nästa tur då jag får lasta min lilla röda kanot, skjuta ut den från stranden och låta paddeln föra mig in längs vattenvägarna. Landa på en tallbacke och där koka en panna svart kaffe och grilla nyfångad fisk på glödbädden. Första dagen fick vi söka skydd bakom uddar och öar. Vinden piskade och vågorna sköljde mot kanoterna. Hittade vi lä pustade vi och samlade oss innan nästa etapp. En bra fiskeguide ser alltid till att gästerna får fisk! Karatssjön ligger i Pärlälvens naturreservat. Vi tog inte mer fisk än vi kunde äta. Här i stekpannan några mindre öringar som inte gick att sätta tillbaks. Drömdagar för kanotisten. Här har en björnen rivit i en torrfura antagligen för något år sedan. Vi hittade björnskit som var ett par dagar gammal, stenar som var vända och myrstackar som var utrivna. Är man björnrädd ska man kanske fundera på något annat område för sin semester.
