Ömsesidig besvikelse
Snabbt kastar jag mig av fyrhjulingen. Arg och rädd att någon skall göra sig illa. John tar bara mer fart och släpar med Rosa som tvekar lite. Får tag i John i sista minut. Lyfter honom i selen för att snabbt dra ut spannet igen. Sätter ner honom längst fram. Då vänder han igen i ett otroligt snabbt tempo. Han vill bara göra rätt. Jag får åter igen slita tillbaks honom och är inte len i rösten. Irritationen är där liksom besvikelsen att han inte förstår. Rambo får komma fram istället och tillsammans med Rosa löser vi sedan vändningen för hand, lugnt och sansat. John blir motvilligt och irriterat buren bak i spannet.
Vid fika elden släpper jag John. Tar med mig honom till elden. Dricker te och delar några pepparkakor med honom. Han är utan tvekan besviken på mig. Han försökte ju bara vända som vi alltid gör. Besviken och underdånig. Jag vet att han kan tvärvända sådär. Han sitter nära och vill vara till lags. Jag borde förstått att han inte skulle gå fram nu i mörkret då jag inte har full kontroll. I dagsljus hade jag hunnit reagera innan vi blev osams. Då hade jag sluppit bli arg och gormat på honom, sluppit att irriterat lyfta iväg honom.
Att arbeta med hundar i skarpt läge innebär att man bör ha vad jag kallar kadaver disciplin. De måste stanna om jag kräver det, de måste svänga om jag kräver det, de måste lyda de kommandon som jag har lärt dem. Vi färdas på dåliga isar, branta backar, hundar kan tjorva in sig i spannet, jag kan fastna med en arm i något, det står en dam med sin kära katt på spåret osv. Den lydnaden är inget gullande. Den lydnaden är bara ett måste för att inte någon skall råka illa ut. Det är mycket viktigt att man kombinerar den disciplinen med en varm känsla för sina hundar.
