Ömsesidig besvikelse

Ömsesidig besvikelse

Besvikelse
Några pepparkakor och en kvalitetsstund vid elden är aldrig fel.
Det är mörkt. Pannlampans batteri är i det närmaste slut och fyrhjulingens extraljus når inte riktigt ända fram till ledarhundarna. John och Rosa leder mitt 16 spann och båda är mycket rutinerade. När vi kommer mot vändplanen ser jag plötsligt hur Johns ögon glimmar i mörkret. Det får under inga som helst omständigheter hända det som just håller på att ske. 16 hundar som vänder okontrollerat innebär stor, väldigt stor skaderisk. Det går för fort och någon hund kan få stamlinan runt ett ben eller trilla och dras med.

Snabbt kastar jag mig av fyrhjulingen. Arg och rädd att någon skall göra sig illa. John tar bara mer fart och släpar med Rosa som tvekar lite. Får tag i John i sista minut. Lyfter honom i selen för att snabbt dra ut spannet igen. Sätter ner honom längst fram. Då vänder han igen i ett otroligt snabbt tempo. Han vill bara göra rätt. Jag får åter igen slita tillbaks honom och är inte len i rösten. Irritationen är där liksom besvikelsen att han inte förstår. Rambo får komma fram istället och tillsammans med Rosa löser vi sedan vändningen för hand, lugnt och sansat. John blir motvilligt och irriterat buren bak i spannet.

Vid fika elden släpper jag John. Tar med mig honom till elden. Dricker te och delar några pepparkakor med honom. Han är utan tvekan besviken på mig. Han försökte ju bara vända som vi alltid gör. Besviken och underdånig. Jag vet att han kan tvärvända sådär. Han sitter nära och vill vara till lags. Jag borde förstått att han inte skulle gå fram nu i mörkret då jag inte har full kontroll. I dagsljus hade jag hunnit reagera innan vi blev osams. Då hade jag sluppit bli arg och gormat på honom, sluppit att irriterat lyfta iväg honom.

Att arbeta med hundar i skarpt läge innebär att man bör ha vad jag kallar kadaver disciplin. De måste stanna om jag kräver det, de måste svänga om jag kräver det, de måste lyda de kommandon som jag har lärt dem. Vi färdas på dåliga isar, branta backar, hundar kan tjorva in sig i spannet, jag kan fastna med en arm i något, det står en dam med sin kära katt på spåret osv. Den lydnaden är inget gullande. Den lydnaden är bara ett måste för att inte någon skall råka illa ut. Det är mycket viktigt att man kombinerar den disciplinen med en varm känsla för sina hundar.

11 reaktioner till “Ömsesidig besvikelse

  1. Jag har en tik som är duktig i led, men när vi tränar på hösten och vi kommer till vändningsplanerna, som i en del fall är rondeller med träd i mitten, men också många såna planer som INTE har träd i mitten, så det blir bara en stor rund vändplan.

    Hon har på senare år fått för sig att: Ja-aa, nu ska vi vända! Det VET jag! Och så gör hon världens u-sväng 🙁

    Det är väl okej om man bara har fyra hundar i spannet, men nu när jag kör större spann, så får hon inte gå i led om jag vet att jag ska vända på ‘öppen plan’. Det blir ALLDELES för spännande i vändningen då och det är inte roligt att vara skräckslagen för vilken hund som ska råka ur för någonting olyckligt… Nej, inte är det lätt alltid, med våra älskade vänner.

    1. Prova att alltid kräva att de skall stanna på vändplanen innan du börjar vändningen. Jag brukar faktiskt vända manuellt bara för att de inte ska börja tokvända.
      Annars kan de tillslut kan de vända bara de ser vändplanen…
      /Matti

  2. Du e en bra chef, å du känner dina hundar men de e inte lätt att få till de å att vara chef när man blir uppskrämd å stressad, ja tror de där blev väldigt bra!!! ”kip app de god wörk” 😉

      1. Helt rätt Matti att arbeta med djur kräver lydnad, gränssättn ing,kärlek, och i bland ett 6 sinne.
        Dina ord visar vilken ansvarsfull hundkörare, o företagare du är då dina hundar även ska jobba för fullkomliga noviser på ett snöstormigt fjäll.

  3. en tvärvändning med fem, sex malamuter eller fler, i bara linor, kan oxo göra annat än bara skador från linor.. så visst måste man jobba på kommandona så dom ”sitter” när de väl gäller.. gäller bara o komma på hur man får till träningen o hur man vet att det verklgien sitter när det väl gäller på ”riktigt”! 🙂

    1. Huskysarna är ju silkesmjuka i huvudena jämfört med malamuter och grönisar…
      Gissar att du har det du gör!
      När jag flyttade till Jokkmokk fanns det ett Grönisspann här som startade helt tyst, tränades med en gammal cyckel (5 grönisar på en gång). De var riktigt fina.
      …och de gick som ett tåg ospårat kan jag lova!!!
      / Matti

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is using WP Check Spammers from Xavier Media to filter out spam comments.