Där Ruotesvagge möter Rapadalen, Alkavagge och Kuoppervagge måsta man väl säga är Sareks hjärta.Sitter i Saltoluokta och går igenom bilderna från den gånga veckan. Några riktigt bra men som vanligt massor som kastas eller borde kastas. Vet att jag inte är ensam om att fylla diskar med bilder och filmklipp. Hur hittar men i detta om några år? Bara att ge upp och inse att man tar nya bilder? …eller ska man lära sig att tagga bilderna och på så vis få dem sökbara? Får allt grubbla lite till innan jag bestämmer mig…
Att färdas med hundspann igenom Sarek är få förunnat. Själv så är glad att just jag får göra en redig tur inom parken varje år. Restriktioner för just hundspann kommer i nationalparkerna (läs: Laponia området till att börja med). Det beror främst på att det finns och har funnits kommersiella aktörer som kört utan de tillstånd / dispenser som krävts. Man har helt enkelt sagt att man varit ute med kompisar som i själva verket är betalande gäster.
Om detta finns det mycket att skriva. Dels varför det blivit på detta vis men även hur ointresserade myndigheterna egentligen är då det verkligen är de som missköter sig. Men det får bli ett annat blogginlägg. Nu är jag på Saltoluokta och det är lunchdags… Sarek är utan tvekan ganska högalpint på sina ställen. Tältcamp vid smajlaträffen. Inte långt från Mikkastugan. Detta ett drygt dygn efter den tragiska dödolyckan vid Mikkastugan. Tuoddarstugarna är ett väderutsatt ställe. Alkavagge är en bred och relativt lavinsäker dalgång som jag gärna färdas efter. Working Husky Viktor är faktiskt en riktig cooling. (Magnus…du hade rätt!)
Öppna fjällplatåer och djupa dalar.Nu är vi landade i Saltoluokta efter åtta fina dagar med hundspann igenom Sareks nationalpark. Snöförhållandena har varit super och vädret har visat sig från sin bättre sida. Vist har det blåst lite nån dag och natt men inget anmärkningsvärt. Tempen har legat från nollan ner till strax under -20C skulle jag gissa.
Hundspann igenom Sarek kräver att man har ledarhundar som går ospårat och går på kommandon dag ut och dag in. De får inte tveka för vind eller nått väder. Har man inte dessa ledarhundarna får man vackert spåra själv på skidor eller snöskor. Rambo har ännu en gång visat sig riktigt vass som just denna ledare.
Under vår första dag nådde nyheten oss att en man i ett sällskap omkommit i någon typ av snöras inte långt från Mikkastugan. Tydligen en erfaren bergsguide från Polen. Sådant gör att man förstår alvaret av försiktighet. Där ute är man ganska utsatt och måste helt förlita sig till den egna bedömningsförmågan och den grupp man är ute med.
Hur som helst så har vi haft en fin färd från Saltoluokta rakt igenom Sareks nationalpark. Ut till Padjelantaleden och sedan följde vi den ner igenom Tarradalen till Kvikkjokk. Från Kvikkjokk blev det kungsleden norrut tillbaks till Saltoluokta där jag sitter just nu! Några nätter tillbringade vi i tält. Riktigt mysigt om man har en varm och go sovsäck. Ulva vaknar efter en natt med drevsnö i Tuoddar, Padjelanta nationalpark. Några kvällar har vi haft riktigt hyffsat norrsken! Tarrakaisestugan en månklar natt.
Tältet blir vårt hem under några dagar. Denna bild togs under Explore Sarek 2012.Idag styr vi västerut mot Sarek med hundspannen. Målet är att komma igenom och därefter kunna följa Padjelantaleden och kungsleden tillbaks, via Kvikkjokk. Saltoluokta är start och slutmål för denna tur.
Alla turer i Sareks nationalpark är lite extra spännande. Inga stugor utan enbart tält, inga leder där man vet att isarna är kollade, oftast inga uppkörda spår osv. Det får helt enkelt bli som det blir utifrån nuläget. Blir roligt och förhoppningsvis inte allt för slitsamt.
Tjakkeli i Sareks nationalpark. Här sett från skogslandet och myrmarkerna i öster.Landade i går eftermiddag på Saltoluokta fjällstationmed fem gäster. Turen har gått bra i stort. Vädret strålande som det ska vara på fjället vid denna tid på året. Det är soligt men fortfarande riktigt kalla nätter. Snön håller fint och vi slipper ännu dagsmejan ett tag får hundarna och jag hoppas.
Vad som är mindre roligt är att hundarna är tokiga. Vist är de fortfarande relativt lugna och fina men för två dagar sedan slogs två hundar i en av gästernas spann. Precis i starten dammade Svenne på Umiak. Stresströskeln är för låg, utan minsta tvekan. Det gick bra och blev egentligen inget riktigt slagsmål utan mer småtugg. Hur som helst så ska inte sånt hända och det får mig riktigt irriterad.
Stressen hos hundarna eskalerar och starterna har denna och förra vecka blivit vildare och vildare. Fortfarande relativt lugnt men jag ser ju vart det bär iväg. Våra hundar brukar alltid ligga lugnt och rofyllt när vi fikar men igår hade vi dessutom ett par hundar som satt och gnällde hela fikapausen. De drar med de andra och… Ja, så ska det inte vara. I alla fall inte de hundarna som jag ska arbeta med. Bara att kavla upp ärmarna och jobba ännu mer med hundarna. Ina (McAhonens Gangsteriina) är dryga året och gör sin debut på fjällkörningar. Hon fungerar riktigt bra. På hårt underlag ser man inte alltid Järvens femte tå. Håkan med sitt spann i skogarna söder om Aktsestugan. Ville som kommit tillbaks till oss då han är en stökig kille… Skriver mer senare om honom.
Kapplöp gjennom Alaska är en bok som blivit väl läst igenom åren. Helt klart en bok man bör ha läst som hundspannsförare!Robert Sörlies Guldfärd igenom Alaskas vildmark med ett hundspann är kortfattat vad denna bok handlar om. För er icke hundspanns insatta så är Robert Sörlie en duktigt hundspannsförare från Norge. Att han höll världsklass var det nog ingen amerikan som trodde då han som förste icke amerikan plockade hem det beryktade Iditarod 2003. Det kan nog jämföras med att Luleå hockey eller Jokkmokk Hockeylag far över och spelar hem NHL.
Iditarod är världens längsta hundspannstävling som går igenom Alaskas vildmark. Sträckan är i runda slängar 1800 kilometer. Sträckan går igenom små byar som oftast ligger väglöst. En tur jag själv gärna skulle kört bara för att få se landskapet och människorna i området.
Kapplöp gjennom Alaska är titeln på boken som beskriver 2003 års iditarod. Den är skriven av Lars Monsen tillsammans med Nina Skramstad. Är man nyfiken på tävlingen Iditarod och hur ett löp går till så är boken mycket bra. Den är dessutom skriven på ett klart spännande sätt som gör att i alla fall jag bara vill läsa en sida till och en sida till.
Parallellt med själva tävlingen och vad som händer under löpet varvas med presentationer av olika förare och profiler runt på tävlingen. Boken är skriven på norska men för en klok svensk är det inget hinder. Har du inte läst boken så skaffa ett exemplar och läs den nu innan Iditarod 2013 startar eller om du är hundspannsförare så sparar du den till en soligsommardag då vintern känns deppigt avlägsen.
Boken kan beställas på flera olika nätsidor men enklast är det att maila direkt till Nina Skramstad (nina@sporhunden.com) för hon har även några böcker till försäljning. Köper ni direkt av Nina så vet ni dessutom att pengarna går till henne och hennes hundar.
