Working Husky Rambo. Kloka ögon, försiktig och mjuk socialt men en riktig Working Husky framför släden!Rambo är egentligen en lustig företeelse. Vi döper nämligen varje kull efter en bokstav. När vi kom till R-kullen ville jag givetvis att en hanvalp skulle få heta Rambo. Enligt Stina var det absolut inte aktuellt. 24 timmar efter att sista valpen fötts kommer det ut ännu en blöt och väldigt svag liten hanvalp. ’Den kan ju heta Rambo’ säger Stina och båda vet vi att den troligast är chanslös i detta livet. Vi hjälpte honom fram för att kunna dia under de första dygnet. Sen har han kämpat enormt.
Rambo är idag en av mina absolut viktigaste fjällhundar. Han går ospårat och hittar gamla spår som jag är chanslös att se. Färdas vi i snöstorm tvekar jag inte på honom. Han tar oss oftast dit vi ska. Det är inte den bästa kommandoledaren men han lyssnar hyfsat på mina önskemål. Han är dessutom en hund som är otroligt känslig och go. En väldigt trivsam färdkamrat. Inför Femundlöpet 2014 är han en av de hundar som jag alltid trott på.
Ni kan följa oss genom Femundlöpet på vår facebooksida: Working Husky Kennel Välbyggd och bra pälsad. Här fotad från en av våra turer i Sareks nationalpark.
Planeringen inför en tävling som Femundlöpet är hyffsat viktig. Mind-map och kaffe är ett hett tips!Femundlöpet 2014 kommer allt närmare. Det börjar kännas som att det inte finns någon återvändo. Snart står jag där på startlinjen med 12 heta hundar och 60 mil framför mig. 60 mil som kommer att innebära både helt fantastiska stunder men även stunder då allt känns hopplöst. En stor del av utmaningen är att själv hålla sig positiv trotts motgångar.
Hundarna är i form även om jag skulle önskat att vi hunnit mer träning. Men de är i rätt så bra form. Nu gäller det bara att välja rätt hundar som får följa. Stor del av utrustningen har packats, körschema grovplanerats, hundmat tänkas igenom och min utrustning skall kollas lite extra. Det är alltid någonting som inte går enligt plan. Med som hjälp har jag superhandlerna Volker och Jasmin.
Målsättningen för Femundlöpet 2014 har jag funderat på en hel del. Vi kör i samma klass som de absoluta toppförarna i Europa. Förare som hävdar sig väl borta i Nordamerika. Dessutom så kör vi med våra renrasiga Siberian Huskies som vi använder i vårt arbete. Toppspannen kör Alaskan Huskies som är speciellt avlade för just denna typ av tävling. Både dessa hundar och förare imponerar grymt. Efter fjolårets tävling när jag tappade spannet och sedan fick bryta så är mitt sikte i år på att genomföra med pigga hundar. Genomföra och skaffa mer erfarenhet till såväl mig som hundarna. I år skall jag dessutom använda snöankaret om jag lämnar släden. Learning by doing…
Tretton hundar är i dagsläget utplockade men saker kan ännu hända. Hundarna presenteras lite grovt på vår webbsida för Working Husky Kennel.
Senare under säsongen kommer Stina att ta åtta av dessa hundar och fara på Amundsen Race nere i Jämtland. Vi valde i år att köra varsin tävling för att kunna plocka starkare spann samt att en av oss sköter firman på hemma plan. Det ekonomiska tappet mildras då något. Hela huset och hela mitt liv är just nu fokuserat på att ta oss till startlinjen med hundarna. Det står bara vad man måste packa ned i släden. Inte vad man INTE får ha. En eller två maskotar kan ju aldrig vara fel!
Solen orkar sig allt oftare upp över horisonten.Kylan biter sig kvar med temperaturer runt -30C. Visst är det fint och friskt. Spåren är fina och hundarna går som små troll. Men jag fick ändå plötsligt en enorm längtan att få skjuta ut min kanot. Glida in längs en älv, bort över en sjö. Göra ett strandhugg med en lägereld. Grilla en nyfångad öring och koka en panna hett te.
Istället får vi njuta vidare av vintern. Stina har packat för en tvådagarstur med övernattning i ett kamintält. Det skall bli fortsatt kallt. Själv så packar jag inför Femundlöpet. Tränar hundar och försöker att strukturera upp allt inför tävlingen.
I morse kom Sten till vår sena frukost och drack kaffe. Därefter dök Björn upp till lunchen. Sedan kom Aron förbi när vi åt middag. Vem har sagt att livet i Lappland är ensamt och isolerat? Vädret som har varit har gjort att skogarna är täckta av frost.Sommarnätter med fiske och kanotpaddling skall också bli sköt om några månader. (Bilden är från i sommras)
Spannen görs startklara efter en fika. Solnedgång eller soluppgån eller både och samtidigt? Gästerna tycker att dagarna är korta. Själva är vi glada att vi får se solen igen…Vi har haft några småkalla dagar här i Jokkmokk. Thermometern vid vårt hus har visat ner mot -37C. Då vet man att det är 5-10 grader kallare längs våra spår. Sjöar som Purkijaure för att inte snacka om Appoälvens dalgång. Där kan det vara lite smågnidigt emellanåt.
Häromdagen hade vi 32 tyska gäster på hundspannstur och tempen pekade en bit under -30C. Korvgrillning, glada gäster, kaffekok och trevlig hjälp från våra kollegor Sten och Magnus. Det enda missödena var två bilar. Startmotorn på vår minibuss som brann när vi skulle vålda igång den och Stens pickup som frös ihop. Shit happens och problem är till för att lösas.
Så länge man får vara ute i markerna märker man egentligen inte att det är så extremt kallt. Bara man slipper skotrar, bilar och vatten o avlopp. Civilisationens moderniteter är det som stökar. Hundarna går bara bättre ju kallare det är och själv så trivs jag bra i kylan. En eld och en panna te längs träningsspåret och livet är helt fantastiskt. Grillpaus inne i tältkåtan. Riktigt behagligt trotts att tempen står på närmare -40C. Det blir en del barhänt arbete oavsett temperaturer. Uliman njuter av kylan och hoppas på ett extremt kallt Femundlöp så att det lönar sig att vara pälsad polarhund.
Kate Moss på semester i Lappland.Under mitten av december körde vi en fotomodell på en av våra turer, Kate Moss med familj. När turen bokades av Tree Hotel så hade jag verkligen ingen aning om vem det var. Nu efteråt när jag sett i tidningarna och folk har frågat oss så förstår jag att det nog var en mer känd person än vad jag fattat. I och för sig så är det inte sånt som imponerar på mig.
När jag sedan ser i tidningar som Klick att Kate Moss har varit på norrländsk sexsemester så uppstår genast några frågor. Är inte det naturligt om man är ett par att man kanske har sex på sin semester? Vad är en norrländsk sexsemester? Vem köper och läser sådana högintelektuella tidningar som Klick? Vem utbildar sig till journalist för att sedan söka jobb på tidningen Klick? Varför köper man eller skriver man inte bra seriösa reportage om dessa människor och alla andra människor runt om i världen, något läsvärt? Nsd skriver även de om Supermodellen som sov över i Harads. Aftonbladets nätartikel beskriver kärlekssemestern i Lappland.
Sedan kan jag svara på frågorna jag fått. Hur var dom? Ja, som helt vanliga trevliga människor. De flesta av våra gäster är väldigt trevliga oavsett om de är kända eller okända. Däremot så är det verkligen en rolig del av arbetet som guide med allt folk vi träffar.
