Strax innan Tjäktjastugan låg snön fortfarande vit och fin…Innan jag hunnit avsluta min första Kungsledentur så är jag engagerad i ännu en tur. Ordinarie ledare hade drabbats av magsjuka och Emil, en praktikant hade fått påbörja turen ensam. Nu gick det riktigt bra för Emil men det är inte meningen att man som praktikant skall behöva ansvar ensam för en grupp på långtur. Därför flögs jag ut till dem.
Efter ett dygn med gruppen kom våra två första magsjukor. Dessa ökade sedan till att omfatta sex deltagare. Handhygien, egna toaletter och isolerade rum gjorde att inte hela gruppen drabbades. Trotts magsjukan så tycker jag att turen gick mycket bra.
Magsjukor i fjällen är någonting man skall ta på allvar. Dels så förlorar man vätska och energi. Ger sig inte en diarré/kräksjuka på några dagar så måste man komma inom vård. Kan man inte ta upp vätska blir läget snabbt riktigt allvarligt. En annan mycket viktig anledning är att man måste undvika att sprida detta till sina medmänniskor längs leden. Smittan kan lätt ’stanna’ på stugplatser, fjällstationer och längs ledsystem. De hoppar från vandrare till vandrare. Handhygien och att man ärligt berättar till guider/stugvärdar och fjällstationspersonal är helt avgörande för hur spridningen skall kunna begränsas.
Denna Kungsledenvandring var också mycket trevlig. Gruppen hade en härlig attityd. Kul och intressanta samtal längs vår färdväg avlöstes åter igen av vidsträckta fjällvyer, god mat och livsnödvändigt kaffe. Bekantskapen med Emil var dessutom helt klart givande. Det är glädjande att se att vi har en tillväxt av nya unga guider. Bra folk behövs inom guideyrket då besöksnäringen fortsätter att växa så det knakar! Tjäktjapasset är vintrigt men de skrämselhistorier som man hör är tämligen överdrivna. Snön bär för det mesta och man går fint längs de vanligaste lederna där snön är tilltrampad. Fjällabben har ett bra år med mycket lämmel att äta. De trånga dalgångarna är vackra även med låga dimmoln. Det var i princip bara 10-20 km som är helt eller delvis snötäckt mellan Abisko och Nikkaluokta. Dessutom tinar det för var dag som går.
Kungsleden är en led med spänger och broar som underlättar vandringen ganska mycket.För ett par veckor sedan vandrade jag Kungsleden med en grupp Japaner. Detta har varit en mycket trevlig och spännande upplevelse. Jag har ju faktiskt haft förmånen att få bo och leva med nio personer från ett helt annat land och med en helt annan kultur.
Denna Japanska grupp har kastat sig över göromålen utan minsta tvekan. Är vattenhinken tom så hämtas det vatten, slasken töms, ved hämtas, disk diskas. Vi snackar ’Toyota-style’. ’Swedish-style’ bygger mer på att man skall hitta vattenansvarige som sedan hämtar vatten. Ingen klagar heller på att vattnet är kallt då man vadar osv. En morgon skulle vi kliva upp kl 04:00. Jag vaknade till liv kl 03:30. Då sitter hela gruppen upp i sina sängar tyst och packar sina ryggsäckar. En svensk grupp får man i regel dra ut ur sängen kl 04:10. För mig är det helt klart berikande att få uppleva dessa skillnader på nära håll.
Färden startade i Abisko och gick ned efter Kungsleden mot Kebenekaise fjällstation och vidare till Nikkaluokta. Det rådde massor av skrämselhistorier om det fruktansvärda snöläget. Som vanligt så var det mycket överdrivet. Vi har hur fint som helst tagit oss hela sträckan. Visst är det snö och vatten men vad förväntar man sig av en fjälltur? Regnar det så kommer det vatten uppifrån och björnen skiter i skogen. Inget konstigt med det helt enkelt. Ibland är det mygg, ibland snö, ibland kallt och förra året extremt varmt och torrt. Naturliga variationer helt enkelt. Sånt är livet då man fjällvandrar.
Nu har jag ännu en skön fjällvecka bakom mig. En vecka med fantastiska möten med tuffa, arbetsföra och samtidigt varma människor från en helt annan del av världen. Människor som jag haft förmånen att få leva med under en vecka i svenska fjällen. Jag är verkligen glad för mötena med människor som är en stor del av mitt jobb! Fotostoppen blev många. Ljungpipare. Tjäktjastugan lämnade vi kl 05:30 på knallhård skare. Söder om Tjäktjapasset korsade vi en gammal lavinkägla från en slasklavin. Trevliga människor och intressanta samtal trotts vissa språkproblem.
Helikoptertransport från ett uppdrag ut till nästa.Under de senaste veckorna har det varit minst sagt intensivt. Helt klart högsäsong för en fjällguide. Det började med en vandringsvecka från Abisko till Nikkaluokta. Den turen han nätt och jämt avslutas innan jag åter befann mig utflugen till en ny grupp på fjället. Ordinarie färdledare hade åkt på maginfluensa. Efter den turen blev det en natt hemma i Skabram innan färden drog vidare hit till Saltoluokta. Nu drar Singel i Salto igång.
Samtidigt säljer vi en hund, Working Husky Ätti, som lyckas smita nere i Jämtland från de nya ägarna. Stina hoppade i bilen och fick köra de 60 milen enkel väg för att bistå att fånga in henne. Efter en timme på plats kom Ätti fram till Stina. Sånt är verkligen rörande. Ätti har gått efter vägen och tittat in i bil efter bil men först då Stina kom dit så lät hon sig infångas.
Jag återkommer med lite bilder från de båda fjällvandringarna längs Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta. Nu kallar en skön säng här på Saltoluokta Fjällstation.
Byn Lillselet som ligger inom detta området. Pärlälvens Naturreservat.Från andra sidan av sjön kan jag höra orrarna spela. Det låter lite som vatten som kokar och bubblar på långt avstånd. Nere vid stranden knastrar det lungt av vårisen som sakta bryts sönder. Ett par knipor flyger över med sitt karaktäristiska vinande från vingarna. Det är Lappland och Jokkmokk en helt vanlig vardagskväll. Det är utanför mitt hus, mitt hem, min livsmiljö. Lugnt, skönt, fridfullt och nära till naturen. Just därför som jag aktivt har valt att bosätta mig just här ute i ett hörn av den norrländska glesbygden.
Tidigare idag har det dånat på hög höjd. Det är stridsplan som övar och kraftdemonstrerar för Ryssland att vi minsann kan. Det övas och det testas utrustning ovanför mitt huvud. Ovanför mitt hem. Det är ljudföroreningar som stör mitt levebröd för just tystnaden är någonting som blir allt ovanligare att få uppleva runt om i världen. En tystnad som folk reser hit för att få uppleva.
Här om dagen var jag på ett möte med FMV (Försvarets Materiel Verk). De vill ha en ’dialog’ med oss turistföretagare om hur vi skall kunna ’samverka’ i det utökade ’skyddsområdet’ där de har för avsikt att testa långtskjutande missiler. Lite försiktigt frågade de om de kunde hjälpa oss med vindskydd eller nått i området. Vill de verkligen försöka komma till samråd eller är de är så totalt utan kunskap om vår bransch så de verkligen tror att några vindskydd skulle fungera som ’plåster på såren’ för att de periodvis lägger vantarna på ett område som är 3 x 7 mil. Jag tror verkligen, eller vill inte tro, att de människorna som finns där bakom tjänstemännen från FMV strategiskt försöker manövrerar ut oss. Om jag ändå kunde förstå hur de uppriktigt och ärligt tänker men det är svårt.
De pratade även om den stora krigsövningen ’Arctic Challenge Exercise 2015’ (ACE) som startar under slutet av maj. Det skall tydligen bli världens största flygövning under 2015 trodde man. Av någon idiotisk anledning har man dessutom fått för sig att om man samövar med Nato så främjar det freden. Jag tro att vi redan denna vecka ser resultatet. I måndags körde nämligen Ryssland igång en stor oanmäld krigsövning enligt Reuters och den omfattar 45 000 deltagare, 110 flygplan och helikoptrar jämte 3 000 pansarfordon. Den övningen pågår längs hela gränsen mellan Ryssland och Norge, och hela Finska gränsen och vidare ända ner mot Polen. Ryssland ’främjar’ alltså freden på sin sida av gränsen.
Under mitt möte med FMV berättade de att den militära närvaron skulle märkas mer tydligt i framtiden. Att vi skulle ’få’ fler övernattningar på hotellen. Hur går det då med den tystnaden som jag uppskattar? Ska jag inte kunna sitta i min kanot och njuta av vågskvalpet i framtiden utan att de dundrar krigsplan över mitt huvud? Är det verkligen detta som glesbygden är till för? Kan vi inte bara få utveckla de näringar som ger oss försörjning? Är det verkligen rätt att människor skall evakueras från sina hem för att deras livsmiljö är ett militärt testområde? Sist men inte minst… Skall Sverige verkligen närma sig Nato och vi ser ju redan nu hur det hetsar Ryssland att svara upp med en motsvarande ännu större övning. Bör vi kanske ansluta oss till Sven Wolters uppmaning om civil olydnad under ACE? Det finns även en grupp som aktivt arbetar för att stoppa ACE.
Mötet avslutades med att vi bestämde att under hösten skall vi träffas igen, men den gången skall markägare, stugägare i och i närområdet, turistföretagare osv vara på samma möte. Chefen för FMV/Vidselbasen avslutade med att vi gärna fick klura på om vi såg några lösningar. Skulle det hjälpa om de byggde skyddsrum där ute i Pärlälvens naturreservat dit vi och våra gäster kunde söka skydd när de skall bomba.
Porten till Sarek är utan tvekan en av de mest klassiska vyerna i vår svenska fjällvärld.En av de mest kända vyerna i vår svenska fjällvärld är mig veterligen Rapadalens mynning med Tjakkeli, Nammatj och Skierfe. Porten till Sareks nationalpark även om måga egentligen färdas in och ut i parken från andra håll också. En klassisk vy där givetvis Kungsleden passerar. Sareks nationalpark som dessutom är med på the Guardians topp tiolista över de bästa nationalparkerna.
Med mig på denna tur hade jag ett Belgiskt par och en kvinna från Norge. Ett trevligt gäng som vanligt och det har skrattats en hel del, också det som vanligt. Vi har erbjudits en hel del blöt och klabbig nysnö men även en del blå himmel och lite vind. Överlag bra väder men segt att köra i klabbsnön.
Under turen har vi mött seriösa kollegor som varit ute med sina hundspanns grupper. I Sitojaure camperade vi ihop med Jörg som är en trevlig kille från Arvidsjaur. I Saltoluokta träffade vi Olav och Kristin som är kollegor från Jokkmokk vilka vi jobbar en del ihop med.
Mindre kul är det att det finns bl.a. finska företag som kör rakt igenom nationalparkerna utan kommunikation med samebyarna och utan tillstånd. Det är just dessa illegala hundspannsarrangörer som bidragit till att numera måste alla, även privata, söka tillstånd för att få köra med draghund inom Laponia. Tyvärr.
Hundarna då. Jo, det går bra över lag. Just nu har jag 7 löptikar av 24 hundar. Alltså nästan var fjärde hund är i löpen. Hanhundarna är lite småkollriga i huvudena. Tikarna fjäskar och försöker att ställa upp sig. Aptiten är inte den bästa och det blir en del ylningskoncerter. Det har gått bra men det testar verkligen mina nerver en del med dessa löp. Nu skall vi iallafall hem och para två av tikarna och hemma finns 5 löptikar till varav en är på parning. Working Husky Åhman under kraftigt snöfall. Lite vind och lite snöfall i kombination. Sitojaurestugan där både våra 24 siberian huskies och Jörgs 39 alaskan huskies camperade ihop. Stugmys, mat, kaffe, godis och trevligt sällskap.
