Browsed by
Etikett: Expedition

It’s a good week to die hard

It’s a good week to die hard

Kommentarer 3 kommentarer

Keb_sjaunja_3
Ladjovagge mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna. Motvind och klabbig drevsnö gav oss en del merjobb.
It’s a good week to die hard har varit vårat arbetsnamn för denna vecka. Ett stående skämt som funkat i de flesta situationer. Med på turen var nämligen två killar och en tjej som sedan tidigare kände varandra väl. Lättsamma och med en helt underbar attityd.

Jag startade ut med en pågående influensa som under turen kom att utveckla sig till feber och ganska mycket trötthet. Malte hade även han en influensa som pågick. Två dagar innan avfärd hade han tydligen tom svimmat av inne på ett apotek (vilket jag inte visste vid start). Benedic hade nog smittan med sig för redan morgonen innan start kände han av halsen. Maria klarade sig från flunsan hyfsat men hon har varit trött och hade feber en kväll.
Hundarna har arbetat kanon. De är lugna och fina. Snöförhållandena har varit gode tröga men snö finns iallafall och ganska mycket. Vi har erbjudits snödrev, solsken, mulet, snöfall, hyfsat hård vind, och tom med en dag med kanonsnabba kalla spår!

Sista dagen, sista milen händer det som inte får ske. Leden vi följer är den enda skoterleden mellan Stora Sjöfallet och Saltoluokta. Helt plötsligt dyker den brant ned mellan några träd och stolpar med skarpa kurvor. Jag lyckades precis undvika krasch på mitt spann. Maria som kom bakom han inte heller stanna och slog runt med släden. På något märkligt sätt smällde hon i huvudet i släden. Det visar sig att hon fått en rejäl smäll och vi börjar befara skallskada. Jag ringer SOS och de skickar en helikopter utan minsta tvekan.

Maria bäddas ner i sovsäck och vi håller koll på henne och hundarna. Vi fikar och trots oron så är det mycket bra stämning i gruppen. På lassarettet i Gällivare undersöks hon och man limmar tydligen igen ett jack som blivit. Ingen hjärnskakning, ingen skallfraktur, inga inre blödningar. Allt förhållandevis väldigt bra!

Från Saltoluokta kommer två tjejer upp som hjälper oss att köra hem hundarna. Benedic och Malte kommer sig iväg mot Gällivare för att möta Maria och det blir en sen kväll för min del. En kväll som dessutom är min 45:e födelsedag. Ont i hela kroppen av flunsan (och kanske åldern) och rejält sliten kryper jag ned i sovsäcken och sammanfattar veckan: It’s a good week to die hard.

Keb_sjaunja_4
Tältcamp i Sjaunja naturreservat.

Keb_sjaunja_2
’It’s a good week to die hard’ och är då detta ’Highway to hell’ eller ’Trail to heaven’?

Keb_sjaunja_1
Sjukvårdskunskap, friluftskunskap, lugna hundar, bra grupp, hjälpsamma kollegor (i detta fall Saltoluokta) och mycket annat gör att man kan ta hand om den skadade på ett bra och säkert sätt!
Här ligger Maria inbäddad i en rejäl vintersovsäck medan vi väntar på ambulanshelikoptern.

Gate to Sarek I 2015

Gate to Sarek I 2015

Kommentarer 3 kommentarer

Gate_to_sarek_I_1
Working Husky Åttan.
Detta kom att bli en intressant vecka. Första dagen fick jag i princip knuffa min släde i en mil från vattendelaren ned till Sitojaurestugorna. Inga, stugvärden kommenterade att jag verkligen va trött för jag sa inte ens något dumt till henne vid ankomsten. Så då förstår ni hur illa det är när till och med jag är tyst!

Tempen har varit hög, slädarna har gått trögt och periodvis har det frusit och klabbat under dem. Hundarna blir sega av värmen. De moddiga spåren har ofta försvunnit under nysnö och drevsnö. Körmässigt har det varit en tung vecka för hundar och folk.

Som om det inte vore nog med det... Första dagen visar det sig att en gammal skada som Tomas har på benet ger honom problem. Han har riktigt ont och vi blir oroliga för att det skall vara en fraktur. Han fortsätter med att sparka in foten in i nått bordsben eller liknande och dottern skär sig och även hon sparkar in i nån stol eller så. Hon trillar dessutom och slår knät ganska illa i en slädmede. Ska man ha motvind så ska man tydligen.

Nu räcker det inte med detta heller… Vi får dessutom en förkylning/influensa som likt en ångvält dunkar sig igenom gruppen. Värk i lungor, feber, ont i kroppen o musklerna, ömmande halsar, trötthet och allmänt tunga dagar men mycket önskan om att få sova. Sista dagen är Tomas så sliten av sin feber att vi ordnar en skotertransport ut för honom.

Trotts detta har vi haft flera fina dagar. Det har pendlat mellan solsken och snabba spår för att i nästa timme vara tungt och motigt igen. Hundarna har skött sig bra och de är helt utan problem förutom att de tappat en del vikt de senaste två veckorna. Men nu får vi hoppas på en fortsättningsvis lite lättare vinter.

Gate_to_sarek_I_2
Så här vill jag att ett arbetsspann skall vara. Lugna, coola, avvaktande och ändå redo för tuffa tag. Stolt och nöjd husse bakom kameran!

Gate_to_sarek_I_3
Tjakkeli från skogs och myrlandet i nordost.

Gate_to_sarek_I_4
Vinterleden till Pårte.

Gate_to_sarek_I_5
Lite norrsken i Aktse över Rapadalens mynning.

Gate_to_sarek_I_6
Solsken och lätt vind i kombination med pudersnö.

Crossing Lapland 2015

Crossing Lapland 2015

Kommentarer 0 kommentarer

Crossing_lapland_1
De klassiska röda kryssen som markerar våra vinterleder.
Nu har jag varit några dagar på Saltoluokta fjällstation efter en härlig veckas färd igenom Svenska Lappland. Skogar, älvar, sjöar och avslutningsvis även kalfjäll. Lägereldar, skogskojor, fjälltält och sköna fjäll lodger som Årrenjarka Fjällby och Saltoluokta Fjällstation. Renkött, älgkött och röding varvat med någon korvsnutt eller fläskbit. Fräscht vatten direkt från markerna och ett antal pannor kokkaffe.

Ulla var med på sin sjätte hundspannsfärd med mig och hennes väninna Bim gjorde sin tredje hundspannsresa. Riktigt trevliga återseenden och jag hoppas att de kommer åter igen flera år framåt. De andra som följde var Manfred och Sonja, ett tyskt par som har vandrat och färdats kors o tvärs igenom Sverige sedan många år. Riktiga Sverigefantaster helt enkelt.

Längs vår färd har vi även träffat Juoha som guidade en skotergrupp och hans hustru Karin med sin hundspanngrupp. Sigrid Ekran som tränade sina tävlingshundar inför Finnmarkslöpet delade vi lägereld med. Håkan som sköter Jakt och Fiskeföreningen dök upp på Laxholmen. Tommy och Börje i Lilleselet han vi också heja på. Lite Årrenjarka och Kvikkjokksbor, stugvärdar, skoterfolk och nu slutligen Saltoluoktas personal. Massa härligt folk som alla brinner för och lever livet här ute.

För egen del så är den första av sju veckor på tur är genomförd. Jag börjar redan känna att tiden går lite för fort. Jag trivs verkligen med detta livet. Färdas, njuta och fånga dagen. Träffa folk och få jobba med hundarna i fokus.

Crossing_lapland_2
Manfreds födelsedag prickades in redan den första morgonen ute på färd.

Crossing_lapland_3
På färd över Karatssjön.

Crossing_lapland_4
Fjället Jarre i bild till höger. Bilden är tagen från Karatsjön i riktning österut mot Jokkmokk.

Crossing_lapland_5
En tältnatt är aldrig fel.

Crossing_lapland_6
Inte snöstorm men väldigt svårt att få referenser. Sådana här dagar är man glad för ledmarkeringar.

Kalla januaridagar

Kalla januaridagar

Kommentarer 2 kommentarer

Kalla_januaridagar_2
Uschi och Atlas leder Sarahs 6-spann.
Nylandad hemma efter två dagar ute med hundar och Sarah och Iia. Vi har haft norrsken, -33C, älgmöten, tältnatt, ett par lägereldar, trevliga samtal och en del hundkörning.

När det gäller älgarna så hade vi tre älgar som jag inte var riktigt säkra på om de skulle dra eller stanna. De är nu några veckor då älgarna blir allt tryggare och vi får skrika och tjoa för att få dem av spåret. Det händer ju varje år att vi har någon lite närmare kontakt med dessa stora djur. De ploppar upp på spåret mellan spannet och en vallande border collie eller som när jag körde på en med skotern förra året. Adrenalinfyllda och spännande möten helt enkelt som vi gärna är utan.

Detta med att färdas och leva där ute. Att få vakna i ett tält eller i en stuga. Att få färdas igenom våra ödemarker som vi fortfarande har här i norr. Hundspann, kanot vandrandes eller skidrandes. Att få leva på luffen borde alla någon gång få möjlighet att testa. Nu var vi ute två dagar. Egentligen så är det först efter ca tre dagar jag börjar se hur folk trappar ned på riktigt. Det norrländska lugnet infinner sig. Lugnet som man får av att vara nära naturen och beroende av naturen.

Kalla_januaridagar_1
Ett snötyngt skogslandskap där solen äntligen börjar synas över horisonten.

Kalla_januaridagar_3
Sarah som före turen hade problem med ’kylan’ i skåne. Vi snackar då +6C. Här arbetar hon barhänt med kameran och tempen pekar på -30C. Det är skillnad på kyla och kyla!

Heading North, ett filmtips

Heading North, ett filmtips

Kommentarer 6 kommentarer

Heading North är en dokumentärfilm om Nicklas Bloms hundspannsfärd från Undersåker upp till Treriksröset. Nästan hela Svenska fjällkedjan på längden. Filmen kommer att visas på SVT 2 kl 19.00 Fredag 9/1 -2015 och givetvis har Mattisblogg fått förhandskolla på filmen för att kunna ge er en kort resumé.

Jag kommer väl ihåg mitt första möte med Nicklas som egentligen lever som skidfotograf. Han skulle köpa ett hundspann och frågade lite om tips och råd. Givetvis blev mitt råd ’Nej för tusan…man kan inte köpa ett hundspann sådär bara!’. Vad jag tänkte skall jag inte ens skriva men ett är då säkert. Jag hade fel!

Nicklas är en seriös kille som har hundarna för att han älskar dem. Han låter inte bli att köra bara för att det är dåligt med snö, isigt, trassliga ledarhundar eller några andra skumma undanflykter. Här är en kille som ger sig ut så fort han får en möjlighet och jag tror att vi kommer att få se mer av honom i framtiden.

Filmen om Nicklas enkla resa norrut är ett skönt axplock ur en lång färd. En geografisk färd lika väl som en känslofärd. Filmen är inspirerande både vad gäller hundspannskörning såväl som för friluftsliv. En rekomendation från mig är att ni slår er ner framför Tvn och följer med på Nicklas resa. Jag skulle ge 5 hundsockar av 5 möjliga.