It’s a good week to die hard har varit vårat arbetsnamn för denna vecka. Ett stående skämt som funkat i de flesta situationer. Med på turen var nämligen två killar och en tjej som sedan tidigare kände varandra väl. Lättsamma och med en helt underbar attityd.

Jag startade ut med en pågående influensa som under turen kom att utveckla sig till feber och ganska mycket trötthet. Malte hade även han en influensa som pågick. Två dagar innan avfärd hade han tydligen tom svimmat av inne på ett apotek (vilket jag inte visste vid start). Benedic hade nog smittan med sig för redan morgonen innan start kände han av halsen. Maria klarade sig från flunsan hyfsat men hon har varit trött och hade feber en kväll.
Hundarna har arbetat kanon. De är lugna och fina. Snöförhållandena har varit gode tröga men snö finns iallafall och ganska mycket. Vi har erbjudits snödrev, solsken, mulet, snöfall, hyfsat hård vind, och tom med en dag med kanonsnabba kalla spår!

Sista dagen, sista milen händer det som inte får ske. Leden vi följer är den enda skoterleden mellan Stora Sjöfallet och Saltoluokta. Helt plötsligt dyker den brant ned mellan några träd och stolpar med skarpa kurvor. Jag lyckades precis undvika krasch på mitt spann. Maria som kom bakom han inte heller stanna och slog runt med släden. På något märkligt sätt smällde hon i huvudet i släden. Det visar sig att hon fått en rejäl smäll och vi börjar befara skallskada. Jag ringer SOS och de skickar en helikopter utan minsta tvekan.

Maria bäddas ner i sovsäck och vi håller koll på henne och hundarna. Vi fikar och trots oron så är det mycket bra stämning i gruppen. På lassarettet i Gällivare undersöks hon och man limmar tydligen igen ett jack som blivit. Ingen hjärnskakning, ingen skallfraktur, inga inre blödningar. Allt förhållandevis väldigt bra!

Från Saltoluokta kommer två tjejer upp som hjälper oss att köra hem hundarna. Benedic och Malte kommer sig iväg mot Gällivare för att möta Maria och det blir en sen kväll för min del. En kväll som dessutom är min 45:e födelsedag. Ont i hela kroppen av flunsan (och kanske åldern) och rejält sliten kryper jag ned i sovsäcken och sammanfattar veckan: It’s a good week to die hard.