Visar inlägg för:
Tagg: Naturens Bästa

Fjällvandring i Sareks nationalpark 2017

Fjällvandring i Sareks nationalpark 2017

Fjällvandring-sarek-7
Vi vadar en mindre jokk i västra Ruotesvagge.
Fjällvandring i Sareks nationalpark är nog mångas dröm. Sarek är mytomspunnet och av många klassat som Europas sista vildmark. En liten spillra kvar av hur det en gång har varit. Här finns endast ett fåtal broar och inga egentliga bekvämligheter för de som färdas här. Som fjällvandrare är man helt utelämnad till sig själv.

Under den senaste veckan har jag tillsammans med Patrik guidat en grupp på tretton deltagare igenom Sareks norra delar. Patrik driver själv ett litet guide och snickarföretag här i Jokkmokk (Enbom Outdoor). Ett fint exempel på hur man kan leva ett bra liv i Jokkmokk där mångsyssleri blir till en försörjning och skön livsstil.

Vår vandring började med strålande solsken, hetta och förvisso fint väder. Lite för varmt för vandring egentligen. Detta avlöstes av lite mer mulet, en del regn men även fina soliga stunder. Som vanligt är folk imponerande trevliga trotts de yttre påfrestningarna som man utsätts för. Påfrestningar i form av skoskav, regn, knädjupa vad i isande vatten, tunga ryggsäckar, regn, värme, kyla m.m.

En vandring i Sareks nationalpark skiljer sig lite från vandringar längs markerade leder. Här finns dels inga stugor och möjligheter att komma undan dåligt väder förutom den lilla ’telefonstugan’ inne vid Mikka. När det gäller att korsa älvar och jokkar så finns det endast ett fåtal broar. Beger man sig in i Sarek skall man alltid vara redo för att vända eller göra långa omvägar då vissa vad kan bli direkt livsfarliga vid kraftig snö- och glaciärsmältning eller vid tuffare regnväder. Att vada skall man ha respekt för.

Vi fick en fin fjällvandring och jag vet att både Patrik och jag gärna skulle vänt tillbaks direkt. Livet där ute är så enkelt. Man har sin ryggsäck, sitt tält och allt är så enkelt! Man dricker morgonteet innan man ens krupit ur sovsäcken. Man hör vinden i tältduken, ser solen som skiner igenom den tunna duken eller hör regnet skönt smattra mot yttertältet. Man somnar på en torrbacke efter förmiddagskaffet. Man är mitt i nuet och bara insuper livet på nått vis.

Fjällvandring-sarek-2
Rosenrot, ätbar och man har sett att dessa gör att man upplever fysisk belastning som mindre påfrestande. Nordlandets egen ginseng!

Fjällvandring-sarek-1
Gränslandet mellan Sarek (bakom mig) och Padjelandas öppna vidder som sträcker ut sig bort mot norska gränsen i väster.

Fjällvandring-sarek-4
Vattnet är kallt, strömmen trycker på, ryggsäcken tynger. Varje litet vad skall tas med respekt!

Fjällvandring-sarek-3
Isranunkel.

Fjällvandring-sarek-6
Fem minuterspaus blir snabbt en timme då vinden fläktar bort myggen solen tränger sig fram och värmer skönt, mossan är mjuk, torr och skön och ryggsäcken blev en perfekt kudde…

Fjällvandring-sarek-5
Snöbryggor skall alltid bedömas noggrant innan man väljer dessa före att vada.

Hundspann hem till Jokkmokk

Hundspann hem till Jokkmokk

Hundspann_mot_jokkmokk_3
Med fjällen i ryggen styr vi hundspannen österut mot Jokkmokk.
Tillsammans med säsongens sista grupp lämnade vi Saltoluokta fjällstation med siktet inställt mot Jokkmokk. Information som jag fått från byarna och lederna längs vår färdväg var mycket lovande och förhållandena hela vägen ner till Jokkmokk blev riktigt bra.

Sångsvanarna har anlänt ut till alla platser där det finns öppet vatten. Där ligger de och inväntar att häckningsplatserna skall tina fram. På ett ställe har även en lite större brunbjörn klivit över spåret. Känslan av att vi färdas i vildmark är definitivt där.

Under denna tur färdas vi igenom tre samebyars område och ännu fler betesgrupper. Detta kräver att vi har en bra kommunikation med berörda parter så att vi kan undvika och/eller minimera störningen inom vissa kärnområden. Vi ser renar i större och mindre skockar nästan dagligen. Vi har trevliga möten med renskötare och närvaron av en levande samisk kultur berikar verkligen upplevelsen. Jag skall skriva mer vid ett senare tillfälle om hur vi arbetar mer exakt inom renskötselområden.

Veckans grupp bestod av tre trevliga svenskar. De flesta veckorna under en säsong pratar jag engelska och ibland någon typ av försök till tyska. Att få en vecka med svenska som språk blir lite som semester för en hjärna som inte direkt är språkbegåvad.

Hundarna hittade i princip själva vägen hem de 230km från Saltoluokta utan speciellt många kommandon. På nått sätt tror jag att de mycket väl vet om att detta var säsongens sista tur och att torpet i Jokkmokk var målet. Väl hemma goade de snabbt ner sig i hundkojorna och Annie styrde sömnigt kosan raka vägen in i soffan. För min del väntar nu en tid där slädföret konkurrerar med alla andra mellansäsongsgöromål.

Hundspann_mot_jokkmokk_4
Fokuserade slädhundar i arbete.

Hundspann_mot_jokkmokk_2
Är hundarna lugna och tysta så är renarna tämligen obrydda för vår närvaro. Här kom en mindre flock renar ut och lade sig för att sova i närheten av vår tältcamp.

Hundspann_mot_jokkmokk_1
Pärlälvens naturreservat bjuder på vidsträkta skogsmarker med frysta vattensystem där man kan färdas.

Hundspann_mot_jokkmokk_5
Gråbeintunets Homer Jr ( Homy). En unghund som imponerat enormt denna säsong.

Hundspann_mot_jokkmokk_6
Skogens fördelar…

Hundspann_mot_jokkmokk_7
En bild att längta efter när sommarvärmen blir som tyngst.

Kebnekaise och Laponiavärldsarvsområde med hundspann

Kebnekaise och Laponiavärldsarvsområde med hundspann

Hundspann_laponia_kebnekaise_kungsleden_4
Guideboende, matsal, samlingsrum, kök och mycket mer. Hotell Hilleberg är verkligen att lita på! Här ett Hilleberg Sataris med ett Staika tvåmans innertält.
I perfekt vinterföre har vi ännu en vecka kört omkring med hundspannen här i nordlandet. Som det ser ut just nu vill snön inte släppa sitt grepp om landskapet och våren bjuder på kallsnö och fina körmöjligheter för hundspann. Under den gågna veckan körde vi norrut längs Kungsleden igenom Stora Sjöfallets nationalpark, vände österut via Kebnekaise fjällstation och Nikkaluokta och vidare söderut igenom Sjaunja naturreservat tillbaks till Saltoluokta fjällstation. En tur som bjuder på såväl högfjäll, fjällplatåer, frysta sjöar och älvar såväl som vidsträckt fjällurskog.

Under vår färd har vi hamnat på ett skotergängs födelsekalas med tårta och kaffe, haft middagsbjudning med stugvärden Janne, träffat trevliga människor från när och fjärran, tagit en titt på Kebnekaise fjällstation, varit fram till vägs ände och civilisationen i Nikkaluokta. Hundspannsturerna blir oftast så mycket mer när man väger in alla möten med människorna som man möter där ute.

Under veckans tur har Elin varit med för sin fjärde hundspannstur. Denna gång hade hon även lurat med sig sin tyska kompis, Inga. Sedan var Christina med från Göteborg. Ännu en vecka med trevligt folk och jag måste verkligen göra statistik på hur många män respektive kvinnor det är som är med på våra respektive turer. Inte för att det spelar någon egentlig roll men jag är tämligen säker på att fjällvärlden blivit betydligt mer jämställd under de senaste 100 åren.

Det är intressant att se hur andelen svenska gäster oftast ökar under slutet av säsongen. De utländska långväga gästerna vill uppleva mörker, kyla, lössnö till byxfickorna och norrsken. De svenska gästerna har inget emot en barfläck, ljusa vårnätter och snö som bär.

En riktigt tråkig grej är skepsisen man möts av då man bokar logi i tex Nikkaluokta. Jag klandrar inte Nikkaluoktaborna utan det är helt befogat att är man kritisk till hundspannsgrupperna som bara blir fler och fler. Andra gäster störs av skrikande hundar nattetid, hundbajs i spåren och en del annat. Jag förstår till fullo vad det är man irriterar sig på. Det finns nämligen en grupp sk ’guider’ och företag som inte håller ordning efter sig. Man städar inte bort hundbajsen efter sina hundar, man har inte jobbat med sina hundar så de är tysta nattetid utan låter dem skrika och härja nätterna igenom. Man saknar helt enkelt kunskap i yrket som hundförare och guide. Man har inte heller gett sina hundar en rimlig träning för att klara de uppgifter som de sedan skall utföra. Detta kan inte anses som god djurhållning med den stress som hundarna utsätts för.

Nikkaluokta har ibland flera grupper per dag med 30-50 hundar/grupp som startar ut. Om inte vi i branschen själva kan hålla koll på detta så tror jag att det kommer restriktioner. Både för privata hundspann som företag vilket vi idag redan kan se inom Laponiaområdet där det idag krävs tillstånd för alla hundspann som vill köra där. En tråkig utveckling som slår mot vår allemansrätt på sikt.

Under den kommande veckan väntar en spännande färd. Årets sista långtur med gäster. Den planerade rutten går från Saltoluokta och målet ät att under nästa Torsdag anlända vid vår kennel nere i Jokkmokk. Då har jag varit ute på tur i 66 dagar. Frågan är nu om vädret håller i sig med kyla nattetid så att snön bär oss hela vägen eller om vi får problem med bäckar och genomslagsföre. Framtiden får utvisa detta helt enkelt.

Hundspann_laponia_kebnekaise_kungsleden_3
Working Husky Umiak.

Hundspann_laponia_kebnekaise_kungsleden_2
Två hundspann på Norra Kungsleden mellan Kaitumjaure och Singistugorna.

Hundspann_laponia_kebnekaise_kungsleden_1
Trevlig middag med stugvärden Janne i Singistugorna.

Explore Sarek 2017

Explore Sarek 2017

Explore_sarek_2017_5
Nattläger inte allt för långt från Bastavagge.
Under den gångna veckan har jag tillsammans med fyra gäster försökt genomföra årets Sarektur med hundspann. Väderprognosen lovade upp emot 50-60cm snö och hyffsad vind på över 20m/s i väster. Det är ingen bra kombination om man vill färdas igenom en av Europas mest unika nationalparker. Vi kom helt enkelt att få välja mellan att köra in i Sarek och bli väderfast i tälten någon stans eller välja att hålla oss undan de värsta vädret och istället slippa ofrivilliga vilodagar. Det senae alternativet gjorde då att vår planerade rutt igenom Sarek inte kunde genomföras.

I efterhand kan vi se på nyheterna att vädret varit helt klart lite tufft. Mellan Narvik och Kiruna står tåg bomfast i snön. Det snackas om 130cm nysnö, vindar och laviner. Själv så har vi kunnat köra släde varje dag om även emellanåt med dålig sikt. Så pass dålig sikt att jag både kört ner mitt spann igenom isen i en grund vak och vid ett annat tillfälle inte vetat exakt vart vi varit innan vi tvingades att vända.

Vindarna har inte varit speciellt hårda utan max 15m/s dagtid och kanske 20m/s nattetid. Snöförhållandena däremot har gett dålig sikt så vi periodvis knappt sett varandra. Hundarna har skött sig bra, utrustningen har funkat och turen blev ändå trevlig.

En fråga jag ofta får är om hur det fungerar med att ta med hund in i nationalperkerna. 1 januari-30 april är det tillåtet att ta med hund. Hundspann räknas tydligen om man har fyra hundar eller fler. Då krävs det ett tillstånd från Norrbottens länsstyrelse. Detta pga oseriösa hundspannsföretag som kört i området och instruerat sina gäster att de skall säga att man är ett kompisgäng. Anledningen är nämligen att man som organisatör av turer i nationalparkerna behöver ansöka om ett tillstånd för sin verksamhet.

Nationalparkerna är avsatta för att skydda unik natur. De är inte avsatta för att vara någon arena för diverse turistföretagare därför tycker jag att det minsta man kan kräva av oss som är yrkesverksamma inom detta att vi tar reda på de regler som finns och följer dessa. Annars kommer allemansrätten på sikt att vara hotad och det skulle vara förödande för friluftslivet!

Explore_sarek_2017_2
Sitojaure.

Explore_sarek_2017_4
Ett belag slits loss i den tilltagande vinden. Antingen lagar man snabbt eller så slår man läger. Utrymme för att sega finns inte. Belagsbytet gjordes utan tjorv på otroliga fem minuter.

Explore_sarek_2017_3
Tre hundspann i den allt sämre sikten.

Explore_sarek_2017_6
Slädar stängs och tälten ankras inför nattens förutspådda kraftigare vindar.

Explore_sarek_2017_1
Tälten rivs och vi styr hundspannen österut mot Sitojaurestugan.

Med hundspann till Sarek

Med hundspann till Sarek

Hundspann_sarek_2
Frisk vind men långt ifrån problem.
Från Saltoluokta mot Sitojaure for vi i tilltagande vind under tisdagen. Det är en sträcka som jag känner utan och innantill sedan många år. Vart och varanat ledkryss, sten, barfläck och det mesta kan jag i mitt minne. Vinden ökade till ca 15m/s vilket verkligen inte är några problem i normala fall. Idag blev det annorlunda. Snöfallet tilltog kraftigt och halvvägs kunde jag inte se leden framåt och inte heller några deltagare bakåt trotts att de var precis bakom mig.

Jag har aldrig behövt gå i nödbivack men detta var för andra gången i mitt liv på gränsen. Jag har verkligen varit ute i dåligt väder men försvinner sikten kan man inte göra någonting. Som tur så lättade det lite och vi kunde sakta men säkert leta oss fram kryss för kryss mot stugan. Det var aldrig direkt farligt eller så men detta var verkligen på gränsen för vad man skall utsätta sig själv och framför allt en grupp för. Går någonting fel i en situation som denna är marginalerna ganska små. Vi kom iallafall fram, en häftig upplevelse rikare, men jag vill verkligen inte göra om det.

Resten av veckan fortsatte med dagar av vind men även soliga fina dagar. Med hundspannen färdades vi omkring i Sareks gränsland och bodde såväl i STF stugor som vi våra Hillebergstält. Ulla som var med på sin åttonde tur med mig börjar ju kunna allt men även de andra, Lotta, Micke och Mellis, i gruppen var vana fjällvandrare med flera sarekvandringar i sitt bagage. Nu har jag ännu en trevlig vecka bakom mig med kul folk och härliga men även ’intressanta’ dagar med väder på fjället.

Hundspann_sarek_3
Bilden är tagen innan sikten försvann…

Hundspann_sarek_1
Working Husky Bruno.

Hundspann_sarek_4
Vi höll undan den värsta vinden då det var lovat hård vind under onsdagen. Skogslandet har sina tydliga fördelar.

Hundspann_sarek_5
Tältcampen på väg mot Sareks nationalpark.

Hundspann_sarek_6
Stormen har piskat bort all snö från isen bitvis.