mattisblogg.se

Norrlandsvägar

14 juni, 2016 Matti Kommentarer 2 kommentarer

Jämtlandsresa_juni_10 — Ödsliga vägar, kaffestopp, rasta hundar och andas friskluft.

Mil efter mil rullar bilen längs ödsliga Norrlandsvägar. Kaffet rinner i strupen och en och annan godis följer med av bara farten. I söder, dvs runt Jämtland är det en del trafik. Upp mot Arvidsjaur och Jokkmokk är ordningen återställd och jag ser åter fler renar än bilar.

Att färdas med bil är en skön känsla. Musiken strömmandes skönt ur ur högtalarna. Gasfoten tillåts bli lite olagligt tung bitvis och bilen susar fram. Andra sträckor lättar man och snarare kryper fram för att hinna se och känna av omgivningarna. Längs inlandsvägen (E45) passerar man många byar och platser som känns ödsliga. Platser där jag aldrig skulle bosätta mig. Platser som får mig att känna hopplöshet och avveckling. Platser som för andra människor är framtidens byggd där de ser möjligheter och där de vill leva. Alla hittar vi förhoppningsvis vårt paradis någon stans.

Nu har jag landat hemma i Jokkmokk efter 1800 kilometer. Med mig hem har jag dessutom Bruno, en hund som är född på vår kennel. Han flyttade till familjen Gustavsson som valp. Nu hade de fått en tjuvparning och var tyvärr tvungna att placera om några hundar. Bruno skall ha varit en av deras bättre hundar men de valde att placera om honom då de visste att han var välkommen hos oss. När vi tog ut honom här på gården så är jag ganska övertygad om att han kände igen sig. Svansen snurrade och han gick utan tvekan in i hundgården med våra nästan 50 hundar. Home sweet Jokkmokk!

Jämtlandsresa_juni_7 — Jämtland är vackert även om jag inte riktigt gillar alla dessa kyrkor. Jo, de är vackra på något sätt men de visar också på ett samhälle där kyrkan hade stor makt över folket. En del av vår historia som jag inte gillar.

Jämtlandsresa_juni_8 — Bruno och jag knyter band…

Jämtlandsresa_juni_9 — Annie svalkar sig vid Storsjöns strand.

På resa till sydliga breddgrader

11 juni, 2016 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Jämtlandsresa_juni_6 — Annie äter grönt gräs så det står härliga till.

Befinner mig just nu på resande fot i sydligare nejder. Närmare bestämt Jämtland. Redan då jag passerade Polcirkeln kände jag ett sting av hemlängtan. Ja, det är faktiskt sant. Samtidigt så är Jämtland ett fantastiskt län och är man jämte så förblir man alltid jämte! Det är en stolthet som man bär med sig inombords helt enkelt.

Min mormor bor kvar i eget hus mitt i Åre trots att hon är 96 år. Förvisso får hon hjälp av hemtjänstens personal dagligen. Tänk vilket fantastiskt land vi bor i. Till exempel så kan hon för 200kr/månad ha ett alarm i sitt hus med 24/7 passning av stand by personal. Personal som kommer och hjälper utan att först ta visakortet. Personal som är sköna människor som bryr sig om min mormor. Larmet är bara ett av flera hjälpmedel som hon har fått utan att måsta kasta upp tusentals kronor. Ett hyfsat solidariskt Sverige måste jag säga!

Min mormor har tidigare haft en helt fantastisk trädgård mitt i Åre by. Fullt med olika växter från när och fjärran. Med sina gröna fingrar och ett brinnande intresse har hon fått dessa att frodas vid foten av Åreskutan. Är det nu något som är tråkigt så är det att se hur hennes livsverk växer igen då hon inte längre orkar hålla allt i ordning. Samtidigt blir man påmind om att de gamla som funnits för oss som barn inte alltid kommer att finnas där. Livet är en begränsad tid.

Det är iallafall trevligt att vara hemma i Jämtland. Dyka in på Lundhags outlet, dricka kaffe med mor, titta till stugan som farmor och farfar byggde då de levde. Promenera på stigar där mitt friluftsintresse grundades och se alla välkända siluetter av fjäll som jag så många gånger drömt mig bort till. Med andra ord ett Jämtland som jag gärna skulle besöka oftare än vad jag tar mig tid till.

Jämtlandsresa_juni_1 — Med kaffe och vitaminer är sträckan Jokkmokk – Mörsil endast trevligt ödsliga norrlandsvägar. (oragne=apelsin=vitaminrikt)

Jämtlandsresa_juni_4 — Vissa blommor är mycket livskraftiga och lever vidare i min mormors trädgård.

Jämtlandsresa_juni_5 — Äppelträd som blommar i Åre.

Jämtlandsresa_juni_3 — Min mor med hundarna i det som var nyplantering då jag var barn. Åren tycks verkligen gå…

Jämtlandsresa_juni_2 — Flippa tycks inte alltid förstå varför Annie skall följa. Annie arbetar å sin sida intensivt med att hålla reda på Flippa.

Storm och brutna ben

10 juni, 2016 Matti Kommentarer 0 kommentarer

Storm_brutna_ben_1 — I hundgården rök våra parasoller. Nu behöver vi alltså nya lösningar för att få bättre skugga i hundgården.

En hyfsad storm har dragit fram över Norrbotten. En hel del träd har farit omkull både lite här och var liksom allt annat som inte varit väl förankrat. Elavbrotten har avlöst varandra och helikoptrarna patrullerat längs elledningarna för att snabbt lokalisera vart det funnits problem. Inga konstigheter med det utan helt naturligt lite väder bara.

Själv så haltar jag omkring och försöker få Stina att förstå hur synd det är om mig. Hon tycker att jag är gnällig men det är tämligen oskönt med ett knäckt revben. Nu är det inget träd som blåst över mig eller någon björn som attackerat mig. Jag har bara lite löjligt böjt mig över en bänk med en valp i famnen som sprattlade.

Njutningen med smärtan från revbenet finns i alla fall där. Jag tänker väldigt ofta på hur mycket man skall värdesätta sin hälsa. Jag tänker på alla som inte får vara friska. Då snackar jag inte om en liten förkylning eller nått knäckt revben. Man skall verkligen inte ta någonting för givet. Man måste bara se till att ta vara på livet här och nu. Dels värna om sin egen tid på denna planeten men lika mycket tänka på att vara okej mot andra medmänniskor. Såväl dagens människor som de som förhoppningsvis skall leva på denna planeten i framtiden.

Jag kan faktiskt känna en glädje över smärtan att det bara är ett litet revben som gör ont. Glädje över att veta att om några veckor är det antagligen okej igen. Det är en glädje som smärtan gör mig påmind om. Alltså finns det en liten njutning i smärtan.

Storm_brutna_ben_2 — En rofylld del av världen när det värsta som händer är att en parasoll blåser sönder…

Path of the paddle av Bill Mason, filmtips

3 juni, 2016 Matti Kommentarer 1 kommentar

Kanadensarpaddling är någonting som under de senaste årens kajakvåg har blivit lite bortglömt. Kanadensaren är nämligen ett fantastiskt sätt att färdas i inlandsmiljö. Sjöar, älvar, åar, forsar och även över torra land. Open Canoe som det heter i engelskan.

Bill Mason är en av legenderna inom just kanadensarpaddling. Han har gjort flera filmer och skrivit böcker. Han brinner för miljön och naturen men även för friluftsteknik så som att färdas med öppen kanadensare i den vildmark som finns kvar. Här är en av hans filmer som informativt behandlar solopaddling efter älv. Tänk på att detta är filmat före det att de små vattentäta actionkamerorna kom. Kanoterna är av trä och tältet av bomull. Låt dig inspireras till att pröva en kanadensare i sommar. Låt dig inspireras att göra en färd igenom något obanat naturområde. Håll paddeln blöt gott folk!

Två andra filmer som Bill Mason har gjort är The rise and fall of great lakes där man ser tydligt Bills miljöengagemang. Den andre filmen heter Paddle to the sea.

Barn till låns

2 juni, 2016 Matti Kommentarer 1 kommentar

Här om dagen fick Stina och jag låna ett barn. Inte vilket barn som helst utan systersonen. När vi rullade in med bilen lastad med kanoter på deras gård, 5 minuter försent, förklarade han att han minsann kunde klockan! Sedan styrde vi in mot vildmarken och äventyret.

När skall ni skaffa barn då? Frågan kommer ganska ofta till Stina och mig. Det frågas verkligen i all välmening men det inget man skall ta för givet, att alla bara kan skaffa barn hur som helst. Det är många människor som sliter med att de vill men inte kan. För oss är det annat som styr. När man lever ett sådant liv som vi har valt att leva så finns det faktiskt inte plats för egna barn. Man kan skaffa en hobby som frimärkssamling utan att egentligen ha tid för det men barn är ett ansvar på ett helt annat sätt. Barn är ansvar för en annan människas start på dennes liv! Det är ingenting som man bara kan skjuta upp eller pausa tills hundarna är tränade.

Nu har vi förmånen att kunna låna barn vilket vi nyttjar på tok för sällan. Verkligen lyxigt. När jag ser dessa barn blir det bara allt mer tydligt och klart för mig hur viktigt det är att vi idag tänker på VAD överlämnar vi till dem efter våra liv? I vilket skick kommer planeten att vara? Kommer de att kunna skaffa mat, försörjning, leva ett tryggt liv? Dom kommer att finnas kvar här på planeten efter att vi har kastat in handuken. Dom kommer i sin tur att känna ansvar för nästa generation. Vi har verkligen ett ansvar som man inte kan bortse ifrån! Faktum är vi har bara barnen till låns men även jorden vi lever på är till låns.

Vill du läsa mer om barn, konst, trädgårdsliv och att leva här i norr så ta en titt på min systers blogg. Fröken Humla.

Barn_till_låns_4 — Kablekan har börjat blomma.

Barn_till_låns_1 — Med kanoten kan man färdas tyst. Vi såg älg, tranor, sångsvan, änder, skrakar, solande gäddor och små abborrstim som snabbt drog iväg under kanoten.

Barn_till_låns_2 — Shit happens… men det som är blött torkar snabbt i solen och learning by doing fungerar kanon!

Barn_till_låns_5 — Med en kanot kommer man in i myrområden där man ogärna vandrar.

Dela inlägget:

Dela inlägget:

Dela inlägget:

Dela inlägget:

Dela inlägget: