Ljuset är magiskt. Denna bild är från den 23 December på hemväg från en fikatur.Julhelgen är definitivt på plats. Till Jokkmokk har det nu kommit folk som vill fira en vit jul. Snö, norrsken, stillhet och närheten till Polcirkeln. Vem vill inte vara i Tomtens snötyngda skogar under självaste julhelgen?
För vår del innebär detta att vi har en hel del bokningar på kortare turer. Faktum är att vi kör minst en avgång varje dag förutom självaste julafton då vi är helt lediga. Så är det fram tills en bit in i januari. Dessutom så kommer jag att dra iväg på en fyradagarstur med en familj under mellandagarna.
Under turerna slår det mig att folk är så fascinerade av människorna här i norr. Hur vi lever och det lugn som de upplever i samhället. All trevlighet som de säger strålar ut från folket. Jag får höra så mycket gott om Jokkmokk och människorna här. Det är också många som frågar om priser på hus och om jag tror att de kan flytta hit. De blir med andra ord så förälskade i Jokkmokk att de kan tänka sig att bosätta sig här. Om det sedan blir av är en helt annan sak.
Det är mycket intressant att se hur ett gäng slädhundar, en lägereld och lite kött som man grillar öppnar samtalen om livet. Allt nedsköljt av riktigt kokkaffe som toppas med några bullar och påtår. Hundarna är mycket duktiga på att charmera gästerna. Här är det Mantti som är in full action med sin naturliga charm. Att få borra in fingrarna i en tät huskypäls, känna hur pälsen doftar och samtidigt uppleva hur hunden trycker sin kropp mot sig och vill bli kramad. Här har Atlas vunnit ännu ett hjärta! Stinas hundspann jagar fram längs sjökanten mot regnbågen. Bilden är från den 22 December och vi fick denna rosa regnbåge rakt i norr. Mörkret sänker sig. Elden lyser och värmer. Kaffedoften sprider sig samtidigt som fettet droppar från fläskbiten som grillas vid elden. En dag utan lägereld är en förlorad dag…
Ett av många uppslag ur boken ’Till fjällens ände’. För några veckor sedan damp det ned ett paket i vårt lilla torp. I paketet låg boken ’Till fjällens ände’ skriven och fotograferad av kompisen Nicklas Blom. Nicklas är killen som jag för några år sedan i det närmaste idiotförklarade då han ville köpa ett hundspann. Nicklas köpte iallafall ett hundspann, tränade sina hundar mer än många andra hundförare och gjorde sedan en resa från sin stuga i Åre till Treriksröset. Detta har även gjorts en film om ’Heading North’ (finns på Yoputube).
Boken är en riktig coffetable bok. Stort härligt format med massa fina bilder och modern layout. En bok som man kanske inte läser från pärm till pärm men gärna tar lite i taget tillsammans med en mugg rykande hett te eller en rökigt skön whisky. En bok som man kan drömma sig ut på tur med.
Texten är skriven med känsla och ibland både lite roligt och riktigt klokt eftertänksamt. Vi citerar Nicklas: ’Hobbypsykologen i mig vill tro att mycket av orsaken till mental ohälsa är att många människor inte lever de liv de skall leva.’ lite längre ner fortsätter det med ’Den sk civilisationen är en bromskloss för människor som vill slå ut sina vingar och prova attt flyga. Ängsligheten för vad omgivningen skall tro är större än tillfredsställelsen att leva som man själv vill.’ Detta är typiskt klara insikter från en människa som varit på färd och upplevt enkelheten i naturen.
När jag har tittat i boken så måste jag medge en sak. Nicklas behöver en kurs i att packa släden! Hälften av utrustningen hänger ju utanpå som om det vore en julgran. Annars förmedlar bilderna en känsla av livet där ute i markerna med ett hundspann. En känsla av kyla, vind, fridfullhet, äventyr, harmoni, frustration, glädje och mycket mer. En bild fungerar ju så att jag läser in mina egna upplevelser i kombination av det Nicklas vill förmedla.
Boken ’Till fjällens ände’ är nog ett av de bättre julklappstipsen som jag kommer på till alla som håller på med hundar, friluftsliv eller bara är intresserade av livet i norr. I min bokhylla kommer den utan tvekan att finnas och påminna mig om hur fel jag hade. Tydligen så kan man köpa ett hundspann. Jobbar man bara tillräckligt hårt som Nicklas har gjort så omvandlas en dröm till en verklighet! Första veckorna fick vi köra med äggklockan. 10 minuter var och sedan den andres tur. Här är det Stina som har tiden till sin fördel. Verkligheten är inte alltid som en turistbroschyr…
Karins hundar vilar under lunchpausen. Exakt så som riktiga arbetshundar skall göra. Koppla av!Med skotrarna färdades vi idag västerut. Målet var främst att vi skulle fixa etrt spår över Purkijaure som är en grund sjö med märkliga strömmar. I år kom vi på att vi skulle testa en ny väg. En 200m överfart istället för som vanligt 1-2 kilometer. Dock så innebar den kortare sträckan rakt över en älvmynning och där är ju isarna som de är.
Allt gick bra och vi träffade även Juha och Karin som kör hundspann i grannbyn. Karin var ute med en engelsk familj på lunchtur. Det slår mig hur mycket gäster som vi alla hundspannsföretag i Jokkmokk kör. Det är inte en grupp här och där utan en strid ström med besökare som bara tycks växa från år till år. Tillsammans med Juha trampade vi sedan upp en bit av deras spårsystem längs Pärlälven.
Nu är det kväll och Stina drog just av gården med ett hundspann. Jag skall också ut med ett spann på en kortare tvåmilstur. Sedan mocka och mata hundarna. Dagarna vill som bli ganska långa men väldigt trevliga! Juha provborrar isen med en skruvdragare för att se tjocklek och kvalité. Stina och Juha in action med att röja bort snötyngda träd över Karatsleden. Stina på hemväg mot middag och träning av hundspann.
Solen orkar sig inte riktigt upp över horisonten.Häromdagen började termometern åter att röra sig hastigt nedåt. Den stannade till först ned mot -28C vilket nyper lite så här från början av vintern. Hundarna springer som tok och är överlyckliga för att det äntligen har blivit okej arbetstemperatur.
Solen vill som inte riktigt komma sig upp över horisonten i söder och man måste upp nått högre berg om man skall få se solen. Men det är bara att hålla sig lugn. I Februari är solen åter och i Juni blir man tokig för att den aldrig vill gå ned. Det är som ganska distinkta årstider här uppe. Ljuset som vi har är däremot så vackert att man kan som inte se nog. Gulrosa till blågrön är himlen och molnen. Det ser nästan ut som att någon har varit och mixtrat med ljuset i photoshop men så inser man att det är verklighet. Gäster från Australien och Nederländerna har tagit sig till Jokkmokk och de vill åka hundspann oavsett temperatur. Kalla fingrar och fotograferande. Flippa tycker att vi bör gå in i värmen… Perfekt arbetstemp för våra Siberian Huskies. Korv och fläsk som grillas luktar utan minsta tvekan gott. Här är det Working Husky Ölina som anser att husse är snål. Soluppgång och solnedgång sker i det närmaste samtidigt…
Fredag mitt på dagen och jag buskar lederna. Där de korsar vatten märker vi oftast ut dem. Detta sparar oss massor av tjorv då spåren senare är helt översnöade och vi kommer med skotrarna och de tunga spårsladdarna. Hamnar man bredvid leden är det inte allt för sällan en del vatten där och fastkörningen blir ett faktum.Nu känns det som att vi har en helt vanlig vardagsvecka framför oss. Inga specialuppdrag eller annat speciellt. Om allt går i lås så kommer vi att hinna fixa vårt spårsystem färdigt och träna hundarna en del. Det finns även en hel del saker i e-posten som måste tas om hand om. En vecka lugn innan jul och nyårskaoset brakar lös. Då blir det körning så att vi kommer få känna att vi lever vill jag lova. Givetvis kommer det antingen 70cm snö eller blir -45C som grädde på moset eller varför inte både och?
Under de två sista dagarna har jag hunnit buska några sträckningar av våra leder samt kört något kortare jobb och tränat unghundar. En ganska lugn och harmonisk tillvaro med andra ord. Fredagskväll och Stina förbereder den havererade skotern för bärgning hem till kenneln. Lördag mitt på dagen och vi är startklara med en grupp efter en kortare fikapaus. Lördagskväll och jag är på hemfärd efter vedkörning ut till vår tältcamp. Är man ute mycket så får man även se mycket.
