Working Husky Pelle. Som valp bodde han till stor del i min släde under vinterns turer. Varje morgon satt han i mitt knä vid frukosten. Idag är han stor och tror fortfarande att knäsittning är möjlig.Under vårvintern har vi funderat hit och dit på en del av hundarna. Vårt sätt att leva passar helt enkelt inte alla hundar. Ibland blir de gamla och vårt intensiva liv blir för mycket för dem. Andra gånger kan det vara hunden som individ inte vill köra så långt eller så ofta som vi gör.
Vi har gjort det valet att endast ha hundar på vår kennel som platsar och har kapacitet att gå fullt ut. Det blir för mycket hundar om vi dessutom skulle ha ett tiotal pensionärer och ett gäng hundar som inte vill springa långt. Därför letar vi regelbundet efter nya hem till en del av hundarna. När vi säljer hundar är det endast till hem som vi känner och tror passar hunden. Det mestadels för hundens skull men även för den nya ägaren. De skall passa ihop. Annars flyttar inte hunden från oss.
Nu har vi gått igenom kenneln och det är några hundar som vi troligast kommer att omplacera. Även om vi hittar bra hem så är det tungt att skiljas från en vän som troget följt med på turer lite här och där. En vän som egentligen inte alls förstår varför den måste flytta. Letar du efter en siberian husky eller känner någon som letar så ta en titt på vår kennelsida Working Husky Kennel. Neiman’s Dusk ’Lisa’. En äldre dam som gjort sitt hos oss. Hon föredrar soffa före snöstorm nuförtiden. Så har det inte alltid varit. Team Luna-Tic’s Chicks. En ung tiik som bott hos oss ett drygt år. Hon förstår inte riktigt vitsen med långdistanskörning. Neiman’s Svenne. Han arbetar för hårt för att det ska fungera vecka efter vecka med långa distanser. Dessutom blir det för mycket stress då över 30 hundar ska starta samtidigt. Han försöker vi hitta en mindre kennel till. Gärna tävlingsinriktad på kortare sträckor. Höglandsnäs Ele. En trevlig hund som tycker att vi kör för långt och för ofta.
Kapplöp gjennom Alaska är en bok som blivit väl läst igenom åren. Helt klart en bok man bör ha läst som hundspannsförare!Robert Sörlies Guldfärd igenom Alaskas vildmark med ett hundspann är kortfattat vad denna bok handlar om. För er icke hundspanns insatta så är Robert Sörlie en duktigt hundspannsförare från Norge. Att han höll världsklass var det nog ingen amerikan som trodde då han som förste icke amerikan plockade hem det beryktade Iditarod 2003. Det kan nog jämföras med att Luleå hockey eller Jokkmokk Hockeylag far över och spelar hem NHL.
Iditarod är världens längsta hundspannstävling som går igenom Alaskas vildmark. Sträckan är i runda slängar 1800 kilometer. Sträckan går igenom små byar som oftast ligger väglöst. En tur jag själv gärna skulle kört bara för att få se landskapet och människorna i området.
Kapplöp gjennom Alaska är titeln på boken som beskriver 2003 års iditarod. Den är skriven av Lars Monsen tillsammans med Nina Skramstad. Är man nyfiken på tävlingen Iditarod och hur ett löp går till så är boken mycket bra. Den är dessutom skriven på ett klart spännande sätt som gör att i alla fall jag bara vill läsa en sida till och en sida till.
Parallellt med själva tävlingen och vad som händer under löpet varvas med presentationer av olika förare och profiler runt på tävlingen. Boken är skriven på norska men för en klok svensk är det inget hinder. Har du inte läst boken så skaffa ett exemplar och läs den nu innan Iditarod 2013 startar eller om du är hundspannsförare så sparar du den till en soligsommardag då vintern känns deppigt avlägsen.
Boken kan beställas på flera olika nätsidor men enklast är det att maila direkt till Nina Skramstad (nina@sporhunden.com) för hon har även några böcker till försäljning. Köper ni direkt av Nina så vet ni dessutom att pengarna går till henne och hennes hundar.
Före Femundlöpet sa jag ju att jag skulle köra ifrån den norska blondinen, Nina Skramstad. Det hade jag givetvis kunnat göra om jag hade haft lust. Nu kände jag ett medlidande och ville att hon skulle få nått fint att visa för sina sponsorer så jag släppte henne före. Men nästa gång vi kör mot varandra då så får hon nog allt finna sig i att bli slagen av det svenska sibbespannet. Fotografen Jan Helmer Olsen följde Team Nina Skramstad och här är en film från Ninas löp.
Femundlöpet junior startade dagen före F600. Juniorerna kör även de en hyfsat lång sträcka. Imponerande!Vad hände egentligen under femundlöpet. Vi har fått frågan flera gånger då många följde oss på nätet och plötsligt kunde se att både Stina och jag hade brutit. Allt är väl, mer än väl till och med. Alla hundarna är okej bortset från någon hälta som håller sig kvar.
Redan innan löpet gick mycket emot oss. Småstrul och all extra tid vi hade planerat som buffert konsumerades snabbt upp. Det mesta ren otur både hos oss och hos andra runt omkring oss. Som exempel kan jag nämna ett tält från Hilleberg. Beställde ett rött Soulo men fick ett rött Akto. Delvis mitt fel då jag kanske inte var tillräckligt tydlig. Snabbt skickar Hilleberg ett nytt tält, ett grönt Soulo men det står rött på ordersedeln. På vår väg ner till Röros stannar vi till i Östersund och byter tält klockan 03.00 på natten. Johan på Hilleberg skall ha ett stort tack för det. Detta och några andra liknande saker lede till att den bilresa som skulle ta 12 timmar tog 18 timmar i verkligheten. Så fortsatte det senare med slädbelag som inte passade, Stinas skor hemma i köket osv.
När jag väl står på starten så var jag allt annat än utsövd. Fick däremot en fantastiskt bra startplats för hundarna. Lugnt och lite avskilt sida vid sida med Robert Sörlie. Första etappen gick trögt. Bromsade otroligt mycke och jobbade på att få ner rytmen i spannet. Framför allt så måde Xalo piss efter starten som stressade honom helt ur balans. Stannar och fikar efter spåret och kelar med hundarna. På första checkpoint så gör jag ett kortare stopp. Volker och Jasmine som är mina handlers gör en kämpeisatts och imponerar med en struktur i depåbagen utöver det vanliga.
Nästa etapp möts vi av snödrev och mörker. Mitt spann taggar igång och nu börjar de arbeta allt bättre. På väg över fjället hjälper vi ett annat spann som inte får hundarna att gå in i vinden. Xalo börjar äta bra och i Drevsjö är han på banan igen starkare än någonsin. När vi kommer till Sörvollen har jag haft endel spysjuka på några av hundar men den tycktes bara vara några timmar och sedan äter hundarna igen och kommer tillbaks. Snödrevet över fjället mot Sörvollen händer samma sak igen. Spannet taggar igång och går som ett tåg starkare och starkare.
På väg mot Tynset börjar jag släppa på lite. Snittar enligt GPSen på 14-14,5km/h trots att jag bromsar väldigt mycket. Uppförsbackarna behöver jag knappt hjälpa spannet. Men då händer det. Jag kör om ett spann och får lintjorv. Går fram och reder ut linorna, utan att sätta ankaret precis som jag alltid gör hemma. Släden börjar glida och sakta, sakta går hundarna förbi mig utan att jag når släden. Kanske är jag lite seg i kolan också pga lite sömn. Springer som ett troll men ser bara hundarna försvinna. Christer Afser som är där med sina malamuter ger mig lift de första 5km. Det skall han ha ett enormt stort tack för! Det är inte varje dag man får åka malamut. I en kurva kunde jag se hur mitt spann lämnat Femundspåret så jag tackar Christer och börjar springa. Som tur är möter Christer två skotrar som tillhör löps crew. De kommer ikapp mig och snabbt hittar vi spannet trippandes efter spåret. Sist jag tappade ett spann var 1997 och då dog en hund. Nu var alla helt okej. Jag hade inte velat tänka på vad som kunde hända men en befriande lättnad var det att få tillbaks hundarna. Här blev det te, kall pizza, godis och lugn och ro ett tag innan jag körde tillbaks till spåret. Totalt blev det 16 km extra tur utanför spåret.
I Tynset fick jag lämna två hundar pga handledshältor. Dessutom 10km vidare från Tynset gav Dee upp. Min yngsta hund var helt färdig så bara att lasta i släden. På väg över fjället stannade jag några gånger och fikade och pysslade med hundarna som egentligen bara blev starkare och starkare. Totte började även han att markera på ena frambenet men åka släde ville han inte. Rosa markerade lite på vägen in mot checkpoint.
När jag gick igenom hundarna i Grimsbu med veterinären så var alla hundar utom två eller tre ömma och svullna i handlederna. Kom det efter att jag tappat spannet? Hade jag kört för fort? Hade jag slarvat med vrist wraps och massage?
Veterinären i Tynset sa att jag kunde fortsätta med de hundar jag satte ut där, Rasmus och Sammy. ’It’s no problem, they will just have some pain…’ Jag förklarade att det inte va hundarnas önskan att tävla utan min önskan. Förklarade även att i min värld körs inte hundar med ’just some pain’ utan dessa hundar sätts ut och spannet mindre vilket medför att husse springer eller åker hem. Den ena veterinären nickade förstående medan den andre tydligt inte förstod vad jag menade. Annars var veterinärerna mycket seriösa och bra. För min del fick löpet avslutas här efter ca 360km.
Stinas spann slutade att äta. Troligast pga att de inte är vana att ligga några decimeter ifrån okända hundar på checkpoint och äta. Något vi helt enkelt måste träna på. Det resulterade i att hennes hundar blev uttorkade. Så illa att Unna fick sättas på dropp en timme i Sörvollen för att återhämta sig snabbare. Då valde hon givetvis att bryta istället för att riskera något med hundarna.
Vi är båda eniga om att detta var otroligt bra tävling. Detta var mycket mer givande än exempelvis Nordic Open 2012 då vi kom hem med medaljer. Vi har lärt oss massor, sett våra brister, sett att hundarna egentligen var väldigt starka och det hade varit mycket spännande att se vart vi slutat i resultatlistan om vi kunnat fortsätta. Vi är också eniga om att de som år efter år får sina spann igenom dessa tävlingar med fräscha hundar gör en jätteprestation. Utan tvekan hatten av för dem! Rastning av hundar påvägen ned mot Röros. Stina hittade ett superankare inne på Trollbutiken. Ett ankare som jag kanske egentligen skulle behövt… För övrigt så vill jag ge ett stort tack till Roar med personal på Troll för alla goda råd och hjälp när det gäller slädbelag. Jasmin som hjälper mig har utan minsta tvekan hundra gånger mer koll på allt administrativt än mig. Kartan ritas av. 600 km spår tar sin lilla tid att sätta på rätt plats. Här är Volker som ser till att allt finns med i bilen och att det dessutom får plats. Bilden är tagen några minuter före start och jag är antagligen pissnödig, spyfärdig och försöker koncentrera mig på att få allt i ordning.
Nu drar vi strax söderut. Vet inte om jag kommer att hinna uppdatera bloggen. Kan ju alltid försöka. Annars kan ni följa oss på Femundlöpets hemsida under resultatservice. Ni hittar oss även på Facebook och där bland annat på Mattisblogg som är en ny facebooksida. Gilla den gärna!
Ha det gott så ska vi försöka med det samma trots sömnbrist, skavsår emellan skinkorna av allt springande, kalla fingrar av allt sockande oach allt annat elände som vi frivilligt utsätter oss för…
