Här om dagen gjorde Sten och jag en spännande skotertur till tälkåtan. Myrarna hade hunnit blöta upp lite mer än vi förväntat oss. Bäckar fanns där det inte brukar finnas bäckar. Sten lyckades dessutom köra över en öppen råk i en av tjärnarna och jag ankrade mitt ekipage i vattenslusch. Fram kom vi tillslut och nu är tältkåtan hemma. Små vardagsäventyr för oss som jobbar inom besöksnäringen.
Vår färd gick söderut från Saltoluokta. Vi har haft kalasväder med sol, ingen vind, gnistrande skön snö och allt annat man kan begära från en resebroschyrs bilder. Hundarna har skött sig bra och vi har lugnt tuffat från stuga till stuga längs Kungsleden. Gästerna har varit otroligt trevliga, hjälpsamma och goa mot hundarna vilket är sådant som underlättar mitt liv som guide.
För egen del så har jag nu varit borta hemifrån mer än 50 dagar. Det känns ännu roligt att köra hundspann och livet här ute är så verkligt och enkelt på nått sätt. Ändå ser jag hur slutet av säsongen närmar sig. Om drygt två veckor skall hundslädar målas, hundgårdar städas, bilar servas, skotrar förberedas för nästa vinter och det finns en massa kontorsarbete som bör fixas. Det bor en liten vagabond i mig och jag vet inte om jag ser fram emot livet som torpare.
Nu skall det iallafall lastas om och nästa vecka förbereds. Hundar skall hem med Stina och slädar packas om. Denna vecka kommer färden att gå norrut från Saltoluokta och det blir ingen ändring av planeringen i sista minuten tror jag. Jag har fått klartecken från samebyn och vi kommer att kunna köra utan att hamna mitt i vägen för renskötselarbetet. Vädret däremot ser väl ut att bli lite si och så med en del snö.
Med på turen var Michael som tidigare varit på tur med oss. Nu följde även hans två döttrar, Annika och Charlotta med. Det har som vanligt varit roliga och skämtsamma stämning varvat med mycket seriösa samtalsämnen. Snö och väderförhållanden har dessutom visat sig från sin fina sida. Bra spår och hundarna har gått och skött sig riktigt bra.
Området söderut från Saltoluokta bjuder på fina passager på fjället men även gamla fjällskogar. Knotiga tallar, vindpinade granar och krokiga små fjällbjörkar. Perfekt för en varierad tur där man mycket sällan stormar fast.
Gästerna på denna tur kom från Danmark och Tyskland. De har alla varit av den typen som gör att mitt arbete blir så roligt. Spännande människor som inte är rädda för att hjälpa till. Hugga ved, göra eld, mata hundar, laga mat, diska, plocka hundskit, torka selar och allt annat som hör till en hundspannstur. Att vara guide på en tur som denna är både roligt och lättsamt. Skillnaden mellan en turist och en gäst är att en gäst är delaktig i produktionen av upplevelsen tillsammans med guiden. En turist blir mer liksom föst mellan olika upplevelser som denna matas med. En gäst upplever jag mer som en ’medmänniska’ på denna planet än som en kund om ni förstår vad jag menar.
Som vanligt när jag startar denna tur, Crossing Lapland, brukar jag alltid få olika rapporter från leden om diverse hinder i form av dåliga isar, otrampade leder eller som denna gång varning för mycket vatten som tryckts upp på isarna. Efter överväganden så valde vi därför att en sträcka köra ut på en av de ödsliga landsvägarna här i utkanterna av Jokkmokks kommun. Vi följde denna väg ca tre kilometer till byn Luvos där vi kunde komma in på bybornas isled västerut över Karatssjön. Senare fick vi veta att samma dag hade Jokkmokks skoterklubb ankrat med skotrarna i vatten på just den sträcka som vi undvek. Ibland skall man tydligen ha lite tur också.
I Ritakdalen tältade vi en av nätterna. Trotts sovsäckar som skall klara -40C i kombination med fleeceinletsen så frös vi oss igenom natten. Detta var verkligen ingen skön natt varken för mig eller mina gäster. Nu efteråt så förstår jag att temperaturen var ner till -30C eller kallare i kombination med att det var ganska hög luftfuktighet. Det gick, men kul var det inte! Natten före, i Årrenjarka Fjällby med golvvärme i stugan kändes verkligen overklig lyx. Natten efter låg vi i Sitojaurestugan där vi eldade, lagade mat och mådde som kungar.
Den första långtursveckan är nu till enda och jag känner med viss förskräckelse att säsongen går mot sitt slut. Nu har vi snart bara två månaders hundspannskörning kvar denna vinter.
Nio veckor på fjället och minst 200 mil kommer jag tillsammans med en del av våra slädhundar att tillryggalägga med våra grupper. Nio veckor på färd i solsken, snöstorm, regn, bitande kyla och säkert annat jag inte kommer på. Detta är inte bara ett äventyr för mina gäster. Detta är även ett äventyr för mig!
Vår första stora utmaning kommer att bli att ta oss fram till Laxholmen i Karatssjön. Skoterklubben har inte lyckats köra upp hela leden ännu och det pratas om mycket vatten på sjöisarna. Vår andra stora utmaning blir Kungsleden där STF (Svenska Turistföreningen) plötsligt öppnar stugorna en vecka senare än vi beräknat. Campingutrustning är med och vi litar på att ’det löser sig’ efter vägen.
Serviceteamet ’Stina’ kommer att en gång per vecka förse mig med ny proviant, nya gäster, hundmat samt byta en del hundar om det behövs. Dessutom kommer hon att köra korta turer nere i Jokkmokk och i Saltoluokta med de hundar som inte är med mig. Vi har unghundar som skall skolas in och en massa annat pyssel. Förhoppningsvis kan hon följa på en eller ett par av våra veckoturer. Även Stina kommer att ha mer än fullt upp om jag inte misstar mig helt.
Nu ser jag iallafall fram emot en färd som få är förunnat att få göra. Det är verkligen ett privilegium att få leva på detta vis. Ett privilegium som vi arbetar hårt för så det känns helt klart välförtjänt.
Ni kan följa Stina på Instagram @Huskystina och mig på @Mattisblogg. På facebook hittar ni Mattisblogg, Working Husky kennel och Jokkmokkguiderna fär vi försöker uppdatera med senaste nytt.
Rambo en av mina klart coolaste ledarhundar under dåliga väder och snöförhållanden.