Ännu en hundspannsvecka har jag tuffat mig igenom. Denna vecka hade vi två gäster av fyra bokade. Av de två som inte kunde komma hade en influensasymptom och den andre förkylningssymptom efter en Österrikeresa. Då Hälsomyndigheten förordade hemkarantän så valde dessa gäster att stanna hemma. Jättetråkigt att det blivit på detta sättet för alla människor med denna coronacirkus.

Kersti och Mats som kom var iallafall liksom jag själv taggade på att köra en bra tur. Vi styrde spannen mot Sitojaure. Redan första dagen fick vi problem med en av hundarna, Alice. Vi valde att evakuera henne och körde till närmaste väg, där Stina hämtade upp henne. Alice är fortfarande märklig. Veterinären hittade inga problem men hon beter sig som att hon vore yr och att hon inte riktigt har koll på vart marken är. Kanske någonting med kristallerna på balansnerven eller så? Just nu vilar hon hemma och vi korsar våra fingrar för att hon skall bli bra.

Vår tur fortsatte via Aktse, Sitojaure, Rissajaure och slutligen tillbaks till Saltoluokta fjällstation. Livet på fjället är som vanligt men det är färre människor i farten. Samtalsämnet kretsar mycket kring corona och samhällsutvecklingen. Jag tror att människorna som man träffar här på fjället är lite av den mindre oroliga typen jämfört med hur folk är över lag. Naturen har fostrat friluftsfolk att allt inte alltid går bra. Man måste vara förberedd på nya färdvägar, nya planer och att naturen är mäktigare än alla ekonomiska system i världen.

Vi fick hur som helst en fin fjällvecka. Fjällen är nämligen exakt så som de skulle varit oavsett corona eller inte. De är tuffa vindar, solsken, vindstilla, kallt, drevsnö och vi är enbart små människor mitt i allt detta arktiska landskap. Mats och Kersti var trevliga nya bekantskaper och jag hoppas att vi kan göra fler turer ihop i framtiden.