Mitt spann parkerat för kylning i en bäck. Träningen av våra slädhundar är i full gång sedan några veckor tillbaks. Temperaturen skall droppa ner under +14C för att vi skall börja träna dem. Innan dess är risken för överhettning allt för stor. Våra Siberian Huskies har ju dessutom päls för att leva ute vintertid så det är bara att vara lite försiktig.
Första fasen av vår träning är mestadels rutiner och disciplin. Då våra hundar måste fungera som arbetshundar är lugna starter och körbara spann någonting vi lägger extra mycket fokus på. Gör vi detta arbetet noga under början av träningen så kommer resten av vintern att gå mycket lättare. Här vill jag inte påstå att allt går exakt som vi vill. Det krävs mycket arbete och tålamod. Det krävs tid och att man uteslutande arbetar konsekvent. Hundar förstår inte om man börjar ändra reglerna utifrån det egna humöret eller diverse nycker.
Hundarna är iallafall glada och fulla av iver. De jobbar bra och är riktigt på G. Själv så grubblar jag på hur tiden innan snön kommer skall räcka till. Tiden med hundarna ökar nu konstant för varje vecka som går allt eftersom distanserna på turerna utökas. Vi kör iallafall järnet och njuter av vår tillvaro. Att ha mycket att göra är ingen jättefarlig stress. Man får helt enkelt bara acceptera att man kanske inte hinner allt man skulle kunna gjort. Det är faktiskt riktigt skönt att vi inte har pressen att vi skall tävla. Skall man ut på tävling måste man lägga upp träningen mer optimerat för just de löp man skall köra. Nu kör vi för att få bra arbetshundar och då är lugnet en viktig faktor. Fugitive’s Sharp, en dotter till den legendariske Finnemarkas Guy. Sharp har bott tillfälligt hos oss och kommer nu att flytta till Camilla Buvall där hon skall användas för avel.Hundar som skakar på sig ser verkligen inte kloka ut… Här ser vi Working Husky Unna. Detta låg på en bro vi kör över. gjord av en rot eller tunn gren. En fin häst eller hund. Undra varför den låg där så symboliskt? Man blir ju lite nyfiken. Stina förbereder ett spann för en tur. Jag ska försöka komma ihåg att puta med munnen på nästa selfi…glömde det denna gång!
Suzuki Kingquad LT-A 500 XP är en tämligen robust och neutral maskin utan massa lull-lull.Under sensommaren köpte vi två helt nya fyrhjulingar. Valet var inte helt enkelt då det finns en del olika modeller att välja mellan. Vissa lockar med låga priser medan andra märken lockar med design, motorstyrka och så vidare. Vårt val blev en dyr maskin som egentligen inte sticker ut på något vis alls. En liten 500cc motor och markfrigång som är normalhög samt servostyrning. Ingen superdesign eller något sådant som skall locka till köp. Egentligen så är Suzuki Kingquad 500 en tämligen neutral och robust byggd arbetsmaskin.
Suzuki var en av de första tillverkarna av riktigt bra fyrhjulingar med sina Kingquads från slutet av 80-talet. Det finns flera smarta detaljer som gör detta till en rejäl bruksmaskin utan massa lull-lull som kan krångla. Plastskärmarna tål stryk och har en mjukhet i sig som jag inte sett hos någon annan maskin. Växlingen är mjuk och mycket lätt att fixa med. Kvalité som man i och försig bör kunna förvänta sig av en maskin för närmare 100 tusen kronor.
Varför köpte vi inte en billig maskin för halva priset? På marknaden idag finns det nämligen flera maskiner som ligger på runt halva priset av en Suzuki. Vi valde att inte köpa dem av flera anledningar. En är att andrahandsvärdet inte ser ut att bli så bra på dessa. En annan, kanske viktigare anledning är att hållbarhet och hög kvalité är en miljöfråga. Det är inte försvarbart att köpa billigt och slita och slänga. En dyrare maskin som man kör längre ger ett mindre avtryck på miljön så är det bara!
För vår del så innebar detta även ett djupare tag i vår börs då vi inte har någon typ av sponsring. Att hundarna tränas riktigt bra är såpass viktigt för både hundarna, oss och vårt företag att det är ett av det viktigaste vi gör. Därför är just fyrhjulingarna ett av de mest prioriterat arbetsredskapen. De skall fungera i alla lägen och vi skall fullt ut kunna fokusera på hundarna och att ha roligt med dem. Att vi dessutom har bra support och service här hemma i Jokkmokk hos Mattisuddensmotor är dessutom en mycket viktig del! När 40-50 slädhundar skall tränas inför varje säsong så skall maskinerna inte tjorva och då är det kvalité som går före pris. Vi har fullt upp att hålla reda på hundarna och oss själva. Bra tränade arbetshundar är A och O om man skall kunna arbeta med dem professionellt och förbli stolt för det man pysslar med. Det blir många dagar, kvällar och nätter ute tillsammans med hundarna.
Full av rackartyg!Hemma på kenneln fortsätter våra valpar att växa. De är nu riktigt livliga och man kan se på tikarna att de är måttligt intresserade av att vara mammor just nu. När vi skall in och mata dem, leka med dem eller mocka så hänger det klasar med valpar i byxbenen, skosnörena och de är överallt.
Träningen för att göra dessa små krabater till funktionella arbetshundar har börjat. I princip så är de dagligen ute ett längre pass i rasthagen där de rumlar omkring. Här lär de sig att umgås med andra hundar. Dels våra Border Collies men även med varandra och några av de andra vuxna slädhundarna som vi har. Hundar som växer upp med mycket hundar runt omkring sig blir ganska ointresserade av andra hundar oavsett deras storlek. Detta gör att spannet i körsituationer i princip aldrig bryr sig i andra hundar, oavsett om de väger 50kg eller 2kg, som finns där vi arbetar.
Hundar som lever aktivt som valpar bildar större fysisk kapacitet. Man skall kanske inte regelrätt fysträna dem men däremot så kan de gärna springa och leka med varandra. Det bygger deras koordination, muskelmassa och syreupptagningsförmåga. Alltså skall träningen ske utan press men gärna lustbetonad och det viktigaste är att de skall kunna lägga sig och vila då de blir trötta.
Inkallning lär vi valparna då vi matar dem. Jag ger alltid samma signal då jag sätter ner matskålen som jag ger dem då jag vill att de skall komma till mig. Signalen förknippas med någonting positivt och inkallningen börjar att sätta sig sakta men säkert.
Många av dagens hunddressörer menar att man alltid skall vara positiv mot hundarna. Det är någonting som jag inte riktigt får ihop i alla lägen. Därför lär jag dem vad ordet ’nej’ betyder. Det sägs jag då jag öppnar hundgårdsdörren och de inte får komma ut. ’Nej’ i kombination med att de bestämt knuffas bort från grinden. Samma ’nej’ som jag sedan använder om de tuggar på en sele, prövar att stjäla mat osv. På samma sätt markerar ofta valparnas mamma vad som är nog, med en bestämd signal och en efterföljande markering ifall de inte lyssnar. Jag tycker att detta fungerar bra att försöka göra som hundarna gör sinsemellan.
Nu närmar sig valparna åtta veckors ålder och ännu har vi egentligen inga valpar bokade. Normalt brukar vi ha en lista på folk som vi inte kan sälja valpar till då vi behöver alla själv. Så vet du någon som söker en arbetande Siberian Husky så be dem kontakta oss. Working Husky Ebba. Lätt att känna igen med sina fläckar. Working Husky Fenja. Mörkt viltfärgad så som många hundar på faderns sida. Valparna får vara ute i rasthagen såpass länge att de lär sig koppla av. Detta ger en typ av lugn åt hundarna. De lär sig att koppla av trots möjlighet till aktivitet. Susietievan Arial. Det tar helt klart på energin att föda och fostra en kull valpar.
Frågan är nu vilka skall vi behålla…På vår kennel här hemma råder kaos. För tillfället har vi nog 12 löptikar och ett gäng blindgalna hanhundar. Det innebär att flera gånger per natt måste jag ut i hundgården och visa mig. Oftast är det inga problem men ibland får jag säga åt tikarna att de inte skall jucka på varandra eller be någon av hanhundarna att gå och lägga sig i kojan istället för att flåsandes stå vid nätet.
Valparna i de två kullarna som vi har växer och frodas. Åttan bor ute med sina sju småttingar. Hennes kull är vår E-kull. Arial bor ännu inne med sina fyra välgödda valpar. Hon får bo inne ett tag till främst pga platsbristen som löpperioden ställt till med. Det gör att golvet skuras säkert tio gånger per dag.
Inne har vi ju även våra tre border collies. Flippa är van valpar och hon är van att gå in som extramamma. Vad som däremot imponerar är att både Annie och Johnny är jättefina med valparna. De är ju själv bara dryga 4-5 månader och leker tokbrutalt med varandra. Med småvalparna i båda kullarna är de helt annorlunda. De är mjuka och lyhörda.
Hundlivet är så vardagligtligt för mig att jag ofta glömmer att skriva om detta i bloggen. Det är ingen märklighet att de skall avmaskas, att de börjar äta riktig mat, att de öppnar ögonen, att de börjar gå och så vidare. Det är en del av det naturliga. Ändå är det alltid väldigt kul o se hur de för första gången slickar på lite hundmat och hur de liksom tänder till och börjar försöka att dia i sig en uppblött torrkula. När de plötsligt upptäcker att det finns en värld utanför mammans mjölkbar och vingligt ger sig ut på upptäcktsfärder i sin närmiljö. Fast bäst är ändå när de är rutinerade slädhundar som jag kan lita på i vått och torrt. När vi gjort några säsonger ihop och vi börjar det riktiga teamworket. Då njuter jag som mest av att vara uppfödare, hundägare och hundspannsförare. Siberian Husky är en social hundras som inte skall slåss och bråka. Äter de ihop utan att tjafsa så är det bra träning i att maten vaktar man inte, den äter man fort! Johnny in action med valparna. Han biter så mjukt och försiktigt i dem. Ännu en av E-valparna. Attityd och energi är viktigt på arbetande Siberian Huskies.
Valparna söker tryggheten hos sin tik som sköter dem ömt. Under den senaste veckan har vi nu fått två valpkullar på vår kennel. Åttan var först ut med sina nio valpar som hon fått tillsammans med Sanoj. Åttans förlossning gick lysande och valparna formligen trillade ur henne på löpande band enligt Stina som var hemma med henne ensam då det skedde.
I Åttans kull började sedan en liten hanvalp att urskilja sig en dag. Den var liten och någonting var uppenbart fel med denne. Av någon märklig anledning hade han sågspån i munnen och ville inte dia. Vi tog ut detta med hjälp av en topps och snart började han dia lite igen. Nu fortsatte han dock att halka efter syskonen och vi börjar fundera på om det är något seriöst fel på honom. Va det därför han hade sågspån i munnen? Kom hönan eller ägget först? Vi började då ge tillskott i form av mjölkersättning.
När folk ringt mig och rådfrågat vad de skall göra med en valp som är en vecka och den redan då har uppenbara problem brukar jag säga att förbered dig på att den skall avlivas. Jag brukar förklara att troligtvis är det något invärtes fel som man inte ser. Jag brukar säga att hundar som är ’svaga/defekta’ kanske man får räkna med att de faller ur och att detta är en typ av naturligt urval där de starka överlever. Nu sitter vi själva med mjölkersättning och vi lyssnar inte alls till den råa logik som jag annars rekommenderar.
Igårmorse när vi kom ut till Åttans valpkull saknades en valp. En av de andra hanvalparna. Vi letade igenom hundkoja och hela hundgården. Det är fullständigt omöjligt att den försvunnit där inne. Hon måste helt sonika ha ätit upp valpen. Varför? Varför inte den lilla svaga? Hade den dött? Har hon lagt sig på den och den hade blivit skadad? Var hon stressad av åskovädret som drog förbi? Vi kommer aldrig att få veta!
Tikar som äter sina egna valpar har jag upplevt två gånger tidigare. Båda dessa gångerna har det handlat om mycket svaga valpar som jag har varit på väg att avliva själv men dragit mig för att göra det. Det har handlat om naturliga instinkter från tikens sida att hålla rent och se till att så många friska valpar som möjligt överlever.
Igår natt födde Arial sin och Rambos valpkull och det var kalabalik kan jag lugnt säga! När första valpen var på G skrek hon rakt ut. Annie, vår lilla border collie tik blev livrädd och kastade sig in i rummet, kissade över hela golvet och skrek även hon då jag lyfte ut henne från förlossningsrummet. Allt detta mitt i natten. Aldrig förr har vi haft en tik som skrikit så vid förlossning. Det tog säkert en halvtimme innan Annie och jag kunde lugna ner oss på ett nyskurat golv efter den pärsen. Arial födde hur som helst fyra pigga tikar.
I gårkväll fick vi även ideen att försöka få Arial att ta sig an Åttans svaga lilla hanvalp. Dels får vi bättre koll på den här inne och dels så får han större chans med färre och yngre konkurrenter. Arial tog sig fint an det lilla ensamkommande killen. Han saknar tyvärr intresse för mat och nu på morgonen har jag fått avsluta hans lidande då han blev riktigt dålig under natten.
Som det ser ut just nu vet vi iallafall att vi har 11 pigga valpar och ett tolfte frågetecken. Vi glädjer oss åt att det faktiskt oftast går fantastiskt bra och att tikarna just nu mår riktigt bra! Mjölkersättning är någonting man alltid bör ha hemma vid valpning. Oftast behöver man det inte men när det behövs behöver man det oftast ganska snabbt. Det är lätt att man förmänskligar det man ser. Någon droppe mjölkersättning och sedan försöka få killen att dia. Detta gång på gång efter varandra. Arial trött ett par timmar efter sin förlossning.
