Här kommer lite bilder från turen. Detta skulle ju inte bli någon slädhundsblogg utan en friluftsblogg. Jag upptäcker hur mycket hund det faktiskt är i våra liv. Vi pratar hund, kör hund, tänker hund, drömmer hund men äter hund det gör vi inte ännu.
Idag roade jag mig med att sätta Sammy ( Working Husky Sammy) som ledarhund. Han har nog aldrig blivit testad fram tidigare då han är lite speciell. Nu satte jag fram honom tillsammans med Rikos som är en av Stinas huvudledare. Sammy tittade på mig som om det var hur naturligt som helst. Sedan jobbade han helt som vanligt, gick på kommandon i spårkorsningar och betede sig som vilken annan ledarhund som helst. Däremot so tog han vid flera stopp en sväng bak och tjorvade till linorna lite.
Vi har idag kört fram till en liten koja. Här blir vi två nätter innan vi styr österut mot Jokkmokk. I princip är allt som vanligt. En del saker går bra andra mindre bra. På mindrebra kontot står att mina skor är slu efter ett år. Det måste varit vävfel för nu är det hål runt om på mina Kamik Oslo. Detta är tredje eller fjärde paret och aldrig förr har de gått sönder på dett viset! Nu trycks det in massor av snö hela tiden. Riktigt skitdåligt är det. Får åtgärdas efterturen.
Efter en dag med hundar och gäster har vi landat i tältcampen. -25C ute men varm och behaglig värme sprider sig från den glödande vedkaminen. Med oss har vi 22 av hundarna fördelade på 5 stycken spann. Ina (Gangsteriina från Finnland) tillbringar sin livs första natt i skogen på seriöst jobb. Hon är inte året ännu. Ögonlocken är tunga och vill stanna stängda då jag blinkar. Kroppen är skönt trött efter dagens tur. Nu är det dags att knoppa in.
Jag tycker redan att jag märker att ljuset ute är annorlunda. Det är framför allt lite mer av det, ljuset alltså. Solen har jag fått se helt ovanför horisonten, givetvis uppe från en lite högre höjd, men ändå. Det va solen! Bor man här uppe i norr så är det en sån sak som man bara uppskattar. Samma sak med första barfläcken som tinar fram. Doften från tinad mark efter månade med bara frusen snötäkt mark.
Det förklarade varför nästan alla möss har varit borta från vår tomt. Annars brukar de härja med hundmaten och Stina far som värsta trappern med fällorna och dräper dem på löpande band. Nu, med denna lilla kritvita, för mössen, dödsmaskinen så slipper vi dem. Hermeliner är nämligen otroliga små rovdjur och mössen chanslösa. Vi önskar Hermelinen smaklig måltid och låter en bit av laxen ligga kvar. Hermelinen ska inte förväxlas med den betydligt mindre Vesslan.
För övrigt så ser vi ljuset i tunneln. Stina har legat några dagar med feber och förkylning. Nu är hon på bättringsvägen och hon studsar omkring som en speedad kanin, beställer prylar till Femundlöpet, snackar med folk om rutiner, skriver körscheman, beställer täcken och mycket mer. Det är en märkbar skillnad då man är själv eller om man får hjälp med att rodda detta skeppet som är vårt liv.
