På hjulingen bakom hundarna hinner man tänka mycket. Jag lyssnar på musik och njuter av tillvaron. Speciellt när man kör i mörker och kanske 4-5 timmar långa pass så hinner hjärnan jobba med både ditt och datt. Personligen så tror jag att det är riktigt nyttigt. Tid med sig själv alltså. Man kan inte dölja någonting eller fly från sig själv. Ju längre tid desto ärligare med sig själv måste man vara.
I Lördags började vi med vårt spår runt hemmasjöarna. Huggit med yxa och ispik för att verkligen veta att isen är trygg. Tydligen så har det frusit på riktigt bra. Lite snö på detta och vi kan köra släde. Än får vi hålla tillgodo med fyrhjulingarna som träningsredskap ett tag till. Hur som helst så har vi haft en trevlig tur på isen Stina och jag.
För ett par år sedan mötte jag en ‘tjomme’ I Saltoluokta som ville köpa ett hundspann. Som vanligt avråder jag folk att börja utan att tänka sig för. Igenom åren så har jag sett allt för många som börjat stort och slutat lika snabbt. Detta berättade jag givetvis för Niclas. Några veckor senare så ringer karln igen. Då har han köpt ett hundspann.
Vi har en del kontakt under sommaren, hösten och den kommande vintern. Plötsligt kommer ett sms med massa frågor om snö osv. i Jokkmokksfjällen. ’Vita bandet?’ skickar jag som svar. ’Nä…bruna randen. Helt opretentiöst från min stuga och norrut.’ Kommer svaret. Det blev en resa från Undersåker till Treriksröset med en del avstickare efter vägen. Här kommer en trevlig kortfilm från turen. Nu väntar jag bara på långfilmen och boken!
Till Niclas kan jag bara säga att vad fantastiskt roligt att jag hade så fel! Du skaffade inte bara hundar utan du kör dem ju dessutom!
I höstas när hästarna skulle flyttas hem från Saltoluokta fjällstation så var Stina med och red över fjället till Kuorpak. Närmare bestämt strax öster om Sareksnationalpark. En fjälltur på ca 5 mil. Det var 5 stycken mycket nöjda ryttare som vi mötte i Kuorpak sent en höstkväll för vidare biltransport hem till Jokkmokk.
Vájal Rine in Lapland kör nu turer mindre än en kilometer från vår kennel. Ibland får vi frågan om det inte konkurerar om våra kunder. Svaret är ja, kanske lite men och? Dessutom så i det stora hela så får vi dragkraft till området vilket gynnar oss mycket mer. Det gynnar oss som enskillt företag och det gynnar bygden. Att sätta Jokkmokk på kartan som en Lapplandsdestination är vår stora utmaning. Att vi blir fler företag inom besöksnäringen i Jokkmokk är med andra ord mer än välkommet! Speciellt när det är seriösa satsningar som Vájal Ride in Sapmis ridturer!
Hur som helst så är det tur att vi har så mycket hundar som sysselsätter Stina. Annars är jag ganska säker på att ’någon’ skulle investerat i ett antal hästar även hit till vår lilla gård. Själv så jobbar jag ju på min image som hästrädd så det känns bättre med hundar för min del. Alla bilderna har Stina tagit under ridturen från Saltoluokta till Kuorpak hösten 2013.
