Norrsken hemma på torpet.Under de senaste nätterna har vi haft en hel del norrsken. En stunden rör det sig knappt. En smal svag sträng som ligger där på himlavalvet. Plötsligt så blir det kraftigare och det rör sig snabbt dansande och intensiteten växlar. Ibland har man tid att sätta sig och bara njuta. Andra gånger fortsätter man att mata hundar eller vad det nu var man gjorde. Lika plötsligt som det kom, lika plötsligt är det borta.
Hundspann och norrsken är en stor reseanledning för stor del av vinterns Lapplandsresenärer. Många kontaktar oss och frågar vilken vecka i vintern de skall komma när de skall se norrsken. Vilken tur de skall boka och i vilket område som är bäst. Det handlar om naturen så svaret blir enkelt. ’Vi har verkligen noll koll men ju längre tur man bokar desto större är möjligheterna att man får se norrskenet’.
Om Aurora Borealis som det heter på latin kan man läsa massor. Vi har sammanställt lite bilder, länkar och text om detta på vår företagssida. Så välkommen till Jokkmokkguidernas hemsida och läs mer om hundspann och norrsken. Kanske förbrukar vi allt norrsken innan säsongen sätter igång… 😉 Reflexerna i en stilla vattenyta får man sällan uppleva vintertid.
Fint besök från huvudstaden…Idag hade vi en medborgardialog i Jokkmokk igen apropå försöken att etablera ett Jokkmokk Mining District. Statssekreterare Håkan Ekengren var på plats och företrädde tydligen fyra ministrar. Jag satt där på min stol i salen tillsammans med många andra Jokkmokkare och tillika glesbygdsbor. Vi lever i en kommun som producerar elektricitet för 11 miljarder kronor per år eller ca 10% av Sveriges elförbrukning. Tillbaks får vi ca 18-29 miljoner kronor/år iså kallat glesbygds stöd. Vi har fått panta älvarna för för att få tillbaks kaksmulor som de har mage att kalla för stöd.
Dessutom huggs skogarna och transporteras ut ur kommunen. Luftrummet tas i anspråk av försvarsmakten och områden spärras av i form av skjutfält och tillfälliga skjutfält. Människor evakueras ut ur området när nato skal flygöva. Människor evakueras alltså från sina hem. Företag som Jokkmokkguiderna förbjuds på kort varsel att nyttja områdena för sin näring.
Håkan Ekengren står där och förklarar att alla människor behandlas lika inför lagen. Jag tvivlar på att ett sådant förfarande förekommer i områden där de själva bor. Vi vet ju vad som hände med försöket att göra en mineralinmutning på Annie Lööfs föräldrarhem.
’Det är långt härifrån till Bryssel, men än mycket längre från Bryssel och hit’ sjöng Ronny Eriksson en gång i tiden. Kanske beror Håkans diffusa svar på att han faktiskt har dålig kännedom om glesbygden och Norrland. Kanske skulle det vara nyttigt för dessa herrar om de lärde sig lite mer om situationen här ute i landet. Jag hoppas att fler Jokkmokkare förstår att detta är en glesbygdsfråga som ingen gruva kan rädda oss ifrån.
Kanotuthyrningen har rullat på riktigt bra under den gånga sommaren. Det är folk från mestadels Sverige och resten av Europa som kontaktar oss för att få hjälp med att förverkliga sina vildmarksdrömmar. Från oss får de enkla tips och ideer, utkörning och hämtning samt kanoter. Då är det både traditionella kanadensare men även kajaker som passar riktigt bra i flera av våra stora sjöar.
Oftast är våra gäster ute minst en vecka och oftast har de bokat kanoterna långt i förväg. De kommer sedan tillbaks med ett leende och berättar om renarna som de sett vid någon strand, gäddan som smakade så fantastiskt, solen som aldrig ville gå ner, tystnade och det friska rena vattnet som man både kunde bada i och som smakade så otroligt gott. Allt detta som vi här i norr kallar för självklart. Allt detta som inte är självklart i andra delar av vår värld eller ens i Sverige. Allt detta som vi måste börja vara rädda om och inte låta det förstöras för all framtid.
Filmen är från just två sådana gäster. De kom från Polen och hade en fin fjällvandring igenom Jokkmokksfjällen innan de anlände till Kvikkjokk. Där väntade två kajaker som tog dem längs Lilla Luleälven ner till Purkijaure 15 km väster om Jokkmokk. Vi tackar och hälsar dem åter välkomna till Nordlandet ovan Polcirkeln!
Jokkmokk på förstasidan.Norrländska Socialdemokraten heter en av våra lokala tidningar i Norrbotten. Under gårdagen belyste de problemet med bristande underhåll av vandringsleder, broar, skoterleder och vindskydd längs Pärlälven. Det har nämligen blivit lite tokigt då ingen vill ta ansvar för den infrastruktur som är ganska viktig för människor som vill vandra, fiska eller köra skoter efter älvdalen.
Det farligaste just nu är hängbroarna över Pärlälven. Ingen besiktar dem och ingen ansvarar för underhållet. Broar som används flitigt och är viktiga för att man skall kunna färdas i områdena.
Kommunalt ansvar anser jag är infrastruktur. Just detta är infrastruktur. Samtidigt så är detta resultatet från en statlig arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man gav folk jobb med att rusta dessa leder men man glömde bort att tänka på framtiden. Vem skulle få ansvar för underhåll och en dag att plocka bort allt? Jag tvivlar på att Jokkmokks kommun är ensamma i denna sits.
Pengarna från fiskekortsförsäljningen går till Jokkmokks jakt och fiskeförening, som inte heller har det fett. Vindskydd nyttjas av skoterguideföretag, hundspannsguider och fiskeguider. Både lokala och från andra kommuner. Det dyker även upp ryggsäcksfolk bestående av fiskare från Piteå, Luleå och kanske Finland. Butiker, restauranger, guider, affärer, stugbyar, bensinstationer osv. tjänar på dessa människor. Men det handlar inte bara om Pärlälven. Det handlar om massor av olika platser runt om i vår stora kommun.
Lösningen på detta och mycket annat i dagens samhälle tror jag kommer bli allt mer att vi får gå ihop i intresseföreningar som löser problemen. Bara folk frångår tänket att man skall ha betalt för varenda sekund man bidrar med. Vi som försörjer oss på denna infrastruktur måste kanske bidra med en slant och kommunen får så lov att skaka fram en del dollar på något vis. Min farmor och farfar var aktiva föreningsmänniskor och de gjorde saker för några föreningar utan att blinka. De gjorde saker för kollektivet. För varandra. Det är väl exakt så det skall vara? Trotts allt så är det faktiskt så att kommunen är just vi som bor och lever här. Är det kommunens uppgift att förse oss med färdiga lösningar? Kan vi inte bättre eller är vi människor små handfallna trastungar? Vi får ofta fixa innan vi tar ut gäster. Här städar vi en av kojorna längs Pärlälven. Vi är långt ifrån ensamma om att städa runt eldplatser, leder, köra ut ved m.m. Men vart är de som grisar ner? Fyndena brukar vara varierande…
Kaffet är hjärnans gaspedal…Utanför vår lilla stuga strilar regnet ner över Lappland. Gräset växer och björkarna har nu börjat grönska riktigt fint. Luften blir sådär frisk, klar och skön att andas. Inne sitter jag med en mugg kaffe. Stina och jag har dragit upp riktlinjer för marknadsföring under den kommande perioden.
Marknadsföring för ett litet företag som Jokkmokkguiderna bygger på samma principer som vilket jätteföretag som helst. Vi vill säkra vårt leverbröd så därför krävs det en del tankeverksamhet. Stina som i grunden är textildesigner men gillar all typ av skapande och design har nytta av dessa kunskaper. Jag har läst lite marknadsföring och det är inte dumt att ha den kunskapen i bagaget. Tillsammans har vi dessutom fått massor av tankar och idéer från våra kunder om hur vi skall hitta dem eller rättare sagt hur vi skall göra för att hitta varandra.
Skall du någon gång starta ett företag, oavsett inom vad så glöm inte att du behöver kunder som vill köpa det du skall producera. Det är bara att skaffa sig den kunskap man behöver och sedan kavla upp ärmarna och börja. Nu en mugg kaffe till och låta hjärnan fortsätta rullapå utan att jag ska ge den begränsningar. Allt är möjligt i min värld! Häromkvällen invigde prinsessan sin nyrenoverade Acron prinsesskanot. Vid en lägereld på stranden satt det folk. De hejade när jag paddlade förbi och stirrade och gapade när Stina gled förbi…
