Rut har tillfrisknat
Rut är seriöst sjuk
Detta kan vara flera olika saker i nuläget. Kalciumbrist, livmoderinflammation, lunginflammation eller någon annan inflammation. Hon är satt på antibiotika och om ett halvt dygn bör den börja ge resultat. Det är en tung väntan med en del oro och lite sömn.
Vad bör man ha hemma för att fixa en sådan grej kan man ju börja fundera på. Bland det viktigaste är nog papper, penna och en klocka. Man skall göra statuschecker med jämna mellanrum. Det är förändringar som är viktiga att kunna upptäcka. Thermometer är också ett måste.
Vätskeersättning för hund är ett mycket hett tips. Den är även bra då en hund är sjuk, trött, skall föda valpar osv. Bäst är det om hunden dricker själv men vi har även en liten spruta så att vi kan ge det i mungipan. Vi har helt missat att ha kalcium hemma. Hädanefter kommer det garanterat att finnas i vårt husapotek. Diande tikar kan nämligen få kalciumbrist vilket snabbt kan bli en livshotande situation.
Vetrimoxin är ett bra antibiotika att ha hemma i sitt hundapoteket. Den har vi fått utskriven till allt från lunginflammation, hudinfektion och livmoderinflammation. Ett brett bra o ha piller med andra ord. Även om vi har detta hemma påbörjar vi aldrig behandling utan att först prata med en veterinär. Man skall givetvis göra så mycket man kan själv för att lösa problemen men att ge receptbelagda mediciner lite hit o dit utan att rådfråga först är inget jag rekommenderar. Jag har flera gånger ringt till Lapplands Djurkliniks jourhavande veterinär och frågat om råd. De är alltid trevliga och mycket hjälpsamma. Bra veterinärer är helt klart ovärderliga!
Bilen är fulltankad, hundburen på plats, thermosen fylld och jag har bara någon minut innan jag kan sitta i bilen påväg till veterinären om det skulle behövas. Hennes läge är stabilt men saker kan gå fel. Riktigt fel. Nu hoppas jag att slipper tokdra igenom Lapplands skogar mot Gällivare. Helst vill jag inte överhuvudtaget utsätta de små valparna för en bilfärd på 200 km och väntan medan Rut skall undersökas. Måtte hon bara bli bra.
Full vinter och säsongsavslut
När snön blir blöt och kornig sliter det hårt på tassarna. Många hundar får djupa sprickor i trampdynorna så det är bara att socka och smörja. Det har gått bra men för tassarnas skull så är det bra att hundarna får lite vila nu.
Även denna tur har annars gått bra. Trevliga och roliga gäster som vanligt. Fina körförhållanden, trevligt folk efter vägen, fikapauser i solen med kokkaffe, hundar som är glada osv.
Flera hundar småhostar nu sedan ett par dagar. Om det beror på kennehosta eller något annat vet vi inte. Dee blev dålig där ute och fick åka släde. Hon hade ett djupt gurglande i lungorna vilket kan tyda på lunginflamation. Allmäntillståndet var bra och hon visade inga tecken på feber. Har alltid med pencillin så det sattes in direkt. De kan få sk. kemisk lunginflamation om de äter snö, som de gör när det är varmt. Det blir för mycket och därefter kräks de och om detta sker under färd kan de dra in det i lungorna vilket kan orsaka lunginflammationen. Det gurglar fortfarande från henne men hon är riktigt pigg och glad så tiden får utvisa.
Ville, du fattas oss…
Jag tog honom i mitt spann och givetvis tuggade han på mig ett par gånger första dagen. Stresstuggade alltså. Men Ville fick jobba hårt i spannet kan jag lova och efter första dagen upphörde tuggbeteendet tack och lov. Han blev istället världens kelgris med alla våra gäster. Såväl vuxna som barn. Han var helt enkelt en mycket krävande arbetshund som hade fått arbeta lite för lite.
I höstas då vi satte igång träningen var allt frid och fröjd. När distanserna ökades till över 30km började vi se att han inte riktigt hängde med. Var det mentalt, värmen eller? Vi började med tiden att ana att han hade en stelhet i sitt ryggslut. Under en längre tid fick han vila och behandlades med antiinflammatoriskt och smärtlindring. Tyvärr helt utan förbättring. Det har varit med tungt hjärta som vi sett att effekten av behandlingen helt uteblivit.
Vår filosofi är att ingen hund skall leva med smärta. Det är vi helt obevekliga i. Men jag saknar verkligen hans grova nos och att borra fingrarna djupt i han tjocka päls. Ville var en fantastisk färdkamrat på fjället. Han gav alltid allt i selen. Hur ont hade han haft utan att visa någonting?
När en hund avlivas så saknar man dem alltid. De fattas. Jag glömmer inte heller de hundar som jag har haft sedan 1984 då jag började. De finns ännu där i minnet. Det är tur att hundgården är full av andra fantastiska hundar som är goa på sina olika sätt. Men det är ändå alltid en tomhet. Alltid.
Femundlöpet, en resume
Redan innan löpet gick mycket emot oss. Småstrul och all extra tid vi hade planerat som buffert konsumerades snabbt upp. Det mesta ren otur både hos oss och hos andra runt omkring oss. Som exempel kan jag nämna ett tält från Hilleberg. Beställde ett rött Soulo men fick ett rött Akto. Delvis mitt fel då jag kanske inte var tillräckligt tydlig. Snabbt skickar Hilleberg ett nytt tält, ett grönt Soulo men det står rött på ordersedeln. På vår väg ner till Röros stannar vi till i Östersund och byter tält klockan 03.00 på natten. Johan på Hilleberg skall ha ett stort tack för det. Detta och några andra liknande saker lede till att den bilresa som skulle ta 12 timmar tog 18 timmar i verkligheten. Så fortsatte det senare med slädbelag som inte passade, Stinas skor hemma i köket osv.
När jag väl står på starten så var jag allt annat än utsövd. Fick däremot en fantastiskt bra startplats för hundarna. Lugnt och lite avskilt sida vid sida med Robert Sörlie. Första etappen gick trögt. Bromsade otroligt mycke och jobbade på att få ner rytmen i spannet. Framför allt så måde Xalo piss efter starten som stressade honom helt ur balans. Stannar och fikar efter spåret och kelar med hundarna. På första checkpoint så gör jag ett kortare stopp. Volker och Jasmine som är mina handlers gör en kämpeisatts och imponerar med en struktur i depåbagen utöver det vanliga.
Nästa etapp möts vi av snödrev och mörker. Mitt spann taggar igång och nu börjar de arbeta allt bättre. På väg över fjället hjälper vi ett annat spann som inte får hundarna att gå in i vinden. Xalo börjar äta bra och i Drevsjö är han på banan igen starkare än någonsin. När vi kommer till Sörvollen har jag haft endel spysjuka på några av hundar men den tycktes bara vara några timmar och sedan äter hundarna igen och kommer tillbaks. Snödrevet över fjället mot Sörvollen händer samma sak igen. Spannet taggar igång och går som ett tåg starkare och starkare.
På väg mot Tynset börjar jag släppa på lite. Snittar enligt GPSen på 14-14,5km/h trots att jag bromsar väldigt mycket. Uppförsbackarna behöver jag knappt hjälpa spannet. Men då händer det. Jag kör om ett spann och får lintjorv. Går fram och reder ut linorna, utan att sätta ankaret precis som jag alltid gör hemma. Släden börjar glida och sakta, sakta går hundarna förbi mig utan att jag når släden. Kanske är jag lite seg i kolan också pga lite sömn. Springer som ett troll men ser bara hundarna försvinna. Christer Afser som är där med sina malamuter ger mig lift de första 5km. Det skall han ha ett enormt stort tack för! Det är inte varje dag man får åka malamut. I en kurva kunde jag se hur mitt spann lämnat Femundspåret så jag tackar Christer och börjar springa. Som tur är möter Christer två skotrar som tillhör löps crew. De kommer ikapp mig och snabbt hittar vi spannet trippandes efter spåret. Sist jag tappade ett spann var 1997 och då dog en hund. Nu var alla helt okej. Jag hade inte velat tänka på vad som kunde hända men en befriande lättnad var det att få tillbaks hundarna. Här blev det te, kall pizza, godis och lugn och ro ett tag innan jag körde tillbaks till spåret. Totalt blev det 16 km extra tur utanför spåret.
I Tynset fick jag lämna två hundar pga handledshältor. Dessutom 10km vidare från Tynset gav Dee upp. Min yngsta hund var helt färdig så bara att lasta i släden. På väg över fjället stannade jag några gånger och fikade och pysslade med hundarna som egentligen bara blev starkare och starkare. Totte började även han att markera på ena frambenet men åka släde ville han inte. Rosa markerade lite på vägen in mot checkpoint.
När jag gick igenom hundarna i Grimsbu med veterinären så var alla hundar utom två eller tre ömma och svullna i handlederna. Kom det efter att jag tappat spannet? Hade jag kört för fort? Hade jag slarvat med vrist wraps och massage?
Veterinären i Tynset sa att jag kunde fortsätta med de hundar jag satte ut där, Rasmus och Sammy. ’It’s no problem, they will just have some pain…’ Jag förklarade att det inte va hundarnas önskan att tävla utan min önskan. Förklarade även att i min värld körs inte hundar med ’just some pain’ utan dessa hundar sätts ut och spannet mindre vilket medför att husse springer eller åker hem. Den ena veterinären nickade förstående medan den andre tydligt inte förstod vad jag menade. Annars var veterinärerna mycket seriösa och bra. För min del fick löpet avslutas här efter ca 360km.
Stinas spann slutade att äta. Troligast pga att de inte är vana att ligga några decimeter ifrån okända hundar på checkpoint och äta. Något vi helt enkelt måste träna på. Det resulterade i att hennes hundar blev uttorkade. Så illa att Unna fick sättas på dropp en timme i Sörvollen för att återhämta sig snabbare. Då valde hon givetvis att bryta istället för att riskera något med hundarna.
Vi är båda eniga om att detta var otroligt bra tävling. Detta var mycket mer givande än exempelvis Nordic Open 2012 då vi kom hem med medaljer. Vi har lärt oss massor, sett våra brister, sett att hundarna egentligen var väldigt starka och det hade varit mycket spännande att se vart vi slutat i resultatlistan om vi kunnat fortsätta. Vi är också eniga om att de som år efter år får sina spann igenom dessa tävlingar med fräscha hundar gör en jätteprestation. Utan tvekan hatten av för dem!
