Kaitumdalen i närheten av Tjuonajokk.Nu har vi landat i Stora Sjöfallet. Veckan har varit minst sagt fantastisk. Fantastiskt vindstilla. Vi har färdats igenom trånga fjälldalar och över öppna vidder. Det har ofta varit i princip kavlungt och solsken från molnfri himmel. Egentligen så har ju hela vintern varit tämligen storm och ovädersfri.
Veckan som var hade ett ett upplägg mer som en hundspannskurs. Fokus var givetvis även på själva upplevelsen men även på allt som rör hundspannskörning och hundarna. Tasskador/skötsel, utfodring, avel, utrustning, tävling/turkörning och en del annat smått och gott.
Nu har vi nu vilat under två nätter och imorgon bär det av ut på en ny tur. Nu gör vi ett försök att ta oss ända ner till Jokkmokk då vädret i fjällen inte tycks bli det bästa. Faktum är att det utlovas både vind och 40-50cm nysnö. Då lockar lågfjällsområdena och skogslandet även om det är risk för blötare förhållanden där. Working Husky Umiak. Påväg västerut mot Kaitumjaurestugorna längs Kaitumälvens källsjöar. Med hundspann uppför… Tundracamp.
Stora Luleälvens dalgång västerut mot Stora Sjöfallet.Till porten av Sarek är en av våra ’enklare’ veckoturer som vi kör. Det är relativt lätta etapper, enbart stugboende och efter väl trafikerade leder. Denna vecka har jag arbetat med en kollegas gäster, Dirk från Vildmarksbyn Solberget. Vi har annars valt att undvika att resebyråer och ’återförsäljare’ som skall sälja våra långturer pga att vi kan få gäster med fel förväntningar och attityd. Dirk är dock en av de kollegor som arbetar med en liknande målgrupp som oss och därför har det genom tiderna visat sig fungera kanonbra. Denna vecka var inget undantag.
Vår färd gick söderut från Saltoluokta. Vi har haft kalasväder med sol, ingen vind, gnistrande skön snö och allt annat man kan begära från en resebroschyrs bilder. Hundarna har skött sig bra och vi har lugnt tuffat från stuga till stuga längs Kungsleden. Gästerna har varit otroligt trevliga, hjälpsamma och goa mot hundarna vilket är sådant som underlättar mitt liv som guide.
För egen del så har jag nu varit borta hemifrån mer än 50 dagar. Det känns ännu roligt att köra hundspann och livet här ute är så verkligt och enkelt på nått sätt. Ändå ser jag hur slutet av säsongen närmar sig. Om drygt två veckor skall hundslädar målas, hundgårdar städas, bilar servas, skotrar förberedas för nästa vinter och det finns en massa kontorsarbete som bör fixas. Det bor en liten vagabond i mig och jag vet inte om jag ser fram emot livet som torpare.
Nu skall det iallafall lastas om och nästa vecka förbereds. Hundar skall hem med Stina och slädar packas om. Denna vecka kommer färden att gå norrut från Saltoluokta och det blir ingen ändring av planeringen i sista minuten tror jag. Jag har fått klartecken från samebyn och vi kommer att kunna köra utan att hamna mitt i vägen för renskötselarbetet. Vädret däremot ser väl ut att bli lite si och så med en del snö. Vem blir inte glad av kokkaffe och grillad Jokkmokkskorv? Susitievans Arial. Hon löper och fick specialbehandling under fikapauserna. Nu väntar hemfärd och parning med Working Husky Rambo. Aktsestugan. Ett kortare snöfall drir in över området men det ger sig ganska snart. Matning av hundarna i Sitojaurestugorna. Böljande fjällbjörkskogar och lågfjäll breder ut sig öster om Sitojaure området.
Nattläger nedanför Skierfeklippan.Alla hundarna står inselade, startklara och vi skall just till att lätta ankare. Vi är fem hundspann som är påväg norrut mot Kebnekaiseområdet. Då börjar min hjärna att tänka i nya banor. Söderut istället för norrut. Efter en snabb briefing med gruppen fattas beslutet att vi skall undvika det dåliga snöläget uppe vid Kebnekaises fjällstation och området mellan Stora Sjöfallet och Teusajaurestugorna. Spannen styrs söderut längs Kungsleden. Snösäkert och Det visar sig bli ett bra val.
Vi börjar veckan med i det närmaste molnfritt och vindstilla på kalfjället. Sedan fortsätter vi med lite varierat molniga dagar men alltid skönt vindstilla. Hundarna blir varma och vi får ta det lugnt för deras skull.
Nu sitter jag i Salto. Tält hänger på tork liksom sovsäckarna. Maten inför den kommande veckan är nedstuvat i slädarna. Idag har vi gjort en radiointervju med Radions program Naturmorgon. Det kommer troligast på lördagsmorgon om två veckor. Nu är mina ögonlock såpass tunga att det endast är sängläge som gäller. Per jobbar på för att avlasta sina hundar. Han följs här tätt av Sam. Restaurang Hilleberg. Sitoräven fick jag sitta på fem meters avstånd medan denne somnade. Flippa blev stel i benen och fick därför motvilligt åka en bit.
Lite vind och snödrev hör till livet här ute på vidderna.Explore Sarek nationalpark är nog den av våra turer som fått flest bokningsförfrågningar under 2016. Redan under maj månad 2015 blev turen fullbokad av en familj från Luxenburg. När vi närmade oss avfärd började tyvärr mejlkonversationen att te sig märklig. Kunden började att mixtra och ställa skumma krav på mig som färdledare och känslan blev bara dålig. Det visade sig då att denna familj var svartlistad hos några kollegor och mycket snart kom två läkarintyg på att hälsan sviktade. Efter några mail till de gäster som stod på väntelistan bokade två killar. Eric som till slut kom men även en annan kille från USA som avbokade en dag innan avfärd. Sett över tiden så är det ytterst sällan denna typ av problem uppstår.
Då det fanns hundar och utrustning färdigt passade Patrik från Jokkmokk på att haka på. Han håller själv på med hundar och har just registrerat ett företag. Dels är det kul att få en kompis med på tur men även kul att han kanske kan få input till hur han vill jobba i framtiden.
Starten gick från Saltoluokta fjällstation i strålande väder och sedan västerut in igenom Sarek. I år lyckades vi faktiskt att genomföra Sarekturen enligt den beskrivning som vi har på vår webbsida. Sareksnationalpark är ett krävande område där man är utsatt. Snöförhållandena kan vara mycket varierade och inte alltid lämpliga för hundspann.
I Såmmarlappa träffade vi ett reportageteam från tidningen Turist. De spanade efter lodjur och till vår stora lycka fick de syn på ett kraftfullt djur uppe på en fjällsida. Både Patrik och jag som är vana att vistas ute mycket fick en otroligt kul upplevelse. Eric däremot saknar fortfarande älg på sin lista över djur han helst vill se. Han har jobbat på detta sedan 1989 och det blev till slut ett skämt att vi inte såg älg så länge han var med oss.
När vi passerade Tarrakaisestugan hamnade vi mitt i en räddningsaktion av en kraschad skidåkare som låg högt upp på en fjällsida. Vi behövdes inte så vår färd fortsatte men killen blev enligt nyheterna liggande där uppe i 6-7 timmar innan en norsk räddningshelikopter till slut kunde fira upp honom. Då var redan kompisarna, fjällräddare och svensk ambulanshelikopter på plats sedan ett tag.
Årets Sarektur är nu bakom oss och jag kan bara summera ännu en härlig fjällvecka. Vi har ännu full vinter även om det är varmt och tinar en del just nu. Hundarna är ganska tunna men i bra form. Även jag har tappat en del vikt men för att citera vår veterinär en gång då jag oroligt visade upp några av våra magra hundar för något år sedan: ’Matti…har du någonsin sett en fet marathonlöpare?’. Dalripor strax väster om Rinim. De samlas nu för parning och de blir allt mindre skygga. Mörkret sänker sig över vår tältcamp i övre Rapadalen. Vinden ökar något och låga moln med snöbyar drar över under natten. Dimmorna lättar i Allkavagge. Vindstilla. Nu snackar vi mushers paradise! Tuoddar måste vara platsen med konstant snödrev. Padjelantaledens högst belägna stugplats. Navigering i white-out är inte det lättaste. Till höger där framme vid det vita fältet och sedan lite till vänster om den där vita snödrivan. Här är Patrik med ett åttaspann av våra Siberian huskies. I tidningen Turist kommer ni att kunna läsa Annas reportage om spaningen efter lodjur. Turist är kanske den tidning idag är den friluftstidning som idag kanske har de bästa svenska friluftsreportagen! Renskasmiddag med en kall Norrlandsguld i Såmmarlappa. Nappen fick en överansträngd handled och fick åka släde under tre dagar. Här sitter hon kvar vid platsen där tältentren var och undrar varför vi packade ner det i släden.
Hotell Hilleberg!Så är den fjärde av nio vårvinterveckoturer genomförda. Denna gång körde vi söderut från Saltoluokta fjällstation. Siktet var inställt mot utkanterna av Sareks nationalpark. En kombinerad stug- och tälttur.
Veckan började med en hel del vind och värme. Därför höll vi ner mot skogslandet och Aktseområdet. Spåren blev mjuka och genomslagsföret var ett faktum. Den tredje dagen blev det kallt och stenhårt och istället för att plaska fram i blötsnön studsade vi frenetiskt bromsande fram längs de hårdfrusna spåren.
Med på turen var Barbara och Jochen som kört långtur med mig tidigare. Det underlättar alltid då det är någon i gruppen som varit med och kan en del. Dessutom var Johanna som själv är utbildad fjälledare samt Yvonne som även hon var van vid friluftsliv. Med andra ord inga ’riktiga turister’ utan kanske skall klassas mer som resenärer och gäster på våra turer.
Under de sista dagarna körde vi in i Sareks nationalpark. Första försöket avbröt vi pga vind och sikt som kom och gick. Egentligen inte nödvändigt men en ren försiktighetsåtgärd. Ofta kan det i efterhand visa sig att det är bättre att slå läger i skyddad terräng och sedan utvilad kunna färdas när vädret blir bra istället för att bränna krutet i halvtaskigt eller dåligt väder. Så gjorde vi och turen blev riktigt bra till slut! Hundspannen fick stundtals arbeta hårt i vinden som stundtals friskade på. Här hade vi bra sikt trotts vind pga att snön var upptinad och ihopfrusen. Moments av litenhet i en storslagen natur. Norrsken och månsken över Sitojaure. Mitt hundspann sover lugnt framför skonksläden. Arial är inte helt nöjd. Kall om rumpan med en krånglande sele…som hon själv uttryckte det till mig! (Jaja…hunden prata med dig…) Off-pist-terrängkörning med ett gäng arbetshundar.
