Pelle däremot är 7 år. Uppvuxen i min släde under sin första säsong. Efter det så har det blivit många turer igenom åren med honom. Pelle har utan tvekan en speciell plats i mitt hjärta. Igår flyttade han till Norge. Thorhild och Karl, som är aktiva friluftsare, var och hämtade honom här. Pelle kommer att få börja med 5 veckors fjällvandring. Men det är ändå väldigt tomt här hemma utan honom…
Per och Ann är här från södern o hälsar på. De ska hämta en valp från Ä-kullen. Närmare bestämt Ämser efter Atlas och Zpring. Givetvis blir det hundprat i massor. Trevligt.
Working Husky Zuss bor inne med ett brutet ben sedan några dagar. Första dagarna var hon väldigt lugn. Nu kommer dock energin tillbaks allt eftersom smärtan ger med sig. Hon blir påhittigare och har snabbt lärt sig vart soporna hamnar och hur man kan hitta skatter där. Pappersinsamlingen är också lek-bar och fördelas gärna ut på golvet i småbitar. När tuggbenet är slut så kan man dessutom alltid tugga på bandaget. Tre veckor ska hon vara inne. Vi har inte ens avverkat den första…
Cirkusar och folket som jobbar med dem har länge intresserat mig. Människor som valt ett lite annat sätt att leva på. Inget mainstream direkt. De jobbar garanterat grymt hårt och dansar sällan på rosor. Flera av artisterna är dessutom väldigt vältränade och duktiga.
Vad jag inte gillar med cirkusar är att man inte vet riktigt hur djuren har det. Hundarna gillade sina övningar utan tvekan. Men elefanterna, kamelerna, sjölejona och ponnysarna? Det är lite beklämmande att se dessa magnifika djur. De transporteras runt för att visas upp lite här och var. En elefant blir gode gammal och är väldigt klok. Garanterat att den har en åsikt om detta på något sätt. Frågan var och en måste ställa sig är om man skall gynna detta eller inte?
Wilderness First Responder är den två veckor långa utbildning som jag tog hösten 2010. Efter den är man certifierad Wilderness First Responder. Nu krävdes det en återcertifiering vilket jag lyckades klara. Ett teoretiskt prov samt en praktisk test där man skall lösa en patients problem. Något stolt kan jag nu fortsätta att kalla mig Wilderness First Responder. Samma utbildning som krävs av fjällräddare, brandkårspersonal m.m. i USA. Med andra ord en internationell utbildning och certifiering.
Dessa sjukvårdsutbildningar är roliga att vara på. Lena som håller i utbildningarna brukar se till att man får sig ett och annat skratt. Dessutom så bestod gruppen av bra och trevligt folk med liknande intressen. Man får givetvis skärpa till sig för att fixa övningarna. Spikar i händerna, allergiska reaktioner, andningsproblem, brutna ben och armar, nack- och ryggskador och allt detta i en salig blandning. Givetvis utsågs Volker och jag till hypotermioffer. Dvs vi fick hoppa ner i en fjällbäck med kläderna och sedan räddade och upptinade. Så nu slipper jag midsommartvätta mig!
Foto: Lena, Crossing Latitudes
Skvattramen är rik på eteriska oljor. Därför både doftar och smakar den väldigt speciellt. I folkmedicin så har man igenom tiderna använt Skvattramen mot ohyra. Man lade kvistar av Skvattram bland kläderna för att skydda mot mal. Husdjur som var angripna av löss tvättades med avkok av Skvattram.
Te gjort på Skvattrambladen kallade Laberadorte, från Laberador i östra Canada. Men det har även funnits varianter av detta te som kallats både Alaskate och Norrbottenste m.m. Detta kan man man läsa om lite här och där. Nu är Skvattramen en giftig växt och man skall nog undvika att allt för ofta koka te på denna planta. Skvattramte sägs däremot ha en helande effekt mot luftrörsproblem, förkylning, ont i bröstet, kikhosta, högt blodtryck och blåskatarr.
Innan jag fick veta att Skvattramen var giftig har jag själv kokat åtskilliga pannor av det goda Skvattramtet. Aldrig har jag fått vare sig halucinationer, huvudvärk eller något annat som beskrivs som biverkningar. Teet är riktigt gott måste jag medge. Gärna med en liten klick honung. Men som sagt så har jag har alltid gjort det mycket svagt och gärna med lite färska björklöv.
