mattisblogg.se

Idag hade vi en medborgardialog i Jokkmokk igen apropå försöken att etablera ett Jokkmokk Mining District. Statssekreterare Håkan Ekengren var på plats och företrädde tydligen fyra ministrar. Jag satt där på min stol i salen tillsammans med många andra Jokkmokkare och tillika glesbygdsbor. Vi lever i en kommun som producerar elektricitet för 11 miljarder kronor per år eller ca 10% av Sveriges elförbrukning. Tillbaks får vi ca 18-29 miljoner kronor/år iså kallat glesbygds stöd. Vi har fått panta älvarna för för att få tillbaks kaksmulor som de har mage att kalla för stöd.

Dessutom huggs skogarna och transporteras ut ur kommunen. Luftrummet tas i anspråk av försvarsmakten och områden spärras av i form av skjutfält och tillfälliga skjutfält. Människor evakueras ut ur området när nato skal flygöva. Människor evakueras alltså från sina hem. Företag som Jokkmokkguiderna förbjuds på kort varsel att nyttja områdena för sin näring.

Håkan Ekengren står där och förklarar att alla människor behandlas lika inför lagen. Jag tvivlar på att ett sådant förfarande förekommer i områden där de själva bor. Vi vet ju vad som hände med försöket att göra en mineralinmutning på Annie Lööfs föräldrarhem.

’Det är långt härifrån till Bryssel, men än mycket längre från Bryssel och hit’ sjöng Ronny Eriksson en gång i tiden. Kanske beror Håkans diffusa svar på att han faktiskt har dålig kännedom om glesbygden och Norrland. Kanske skulle det vara nyttigt för dessa herrar om de lärde sig lite mer om situationen här ute i landet. Jag hoppas att fler Jokkmokkare förstår att detta är en glesbygdsfråga som ingen gruva kan rädda oss ifrån.