Man blir glad av galet mycket puder…Idag har det blivit lite trail breaking med skotrarna. Volker och Jasmin har hängt med mig och lurvat runt en del av våra spår. Det är väldigt ’luftig’ snö som yr häftigt när man drar fram med skotern.
Pudersnön hamnar inne under huven på maskinerna. Snö på variatorremmarna är ingen hit. Det slirar och remmarna tar stryk. Maskinerna suger in snö i förgasarna och de fryser lätt. Vi slår K-sprit i tankarna för att minimera problemen. Just nu står dessutom en av maskinerna på upptining. Den har helt enkelt sugit i sig lite för mycket snö. Med i skotrarna finns alltid T-sprit (för tining av ispropp), K-sprit (i förebyggande) och 5-56 för att tina vajrar och frusna förgasare.
Volker och Jasmin. Vist ser de ut att vara från Sibirien!!! Volker in action. Det finns en fullstor skoter där i snön… Lynx 5900. Underkänd av polisen, oskattad, oförsäkrad och uppfyller knappast ekoturismföreningens alla krav. Men norr om Polcirkeln är det en reservskoter av klass som går grymt bra i dåligt före iallafall!
Tjaktjajaure vintern 2014.Ledsen, besviken, less, irriterad, grubblande… Bilen var packad, hundarna tränade, Volker, en av mina handler hade rest från Göteborg och hit, hundar veterinärkollade och avmaskade, bilar genomgångna och släpvagnen fixad. Med andra ord en massa förberedelser och stora förväntningar på nått kommande roligt.
Då händer det. Fukt hittas på vår vind, en del av skorstenen knackas ned, Sammy får tok ont i en fot och måste till veterinären i Gällivare för röntgen, alla spår borta under all snö som vräkt ned, skotrar krånglar osv. Dessutom så står Jokkmokks Vintermarknad för dörren med ett gäng turister som skall köras på tretimmarsturer.
Vart tog alla bra alternativ vägen? Kvar är två dåliga val kvar. Stanna och skita i tävlingen eller fara och vara där nere med dåligt samvete för att Stina blev kvar hemma ensam med allt? Jag vet hur jobbig en sådan tävling är. 600Km med sömnbrist, fysisk påfrestning och mycket mer. Under en sådan tävling har man fullt upp med motivation ibland. Att då dessutom bära med sig ett dåligt samvete hemifrån fungerar inte. Ska jag köra en sådan sträcka så vill jag vara en positiv person gentemot mina hundar, mina handlers och alla fantastiska människor som jobbar med dessa tävlingar.
Att gå igenom livet utan små motgångar är ju omöjligt. Det handlar ju mer om hur man hanterar dem. Nu skall jag köra marknadsgäster, trampa spår och gå på nått marknadsevenemang. Volker och Jasmine som skulle följt på tävlingen är nu båda i Jokkmokk och nu kommer vi istället att hinna träffa dem här hemma i Jokkmokk.
Femundlöpet 2015 är med andra ord inställt. Min tävlingssäong kom av sig innan den ens startade. Stina köra Amundsenrace om några veckor. Hundarna är i form och jag hoppas verkligen att hon får en bra tur tillsammans med Patrik och Sanna som skall följa henne och hjälpa henne.
Rambo som fått ett snitt bakom en tå. Det är sytt men han har missat viktig träning så han blir hemma. Jag kommer givetvis att sakna honom när jag står där ute på spåret…Vi närmar oss Femundlöpet med stormsteg. Det är ju ingen överraskning att tiden innan en tävling alltid blir lite lätt hektisk. Det är ju inte heller någon överraskning att man känner att man inte är riktigt förberedd träningsmässigt osv. Det är bara tävlingsnerverna som spökar.
Men i år tar det emot på allvar! Fyra av våra bättre ledarhundar är borträknade. Mitt absoluta ess när det gäller dåliga förhållanden är Rambo. Han fick ett konstigt snitt bakom en tå för några veckor sedan. Han är tillbaks i arbete men har tappat flera viktiga veckors träning så han skall inte utsättas för en tävling. Rut och Xara är ute för de har inte hunnit komma i form efter höstens valpningar osv.
Trotts att vi har 56 hundar på kenneln så är det inte så mycket när man skall plocka ett bra spann. Det är 9 valpar, ett gäng unghundar som är i arbete men inte redo, några gamlingar som bara går kortare turer och så några hundar som helt enkelt inte har den rätta inställningen eller förutsättningarna.
Själv så är jag inte heller i bästa form. Det har blivit dåligt med fysträning för min del. På den mentala sidan så saknas det helt enkelt lite motivation. Ett Femundlöp är krävande då man får ganska rejäl sömnbrist och samtidigt måste jobba hårt fysiskt under 3-4 dygn i sträck. Det kräver att man har en mental förmåga att hålla humör och motivationen uppe.
Just nu ser jag mest fram emot att få göra denna resa tillsammans med Volker och Jasmine som kommer att vara mina handlers liksom de två senaste åren. Dom är helt fantastiska som tar ledigt från sina jobb för att hjälpa till med detta. Vad de inte vet är jag har räknat ut detta! Om jag bryter vid första checkpoint så kommer jag att få mer tid med dem så min körplan sträcker sig enbart över de första 90km. Rambo strax efter att såret sytts. Egentligen har vi haft en bra säsong än så länge med skadefria hundar.
Joel och hundarna är redo för en etapp till.Solbergets Vildmarksby är en av våra kollegor här i norr. Deras koncept är en fin lite gård mitt i Lapplands djupa skogar. Hit söker sig folk för att få en paus från dagens samhälle. Här finns inte rinnande vatten eller elektricitet. Här får man elda i bastun om man vill tvätta sig och utedass är det enda alternativet. Denna lilla anläggning är välbesökt och vissa veckor är fullbokade flera år framåt.
Denna tur hade jag med mig ett gäng gäster från just Solbergets Vildmarksby. Vi har för vanlighetens skull kört hundspann, eldat, grillat, bott i kamintält och löst världens alla problem runt den sprakande elden medan te och kaffepannor har tömts. Med andra ord några helt vanliga dagar i Jokkmokksskogarna med trevliga gäster.
När jag nu gör en snabb överslagsräkning så har jag nu snart tillbringat ca 20 dagar ute på tur denna vinter. Då räknas inte dagsturerna in utan endast de turer där jag har övernattat i tält och stugor. Om jag skall räkna antalet dagar som jag kört hundspann så är det lättare att räkna de få dagar som jag inte har stått på släden. Precis så som livet för en hundspannsförare skall vara! Working Husky Xalo. Bara några kilometer från vår kennel. Vackert… Framme vid tältcampen skall hundarna tas om hand. Slädhundar behöver klappas, selas av, klappas igen och pysslas om lite.
Uschi och Atlas leder Sarahs 6-spann.Nylandad hemma efter två dagar ute med hundar och Sarah och Iia. Vi har haft norrsken, -33C, älgmöten, tältnatt, ett par lägereldar, trevliga samtal och en del hundkörning.
När det gäller älgarna så hade vi tre älgar som jag inte var riktigt säkra på om de skulle dra eller stanna. De är nu några veckor då älgarna blir allt tryggare och vi får skrika och tjoa för att få dem av spåret. Det händer ju varje år att vi har någon lite närmare kontakt med dessa stora djur. De ploppar upp på spåret mellan spannet och en vallande border collie eller som när jag körde på en med skotern förra året. Adrenalinfyllda och spännande möten helt enkelt som vi gärna är utan.
Detta med att färdas och leva där ute. Att få vakna i ett tält eller i en stuga. Att få färdas igenom våra ödemarker som vi fortfarande har här i norr. Hundspann, kanot vandrandes eller skidrandes. Att få leva på luffen borde alla någon gång få möjlighet att testa. Nu var vi ute två dagar. Egentligen så är det först efter ca tre dagar jag börjar se hur folk trappar ned på riktigt. Det norrländska lugnet infinner sig. Lugnet som man får av att vara nära naturen och beroende av naturen. Ett snötyngt skogslandskap där solen äntligen börjar synas över horisonten. Sarah som före turen hade problem med ’kylan’ i skåne. Vi snackar då +6C. Här arbetar hon barhänt med kameran och tempen pekar på -30C. Det är skillnad på kyla och kyla!
