Vemodig glädje och sorg
Min mormor var en fantastisk person. Mitt i Åre hade hon en trädgård som var stor del av hennes liv. Hon torkade löv i ugnen för att täcka rosenbuskarna på hösten, mortlade äggskal till växter som behövde kalk och så vidare. Med skottkärran traskade hon upp på byn där hon kollade om hon kunde få material som sten, sand m.m. till sitt stenparti från någon byggarbetsplats. Växter beställdes från när och fjärran. Hon hade hittat sin passion i livet och hon lät den formligen blomma ut. Detta har nog betytt mycket mer för mig än jag förstår. Hon har visat att man skall gå sin egen väg och man skall följa sitt hjärtat.
Som barn kommer jag ihåg att det byggdes kojor av filtar o bord, dockhus av papplådor, ansiktsmasker av kartongbitar och mycket mer. Kreativa upptåg där ingenting var omöjligt. Att hon var en konstnär på många sätt råder ingen tvekan om. En kreativitet som jag idag med glädje ser leva vidare hos både min mor och min syster (Fröken Humla).
Självklart gör det ont att hon inte finns längre. Samtidigt så är det skönt att hon slapp flytta in på ett älderboende utan kunde stanna hemma hela livet som hon själv önskade. Min mor som bor närmare har varit mycket hos mormor i Åre och hjälpt till under de sista åren. Hon berättat om fantastisk hemtjänstpersonal som funnits där när det har behövts. En social trygghet i vårt samhälle för alla oavsett om man är rik eller fattig som vi måste värna om.
Som sagt så är det en sorg att mormor inte finns längre. Samtidigt är jag så glad att hon gett mig modet, igenom att visa hur man kan leva för den passion man har och visat hur viktigt det är att man hittar sin passion. Det är med en blandning av vemod och glädje som hon kommer att finnas med mig i livet i mina tankar.
