Working Husky Viktor. En kraftfull hund som älskar fjällivet.En kortare färd på tre dagar är nu avslutad. Vi har dragit runt i områdena söder om Saltoluokta. Tältat, isfiskat, kört hundspann och haft det allmänt bra som vanligt. Det har varit mycket folk i farten och det har blivit många möten med gamla bekanta. Fjällvärlden är inte större än att man ofta springer ihop med samma folk.
Med mig på turen var Hanna och Clinton som kom från Nya Zeeland. De arbetar i Europa under några år och passar då på att resa. Sedan var Luise som kom från Tyskland. Hon gjorde ett stopp hos oss som en del av en längre resa på nordkalotten. Luise var för övrigt den ende av oss som lyckades att få fisk. Både öring och röding.
Säsongen drar sig mot sitt slut. Nu har jag varit på färd i 6 veckor och om en dryg vecka skall jag landa hemma på kenneln. Tillbaks till civilisationen med allt vad det innebär. Livet här ute är på många sätt så väldigt enkelt trotts att det ibland är ganska tufft och arbetsamt. Ett liv som jag verkligen trivs bra med. Ja, jag trivs hemma på torpet också men luffarlivet är något speciellt… Clinton fiskar och får glädja sig åt kaffet då Luise tar alla firrarna. En öring. Vi tog bara en öring och en röding för att steka. Påskbuffe i form av ett mycket trevligt knytkalas i Sitojaurestugan. Impoviserat och trevligt. Dessutom träffa flera gamla bekanta. Öppna och vida vidder.
Snöfall och lite vind suddar snabbt ut sikten i marknivå.Sarek är mytomspunnet, stugfritt, ledfritt, skoterspårfritt och man måste verkligen lita till att man klarar sig själv. Gruppen, hundarna och jag. Det kan gå lätt men det kan lika gärna gå väldigt, väldigt tungt. Sarek 2015 har bjudit på förvånansvärt bra förhållanden.
Från Saltoluokta lättade vi ankare och styrde in mot Sarekmasivet och Äphar området. Väl i övre Rapadalen ändrade vi vår plan och drog oss ned igenom Rapadalen mot Aktse. Hade vi gått mot Padjelantas öppna vidder skulle vi mött en annalkande storm där med ett ofrivilligt tältdygn som resultat (enligt väderprognos vilket även senare visade sig stämma i verkligheten).
Under de 8 dagar som vi luffat omkring har det totalt kommit 50-60cm nysnö. Vinden har dock hjälpt oss en del. Vi har fått planera om rutter och färdvägar ett flertal gånger under vår färd. Naturen har satt riktlinjerna som vi spelat efter. Vi spelade med naturen och inte emot den.
Hundarna har denna vecka varit ganska jobbiga. Två löptikar har kollrat till huvudena på några av hanhundarna. Dessutom så fick jag in sex nya hundar som varit med Stina den senaste tiden. Några av dessa har inte riktigt kopplat att vi skall vara tysta även precis innan start. Jag har fått motion av allt springande fram och åter för att förklara för dem att nu kör vi konceptet ’tysta starter’ trotts att vi är 5 spann samtidigt. Vinden har polrat bort all snö runt de fasttrampade spåren efter rödräv. Norrsken i övre Rapadalen. Tältcamp i övre Rapadalen. Hundspann arbetar sig nedåt längs Rapaälven. Arial efter lite vind och snöfall. Hasse en av veckans gäster.
Working Husky Zipp har tjänstgjort som ledarhundslärling.Nu har det vänt. Snöförhållandena är avsevärt mycket bättre, solen har skinit och min influensa har gett sig riktigt bra. Vist kraxar jag ännu som värsta skadeskjutna korpen men det kanske man får räkna med när man inte vilar ut flunsan riktigt.
Under den senaste veckan fick vi ett par avbokningar så denna veckotur genomfördes med endast en gäst, Rabia från Tyskland. Det passade egentligen bra för Patrik som brukar hjälpa oss en del med korta turer runt Jokkmokk kunde då smita från sitt ordinarie snickarjobb och hänga på. Med tre hundspann har vi sedan cruisat omkring i gränszonen för Sareks nationalpark.
Tält, stugor, kokkaffe, grillat korv, kraftigt norrsken, vindpackad snö, älgar, en rödräv, en kungsörn, två renar, pigga hundar, trevliga stugvärdar och skidåkare har genomsyrat denna vecka. Exakt så som livet på fjället skall vara. Det enda dåliga som egentligen hände är att en av hundarna, Extreme fick en öm handled och fick åka släde sista dagen. Nu är han hemma och vilar upp sig. Ingenting tyder på att det skall vara något allvarligt.
Rabia har påbörjat sin resa söderöver och Patrik är påväg till sitt snickarjobb. Några slädar har fått nya belag och stor del av utrustningen är nu lastad inför den kommande lite större Sarekturen. Vi har grönt ljus från berörda samebyar och väderprognosen ser lovande ut. Bra temperaturer vilket minimerar lavinriskerna och borde ge oss fina körförhållanden. Jag känner mig verkligen grymt privilegierad som har möjligheten att få tuffa omkring vecka efter vecka i vår fantastiska fjäll och skogsvärld! Toolik han kan! Veckans norrsken var riktigt häftigt. Flera dagar med olika typer av norrskensaktivitet. När livet ler så måste man le tillbaks! Sista nattens tältcamp ligger skyddad från väder och vind. Patrik kommer tuffandes igenom sista dagens snöbyar och låga moln.
Ladjovagge mellan Kebnekaise fjällstation och Singistugorna. Motvind och klabbig drevsnö gav oss en del merjobb.It’s a good week to die hard har varit vårat arbetsnamn för denna vecka. Ett stående skämt som funkat i de flesta situationer. Med på turen var nämligen två killar och en tjej som sedan tidigare kände varandra väl. Lättsamma och med en helt underbar attityd.
Jag startade ut med en pågående influensa som under turen kom att utveckla sig till feber och ganska mycket trötthet. Malte hade även han en influensa som pågick. Två dagar innan avfärd hade han tydligen tom svimmat av inne på ett apotek (vilket jag inte visste vid start). Benedic hade nog smittan med sig för redan morgonen innan start kände han av halsen. Maria klarade sig från flunsan hyfsat men hon har varit trött och hade feber en kväll.
Hundarna har arbetat kanon. De är lugna och fina. Snöförhållandena har varit gode tröga men snö finns iallafall och ganska mycket. Vi har erbjudits snödrev, solsken, mulet, snöfall, hyfsat hård vind, och tom med en dag med kanonsnabba kalla spår!
Sista dagen, sista milen händer det som inte får ske. Leden vi följer är den enda skoterleden mellan Stora Sjöfallet och Saltoluokta. Helt plötsligt dyker den brant ned mellan några träd och stolpar med skarpa kurvor. Jag lyckades precis undvika krasch på mitt spann. Maria som kom bakom han inte heller stanna och slog runt med släden. På något märkligt sätt smällde hon i huvudet i släden. Det visar sig att hon fått en rejäl smäll och vi börjar befara skallskada. Jag ringer SOS och de skickar en helikopter utan minsta tvekan.
Maria bäddas ner i sovsäck och vi håller koll på henne och hundarna. Vi fikar och trots oron så är det mycket bra stämning i gruppen. På lassarettet i Gällivare undersöks hon och man limmar tydligen igen ett jack som blivit. Ingen hjärnskakning, ingen skallfraktur, inga inre blödningar. Allt förhållandevis väldigt bra!
Från Saltoluokta kommer två tjejer upp som hjälper oss att köra hem hundarna. Benedic och Malte kommer sig iväg mot Gällivare för att möta Maria och det blir en sen kväll för min del. En kväll som dessutom är min 45:e födelsedag. Ont i hela kroppen av flunsan (och kanske åldern) och rejält sliten kryper jag ned i sovsäcken och sammanfattar veckan: It’s a good week to die hard. Tältcamp i Sjaunja naturreservat. ’It’s a good week to die hard’ och är då detta ’Highway to hell’ eller ’Trail to heaven’? Sjukvårdskunskap, friluftskunskap, lugna hundar, bra grupp, hjälpsamma kollegor (i detta fall Saltoluokta) och mycket annat gör att man kan ta hand om den skadade på ett bra och säkert sätt! Här ligger Maria inbäddad i en rejäl vintersovsäck medan vi väntar på ambulanshelikoptern.
Working Husky Åttan.Detta kom att bli en intressant vecka. Första dagen fick jag i princip knuffa min släde i en mil från vattendelaren ned till Sitojaurestugorna. Inga, stugvärden kommenterade att jag verkligen va trött för jag sa inte ens något dumt till henne vid ankomsten. Så då förstår ni hur illa det är när till och med jag är tyst!
Tempen har varit hög, slädarna har gått trögt och periodvis har det frusit och klabbat under dem. Hundarna blir sega av värmen. De moddiga spåren har ofta försvunnit under nysnö och drevsnö. Körmässigt har det varit en tung vecka för hundar och folk.
Som om det inte vore nog med det... Första dagen visar det sig att en gammal skada som Tomas har på benet ger honom problem. Han har riktigt ont och vi blir oroliga för att det skall vara en fraktur. Han fortsätter med att sparka in foten in i nått bordsben eller liknande och dottern skär sig och även hon sparkar in i nån stol eller så. Hon trillar dessutom och slår knät ganska illa i en slädmede. Ska man ha motvind så ska man tydligen.
Nu räcker det inte med detta heller… Vi får dessutom en förkylning/influensa som likt en ångvält dunkar sig igenom gruppen. Värk i lungor, feber, ont i kroppen o musklerna, ömmande halsar, trötthet och allmänt tunga dagar men mycket önskan om att få sova. Sista dagen är Tomas så sliten av sin feber att vi ordnar en skotertransport ut för honom.
Trotts detta har vi haft flera fina dagar. Det har pendlat mellan solsken och snabba spår för att i nästa timme vara tungt och motigt igen. Hundarna har skött sig bra och de är helt utan problem förutom att de tappat en del vikt de senaste två veckorna. Men nu får vi hoppas på en fortsättningsvis lite lättare vinter. Så här vill jag att ett arbetsspann skall vara. Lugna, coola, avvaktande och ändå redo för tuffa tag. Stolt och nöjd husse bakom kameran! Tjakkeli från skogs och myrlandet i nordost. Vinterleden till Pårte. Lite norrsken i Aktse över Rapadalens mynning. Solsken och lätt vind i kombination med pudersnö.
