Vi gör basläger för att slippa packningen.Här kommer lite fler bilder från fjällvandringen med UISS. Än en gång har jag gjort en tur i området runt Vallevare. Just det området dit jag kom 1991 när jag läste på Ekologilinjen i Jokkmokk. Det var min livs första fjällvandring i Lappland. Vi var en hel skolklass som leddes av vår fantastiske lärare Kjell Hedmark.
Under åren som har gått har jag sedan vandrat uppför Prinskullen både privat och med grupper. Det har varit dagsturer och uppemot hela veckor. Mestadels turer med två övernattningar. Jag skulle nog uppskatta det till runt 30-60 nätter där uppe på fjällheden. Trotts det så kan jag än idag inte säga att jag sett allt. Nu under den senaste turen tyckte jag åter att det var vackrare än någonsin. Så är det i princip varje år.
Studenterna är en kul grupp. Fulla av energi. En del är friluftsvana och andra inte. De kommer från hela världen och i princip alla gillar vidderna. Vidderna där människan ännu inte hunnit exploatera sönder naturen. Vidder som få människor idag får se och uppleva. Ljsuspelet upphör aldrig att fascinera. Purpurbräcka. En lägereld blir en given samlingspunkt. Snö måste upplevas. Jag brukar aldrig få lust att gå och lägga mig. De ljusa sommarnätterna, det spelande ljuset och den nattetid så friska luften. Temuggarna brukar bli några stycken.
Jokkmokk på förstasidan.Norrländska Socialdemokraten heter en av våra lokala tidningar i Norrbotten. Under gårdagen belyste de problemet med bristande underhåll av vandringsleder, broar, skoterleder och vindskydd längs Pärlälven. Det har nämligen blivit lite tokigt då ingen vill ta ansvar för den infrastruktur som är ganska viktig för människor som vill vandra, fiska eller köra skoter efter älvdalen.
Det farligaste just nu är hängbroarna över Pärlälven. Ingen besiktar dem och ingen ansvarar för underhållet. Broar som används flitigt och är viktiga för att man skall kunna färdas i områdena.
Kommunalt ansvar anser jag är infrastruktur. Just detta är infrastruktur. Samtidigt så är detta resultatet från en statlig arbetsmarknadspolitisk åtgärd. Man gav folk jobb med att rusta dessa leder men man glömde bort att tänka på framtiden. Vem skulle få ansvar för underhåll och en dag att plocka bort allt? Jag tvivlar på att Jokkmokks kommun är ensamma i denna sits.
Pengarna från fiskekortsförsäljningen går till Jokkmokks jakt och fiskeförening, som inte heller har det fett. Vindskydd nyttjas av skoterguideföretag, hundspannsguider och fiskeguider. Både lokala och från andra kommuner. Det dyker även upp ryggsäcksfolk bestående av fiskare från Piteå, Luleå och kanske Finland. Butiker, restauranger, guider, affärer, stugbyar, bensinstationer osv. tjänar på dessa människor. Men det handlar inte bara om Pärlälven. Det handlar om massor av olika platser runt om i vår stora kommun.
Lösningen på detta och mycket annat i dagens samhälle tror jag kommer bli allt mer att vi får gå ihop i intresseföreningar som löser problemen. Bara folk frångår tänket att man skall ha betalt för varenda sekund man bidrar med. Vi som försörjer oss på denna infrastruktur måste kanske bidra med en slant och kommunen får så lov att skaka fram en del dollar på något vis. Min farmor och farfar var aktiva föreningsmänniskor och de gjorde saker för några föreningar utan att blinka. De gjorde saker för kollektivet. För varandra. Det är väl exakt så det skall vara? Trotts allt så är det faktiskt så att kommunen är just vi som bor och lever här. Är det kommunens uppgift att förse oss med färdiga lösningar? Kan vi inte bättre eller är vi människor små handfallna trastungar? Vi får ofta fixa innan vi tar ut gäster. Här städar vi en av kojorna längs Pärlälven. Vi är långt ifrån ensamma om att städa runt eldplatser, leder, köra ut ved m.m. Men vart är de som grisar ner? Fyndena brukar vara varierande…
Vad styr ditt liv? Vilket liv skulle du vilja leva? Vad skulle du vilja göra om pengar inte var viktiga? Hur skulle du verkligen vilja spendera ditt liv? Vad vill du verkligen göra? Vart leder dina drömmar dig?
Ganska tidigt i mitt liv började jag tänka på hur olika val skulle påverka mitt liv och min livssituation. Som ung var självförtroendet på topp och jag var övertygad om att det jag ville göra kunde jag göra. Skulle jag fortsätta att utbilda mig till maskiningenjör vilket jag verkligen gillade. Beräkna hållfasthet, konstruera, tekniska och matematiska problemlösning, skriva rapporter osv. Det var väldigt roligt och inspirerande och det fanns pengar att tjäna men… Hjärtat fanns hela tiden där ute. Ute på fjället, i markerna, i de rytande snöstormarna, vid den spegelblanka skogstjärnen. Hela tiden längtade jag ut. Fiska, vandra, köra hundspann, tälta, elda och bara vara. Det kändes som om jag var fången och separerad från vad jag mest av allt ville.
Att få leva ett liv som man själv verkligen önskar är nog det bästa man kan göra. Spendera ditt liv på det sätt som du verkligen vill leva det. Det är ditt liv, ditt ansvar och dina val.
Okända fjäll 2013 gick mellan Nikkaluokta och Abisko.Under den kommande sommaren, 2014, skall jag vara färdledare för tre arrangemang åt Svenska Turistföreningen (STF). De är alla tre med olika nivåer och svårighetsgrad. Längtar du upp till fjälls så ta chansen och haka på.
Singel i Salto 10-15 Juli är ett arrangemang med dagsturer från Saltoluokta fjällstation. God mat i restaurangen dagligen, bastubad, toppturer, besök i Pietsaure sameviste och en massa skoj och skratt. Denna tur är perfekt för dig som vill uppleva fjällen på ett lite bekvämare sätt. Kolla in STF’s hemsida för arrangemanget: Singel i Salto
Vandringsvägar från förr 2-9 Augusti är en fjälltur med stugboende. Vi kommer att flyga helikopter in till Pieskeaure nära norska gränsen. Därifrån kommer vi att vandra tillbaks mot Tarradalen och Kvikkjokk. Delvis efter led men även någon etapp utanför de marjerade sträckorna. Ett område som även detta inte är så välbesökt av vandrare. Läs mer om turen på STF’s hemsida för arrangemanget: Vandringsvägar från förr.
Okända fjäll 10 -18 Augusti är en tälttur som går igenom områden där inte allt för många vandrare rör sig. I år går turen i Sareks utkanter. Om planen går i lås kommer vi att besöka Skierfeklippan, familjen Kuhmonen i Rinim, Stora Sjöfallet för att avsluta på Saltoluokta fjällstation. Denna tur är för dig som har lite fjällvana och har fysiken att bära en veckoturspackning. Läs mer på STF’s hemsida för arrangemanget: Okända fjäll no 7. Isranunkel. Påväg upp mot Lulep Kierkau under Sinel i Salto 2013. Janne, min kollega dansar norrländsk påldans under Singel i Salto. Eller som vi brukar säga, man får inte roligare än man gör sig…
Acron Solo är utan tvekan ögongodis.Acron Solo heter en kanadensare som jag köpte förra hösten. Den hade inte använts på några år och var ganska illa åtgången. Trärelingen och även skrovet var delvis täkt av lavar. Kanoten lades på förvaring över vintern. Den blev inte ens provpaddlad innan isen tog sitt grepp om sjön. Här kan ni se bilder på Acronkanoten från förra hösten.
I vår har den monterats isär i sina beståndsdelar. Del för del har slipats, tvättats och oljats. Kan jag avsätta tid till sådant är det riktigt roligt och meditativt. En renoverad kanot, hundsläde, ryggsäck eller vad det nu kan vara får en helt annan känsla än när man köper nytt. Dessutom så får man möjlighet att förbättra och man lär känna sin utrustning på ett bra sätt.
Kanotens skrov är av glasfiber. Tipsen var många då det gällde att tvätta det. Båtschampo, oxalsyra testades men tillslut så stod jag där med en tvättsvamp och en flaska diskmedel. Helt klart effektivast om än arbetskrävande. Dessutom så vill jag helst inte ens veta hur miljöfarliga alla dessa tvättmedel är.
Alla trädetaljer plockadeslös från kanotskrovet, slipades och oljades sedan pånytt. Jag har målat dem med linolja utspätt med balsamterpentin. För att få en lite mörkare nyans samt att stoppa alla angrepp av lavar så satte jag även i en skvätt tjära (10-20%). Detta har sedan fått torka riktigt mellan varven. Uppskattningsvis är allt oljat 3-5 varv. De sista varven var utan tjära och endast linolja med balsamterpentin.
Kanoten är nu färdig. Den skall utrustas med lite bäröglor och få ett eget bärok. Skrovet blev vackert gräddvit och det i kombination med trädeltaljerna är riktigt ögongodis för en kanotist. Trädetaljer på kanoter är helt klart snyggt men kräver en del underhåll. Dessa skall oljas årligen, den måste förvaras torrt osv. Tidigare har jag fixat till en Mad River Freedom som även det är en solokanadensare. Den har hållit sig bra men kräver även den fortsatt omvårdnad.
Acron Solo kommer vi nu att testpaddla de så får ni veta vad vi tycker om den. Det lilla jag än så länge har haft den i sjön så upplever jag den som pigg och snabb. Det är inte förvånande då Acronkanoter är kända för att vara snabba. Nu ser jag fram emot en sommar med fina kanotfärder. Denna kanot var utan tvekan i behov av lite omvårdnad. Slipa, skrapa och olja. Linolja, balsamterpentin och skvätt trätjära kan göra underverk. Trä är verkligen vackrare än plast… Smäckra fina linjer. En riktig prinsesskanot.
