Norrsken hemma på torpet.Under de senaste nätterna har vi haft en hel del norrsken. En stunden rör det sig knappt. En smal svag sträng som ligger där på himlavalvet. Plötsligt så blir det kraftigare och det rör sig snabbt dansande och intensiteten växlar. Ibland har man tid att sätta sig och bara njuta. Andra gånger fortsätter man att mata hundar eller vad det nu var man gjorde. Lika plötsligt som det kom, lika plötsligt är det borta.
Hundspann och norrsken är en stor reseanledning för stor del av vinterns Lapplandsresenärer. Många kontaktar oss och frågar vilken vecka i vintern de skall komma när de skall se norrsken. Vilken tur de skall boka och i vilket område som är bäst. Det handlar om naturen så svaret blir enkelt. ’Vi har verkligen noll koll men ju längre tur man bokar desto större är möjligheterna att man får se norrskenet’.
Om Aurora Borealis som det heter på latin kan man läsa massor. Vi har sammanställt lite bilder, länkar och text om detta på vår företagssida. Så välkommen till Jokkmokkguidernas hemsida och läs mer om hundspann och norrsken. Kanske förbrukar vi allt norrsken innan säsongen sätter igång… 😉 Reflexerna i en stilla vattenyta får man sällan uppleva vintertid.
Xtreme heter denna kille.Nu börjar hundarna svara upp lite på träningen. De har lugnat sig något och jag tycker mig även märka att de sakta blir lite starkare och starkare fysiskt. Distanserna ökas sakta och vi gläds åt de fortsatt hyfsat låga temperaturerna.
Livet är trevligt, hundarna glada och goa. Bakom spannet hinner man tänka, lyssna på musik eller någon ljudbok. Det händer egentligen inte så mycket mer än att det är massor av timmar som är väldigt likartade. Likartade men sköna och vi får verkligen förmånen att se hösten komma. Att njuta av naturens årstidsskiftning. Ni får nog räkna med en del bilder från livet bakom hundarna även under denna hösten. Blir ni ändå inte less på alla slädhundsbilder så ta en koll på vår kennelhemsida, Working Husky Kennel. Lukas är en unghund som kom till oss som parningsvalp efter våran Umiak. Flippa övervakar spannet från fyrhjulingen. Eldar som kom till oss som 10,5 åring gillar att göra ljud… Eldar har lite svårt att förstå varför jag ber honom att vara tyst.
Kanotuthyrningen har rullat på riktigt bra under den gånga sommaren. Det är folk från mestadels Sverige och resten av Europa som kontaktar oss för att få hjälp med att förverkliga sina vildmarksdrömmar. Från oss får de enkla tips och ideer, utkörning och hämtning samt kanoter. Då är det både traditionella kanadensare men även kajaker som passar riktigt bra i flera av våra stora sjöar.
Oftast är våra gäster ute minst en vecka och oftast har de bokat kanoterna långt i förväg. De kommer sedan tillbaks med ett leende och berättar om renarna som de sett vid någon strand, gäddan som smakade så fantastiskt, solen som aldrig ville gå ner, tystnade och det friska rena vattnet som man både kunde bada i och som smakade så otroligt gott. Allt detta som vi här i norr kallar för självklart. Allt detta som inte är självklart i andra delar av vår värld eller ens i Sverige. Allt detta som vi måste börja vara rädda om och inte låta det förstöras för all framtid.
Filmen är från just två sådana gäster. De kom från Polen och hade en fin fjällvandring igenom Jokkmokksfjällen innan de anlände till Kvikkjokk. Där väntade två kajaker som tog dem längs Lilla Luleälven ner till Purkijaure 15 km väster om Jokkmokk. Vi tackar och hälsar dem åter välkomna till Nordlandet ovan Polcirkeln!
Hundarna är ivriga och jobbar intensivt.Nu har den startat. Den långa resan mot vintern. I princip varje dag från nu och fram tills slutet av april kommer jag att sela slädhundar, köra hundspann och fundera över lufttemperatur, snöförhållanden, slitage på hundtassar osv osv.
Det är med lite blandade känslor som man går in i denna period. Sommaren var kort. Jag har inte alls hunnit alla fisketurer, kanotturer, vandringar, arbete på torpet och så vidare som jag ville. Jag hade gärna haft någon månad till på mig att fixa allt det. Nu blir det mer sporadiskt med tid över för nu skall hundarna ut. Hela tiden.
Det positiva överväger trots allt. Att få känna teamworket med spannet när man drar ut från gården. Känna styrkan i släden. Känna hur fyrhjulingen dansar omkring där bakom spannnet. Stanna med hundarna ute och vara, elda, kaka kaffe. Njuta av den klara höstluften som redan nu börjar kännas i och med att temperaturen sjunker.
Vintern är inte här riktigt ännu så någon fisketur till ska det allt bli. Några paddeltag till ska allt paddlas och nån fjälltur till måste man väl ändå lyckas pressa in. Även om det bara skall vara nått kort. ’Lev hårt, dö ung och bli ett vackert lik’ eller är jag ’To old to die young…’ Vi har +14C som temperaturgräns men trotts det blir hundarna påverkade av värmen. Här är Zpring. Många stopp. Dels för diciplinens skull men även för att de skall kyla ner sig lite. Just nu har vi 41 hundar i träning. Några unghundar tillkommer, två tikar skall valpa, en är sjukskriven och nån skall flytta. Vattenpolen är poppis efter träningspassen. Här är Totte i badet.
Vyer, prestationer, samtal och en hel del kaffe. Här på toppen av Lulep Gierkau 1139 möh.Singelvandring i fjällen är nu över för i år. Som vanligt har det varit en mycket trevlig vecka. Det är på många sätt så overkligt att detta är mitt arbete det som är andra människors semester. Att få bo på Saltoluokta Fjällstation, äta deras trerättersmiddagar, träffa natur och fjällintresserade människor och knalla omkring på fjället med min kamera. Alla göromål hemma kopplas bort då jag vet att Stina tar väl hand om hundar och email osv. Det är också roligt att få arbeta i team tillsammans med personalen på Saltoluokta Fjällstation och med Janne som hyrs in som guide liksom jag. Det är många människor som jobbar med att få allt att rulla. Skeppare, vaktisar, kockar, serveringspersonal, receptionsfolk och till och med stationschefen som gör sitt.
’Blir det några par?’ är en fråga som jag ofta får av folk som hört talas om detta. Självklart så händer det. Men jag tror inte att det händer mer på denna vecka än på någon annan tur. Flera som kommer på Singel i Salto är inte singel. Flera av dem som är singel är inte så sugna på att hitta någon ny partner. Folk anmäler sig nämligen till denna vandringsvecka just för deras vänner, respektive osv kanske inte har samma intresse eller kanske inte har semester samtidigt. Men för att inte sabba myten så vist händer det att folk träffas och visst händer det att vi något år senare får raporter om giftemål och barn.
Årets Singelgrupp bestod av 26 deltagare. En ganska stor grupp för att fjällvandra med. Det har gått bra men jag känner tyvärr att jag inte riktigt har hunnit med att träffa alla och detta med namnen var ju helt hopplöst för mig. Nu är jag riktigt trött och kommer att sova gott här hemma. Trotts att gruppen som vanligt har varit väldigt bra och hjälpsam så är man på spänn och slappnar inte av förrns man vet att arrangemanget är i hamn. Förutom någon störtskur som här med hagel så har vi haft jobbigt molnfritt och stekhett. Flippa håller givetvis koll på gruppen så att jag kan koncentrera mig på kaffedrickandet. Pietsaure och besök hos familjen Kuoljok är alltid lika trevligt. Kvällarna har bjudit på fantastiska solnedgångar. Det har blivit en hel del klassiska solnedgångsbilder som kommer senare.
