Kanadensare, lägereld, tarp, kokkaffe och mycket mer gör att paddelturerna får en riktig vildmarkskänsla.Ännu en tur med kanadensarna är bakom oss. En fin tur med fiske, bärplockning, vandring, fotografering, intressanta samtal, eld, kaffekok och mycket mer. Pärlälvens naturreservat är en riktig pärla här i norr. Gamla skogar, sjöar, älvsträckor, myrmarker, lågfjäll och en hel del spännande småsjöar.
Denna vecka var ganska blåsig. Vågor som mätte runt 70 cm och mer när det var som värst, vilket inte är speciellt muntert då man sitter i en öppen kanadensare. Under nästan två dagar gjorde vi annat än att paddla just pga av vinden. Näst sista dagen väntade vi hela dagen innan vi sent på eftermiddagen sköt ut kanoterna. Vågorna var fortfarande hyfsade och kanoterna skuttade hit och dit.
Nätterna börjar bli allt mörkare och man kan verkligen känna att hösten har kommit till Lappland. Röken från den falnande elden letar sig in i det öppna tältet och sticker lite gott i näsan. Ute från sjön hör man storlommen skria och vildmarkskänslan infinner sig på ett skönt sätt. Man somnar gott och äntligen är sovsäcken så där efterlängtat lagom varm och skön. Det står en hel del riktigt fina öringar i detta området. Vi tar bara det vi äter och hoppas att även framtida generationer kan få uppleva samma som oss. Hjortron, hjortron och hjortron…men inte moget över allt ännu. Flippa är som våra huskys. Vilar när det finns tillfälle och är aktiva när det är läge. Humlorna arbetar frenetiskt. ’The winter is coming’! Våra tält och uppdragna kanoter ligger i en skyddad vik medan vi gjorde en kortare topptur upp på Farforita. En av middagsöringarna är säkrade! Mörkret sänker sig över sjöarna, skogarna och fjällen. Hösten har kommit till Lappland.
Med kanadensare färdas man lugnt och stilla. Man kan lasta god, tung mat utan att det tynger i en ryggsäck. Utan tvekan ett vildmarkens färdsätt!Med kanadensarna har vi nu paddlat i delar av Pärlälvens natureservat. Ett område som är känt för sin väglöshet och de gamla skogarna. Ett område med sann vildmarkskaraktär men ändå ett område där människor bott och levt under lång tid och än idag lever människor väglöst. Ett område som man från Försvarets Material Verk försöker lägga beslag på helt eller delvis som ett testområde för sin verksamhet om ni kommer ihåg höstens kamp ’Beslagta inte Jokkmokk’. (Gå gärna med i vår Facebookgruppen ’Beslagta inte Jokkmokk’ och håll dig uppdaterad om någonting händer. Vi kommer att behöva allt stöd vi bara kan få för att hålla FMV på avstånd.)
Under några dagar har jag färdats i detta område med ett engelskt par som mina gäster. Vi har paddlat, bakat bröd, vandrat, kokat kaffe, sovit i tält, halstrat nyfångad harr, abborre, gädda och öring. Ett område där man som icke fiskespecialist med lätthet kan äta fisk dagligen om man bara vill och lägger lite tid på fisket.
Att få sitta där vid en sjö med kanoterna uppdragna invid en lägereld och se solen sakta sjunka samtidigt som lommen skriker utifrån sjön. Se den obrutna skogshorisonten på andra sidan av sjön. Peta kaffepannan in i glöden för att värma en sista mugg kaffe. Att få se ryggen av storöringen som bryter den stilla vattenytan i sin jakt på mat. Att få känna doften från markerna och höra den tunga andhämtningen från de trötta hundarna som ligger bredvid… Livet där ute. Jag säger det om och om igen. Livet där ute på färd det är verkligen någonting alldeles speciellt. Pärlälvens naturreservat bjuder på fina uddar och torra tallbackar för nattläger. Flippa, min trogne och grymt råtuffa assistent i björnmarker. Smörstekt färsk öring med lite salt. Ett annalkande regnoväder. Kokkaffe…vad annars? Mina engelska gäster hade aldrig fått fisk före denna tur.
Fikapaus med fri sikt.Singel i Salto är en sann överlevare till produkt. Om jag inte misstar mig så borde det vara 20 års jubleum nu ganska snart för detta arrangemang. Om jag inte heller misstar mig helt så är detta orginalet till alla singelarrangemang. De var före singelkryssningarna med Finnlandsbåtarna osv. Som sagt…det är Jokkmokksfjällen som levererar än en gång!
Vi har nu genomfört arrangemanget med Saltoluokta fjällstation som utgångspunkt. God mat, vedeldad bastu vid sjön Langas friska och klara vatten, fina dagsturer i fjällmiljö, trevlig personal på den genuina fjällstationen. Att få dessa förutsättningar som guide gör inte arbetet speciellt svårt. I princip bara att glida med och ha det trevligt helt enkelt.
Under tre veckor har jag haft en natt hemma på torpet. Resten har varit ute på olika uppdrag. Härliga vandringar i fina områden. Men det är också skönt att nu få landa hemma i skogslandet ett tag. Nästa vandring drar Stina på till veckan. Håll kängorna leriga gott folk! Janne still going strong. Kollegan som jag jobbat med i detta arrangemang sedan lång tid…klart mer än 10 år! Utelunch över öppen eld. Saltoluoktas solnedgångar är fantastiska. Jore och Magnus kommer med båten till bryggan vid Sjöfallet. Flippa gillar dagsturerna, fjällstationslivet men har svårt att förstå varför hon inte får äta med gruppen inne i restaurangen på kvällarna…
Kungsleden är en led med spänger och broar som underlättar vandringen ganska mycket.För ett par veckor sedan vandrade jag Kungsleden med en grupp Japaner. Detta har varit en mycket trevlig och spännande upplevelse. Jag har ju faktiskt haft förmånen att få bo och leva med nio personer från ett helt annat land och med en helt annan kultur.
Denna Japanska grupp har kastat sig över göromålen utan minsta tvekan. Är vattenhinken tom så hämtas det vatten, slasken töms, ved hämtas, disk diskas. Vi snackar ’Toyota-style’. ’Swedish-style’ bygger mer på att man skall hitta vattenansvarige som sedan hämtar vatten. Ingen klagar heller på att vattnet är kallt då man vadar osv. En morgon skulle vi kliva upp kl 04:00. Jag vaknade till liv kl 03:30. Då sitter hela gruppen upp i sina sängar tyst och packar sina ryggsäckar. En svensk grupp får man i regel dra ut ur sängen kl 04:10. För mig är det helt klart berikande att få uppleva dessa skillnader på nära håll.
Färden startade i Abisko och gick ned efter Kungsleden mot Kebenekaise fjällstation och vidare till Nikkaluokta. Det rådde massor av skrämselhistorier om det fruktansvärda snöläget. Som vanligt så var det mycket överdrivet. Vi har hur fint som helst tagit oss hela sträckan. Visst är det snö och vatten men vad förväntar man sig av en fjälltur? Regnar det så kommer det vatten uppifrån och björnen skiter i skogen. Inget konstigt med det helt enkelt. Ibland är det mygg, ibland snö, ibland kallt och förra året extremt varmt och torrt. Naturliga variationer helt enkelt. Sånt är livet då man fjällvandrar.
Nu har jag ännu en skön fjällvecka bakom mig. En vecka med fantastiska möten med tuffa, arbetsföra och samtidigt varma människor från en helt annan del av världen. Människor som jag haft förmånen att få leva med under en vecka i svenska fjällen. Jag är verkligen glad för mötena med människor som är en stor del av mitt jobb! Fotostoppen blev många. Ljungpipare. Tjäktjastugan lämnade vi kl 05:30 på knallhård skare. Söder om Tjäktjapasset korsade vi en gammal lavinkägla från en slasklavin. Trevliga människor och intressanta samtal trotts vissa språkproblem.
Helikoptertransport från ett uppdrag ut till nästa.Under de senaste veckorna har det varit minst sagt intensivt. Helt klart högsäsong för en fjällguide. Det började med en vandringsvecka från Abisko till Nikkaluokta. Den turen han nätt och jämt avslutas innan jag åter befann mig utflugen till en ny grupp på fjället. Ordinarie färdledare hade åkt på maginfluensa. Efter den turen blev det en natt hemma i Skabram innan färden drog vidare hit till Saltoluokta. Nu drar Singel i Salto igång.
Samtidigt säljer vi en hund, Working Husky Ätti, som lyckas smita nere i Jämtland från de nya ägarna. Stina hoppade i bilen och fick köra de 60 milen enkel väg för att bistå att fånga in henne. Efter en timme på plats kom Ätti fram till Stina. Sånt är verkligen rörande. Ätti har gått efter vägen och tittat in i bil efter bil men först då Stina kom dit så lät hon sig infångas.
Jag återkommer med lite bilder från de båda fjällvandringarna längs Kungsleden mellan Abisko och Nikkaluokta. Nu kallar en skön säng här på Saltoluokta Fjällstation.
